Snöstorm och fikasug

Hej på en lördagseftermiddag!
Här kommer ett inlägg från en kall källare i Pensylvainia. Har inte mössan på mig idag, men vantar skulle allt behövas. Än är inte andedräkten vit, vad jag kan se, men det är inte utan att jag tänker att infallet att boka flygbiljetter till Miami var det bästa jag fått på länge oavsett pris. Bara fyra dagar kvar nu! Ska bli sååå nice!

Hit har vintern plötslig bestämt sig för att lysa med sin närvaro. Det började med "snöstorm" i tisdags. Barnen var helt uppspelta över vad vi i Sverige kallar: Lätt snöfall. Jag satt och höll tummarna för att inte skolan skulle ställa in, det för den nämligen här om det kommer mer än 1 inch snö. Lyckligtvis/sorgligt nog försvann snön redan samma kväll och jag kunde pusta ut. I fredagas då jag vaknade hade dock snön kommit tillbaka och marken lyste vit utanför fönstret. Inte för att det var mer än en centimeter, men den låg iallafall kvar. Trots detta mirakel hade bussarna ändå vågat sig ut för att ta barnen till skolan så det blev ingen förlängd arbetsdag igår heller. I vilket fall så stod pulkaåkning på schemat. Efter lunch rotade vi fram overaller, mössor, vantar, vinterskor och allt annat nödvändigt för en unge att ha på sig för några timmars lek utomhus och packade in våra minstingar i, för att sedan gå ut och upptäcka att snön försvunnit. Vi lyckades dock skrapa ihop lite snö från altanen och göra några snöbollar av som vi kastade på dem medan de lekte på lekplatsen. Ca 1h senare då de, inte fullt lika påklädda, au pairerna var genomfrusna och barnen var indränkta i lera från topp till tå bestämde vi oss för att gå in och dricka varm choklad med marsmallows.



Kvällen bjöd på ishalka och 28 grader Farenheight, vilket motsvarar ca 3 minusgrader. Lagom kul då man klätt upp sig i klänning och leggins för att gå på middag. Även morgonen var kall då vi halv 10 gav oss iväg till Svenska Kyrkan i Wilmington för att öva inför Lucia. Trodde, då jag gjorde mitt sista uppträdande  med Nässjö Lucia förra året, att jag aldrig skulle behöva sjunga de där sångerna igen, men så var inte fallet. Eftersom jag hade turen att hamna hos en familj där mamman ursprungligen är från Sverige kommer jag att få fira svensk jul den 24 och även få gå lucia den 13. Det är tradition att au pairerna är med i luciatåget, så inte kunde jag vara den som sa nej, och jag måste erkänna att det kändes riktigt kul att börja öva på "Natten går tunga fjät igen". Det är det skumma, men också det härliga, med julen att hur trött man än är på julgodis, luciasånger eller tid med familjen det ena året så ser man lika mycket fram emot det nästa år trots att man svor på att aldrig äta choklad eller dricka julmust igen. Julstämningen bara bubblad upp innom mig då jag satt inklämd på den hårda kyrkbänken med en rad ungar och övade på Staffan var en Stallerdräng. Trots att det inte har hunnit bli december än ville jag bara frossa i lussekatter, paketlackning och julevanielier då vi klev ut genom dörren med Stilla natt fortfarande ringande i öronen och snöflingorna dalande ned i håret.



För att ge er lite bakgrundshistoria till varför det kommer sig att det varje år framförs ett svenskt luciatåg i Wilmingtonn så kan jag berätta vad jag fick lära mig idag. Standen Wilmington grundades 1638 då svenskarna anlände till platsen med ett skepp som några månader tidigare lämnat fosterlandet från Göteborgs hamn. Några årtionden senare, närmare bestämt 1698, byggdes den Svenska Kyrka där vi idag hade vår första luciaövning. Delaware är i själva verket "svenskarnas" stat och förknippas följdaktligen färgerna blå och gul. Lite lagom spännande att få lära sig om det ställa jag råkade hamna i måste jag säga. För att hedra dess svenska förfäder håller svenska kyrkan, som för övrigt är en av de äldsta i landet, varje ett luciatåg söndagen närmast den 13 december (detta år den 14). I tåget medverkar barn och ungdomar som är delvis svenska, vilket oftast innebär en svensk förälder, samt några svenska au pairer däribland jag. Ledaren för denna fantastiska skara är, konstigt nog, en amerikan som idag ägnade större delen av dagens repetition åt att ord för ord gå igenom sångtexterna för att få "rätt uttal" på de tungvrickande orden. Var riktigt road av hans försök att beskriva skillnaden mellan å,ä och ö med diverse grimaser och ljudframställningar. Roligast var att höra den amerikanska versionen av "Tip-Tap". Pröva gärna själva att med den mest överdrivna engelska brytning ni kan prestera att framföra raden "Tip tap, tip tap tippe tippe tip tap, tip tip tap!". Han verkade ärlig då han efteråt talade om för oss hur glad han var för att det fanns några som kunde språket med i tåget.

Det var som sagt med julkänslan i kroppen som vi klev ut i kylan efter en timmas sångövande, men ändå var det något som saknades - lussekatterna. Saffransbullar är något bland det bästa jag vet och suget efter julfikat var starkt efter en omgång av Stilla Natt i kyrkomiljö. Naturligtvis kommer jag, Cat och Emmy inte låta ett världshav hindra oss från att äta lussekatter till jul utan kommer, med saffran beställd från hemlandet, att ge oss på ett bullbak snarast möjligt. Marsiparngodis och pepparkakor är också att vänta precis som julkalendern via internet varje dag fram till jul.  Man blir extra mån om att hålla fast vid traditionerna då man har minst chans att göra det, men med traditioner som enda trygghet då allt annat man är van vid befinner sig tusentals mil bort är man väldigt bestämd på att hålla fast vid dem. Tyvärr kunde inte vetskapen om att vi snart ska ha en bakdag att dämpa mitt sug efter svenskt fika. Om det är något de är dåliga på här så är det att fika. Faktum är att detta underbara ord inte ens finns i ordlistan och ordet konditori måste översättas med coffeeshop som inte är annat än just ett ställe där du kan köpa kaffe. Nä, tacka vet jag Elsis!


Hallå doktorn...?

Hallå doktorn!
Jag lider av en pysiksk sjukdom kallad kvinlighet... Finns det något botemedel eller är jag ett hopplöst fall? Finns det i dagens välutvecklade medicinska värld någon chans att transplantera hjärnor och vad är i så fall kraven för att på denna operation genomförd?`Är det möjligt att flytta hjärnor från ett kön till ett annat? Tacksam för svar snarast möjligt!

Vad upptar 90% av en kvinnas tankeverksamhet? Utseendet! Fördomar säger vissa, 100% sant säger jag. Ibland hatar jag att vara tjej, tänk er bara när man ska gå bort på fest och måste välja passande kläder, eller när man blir kissenödig utomhus och inte har en toalett i närheten. Småirriterande saker med att vara kvinna, men man kan leva med det. Det kvinliga psyket däremot... Den genetiska skillnaden mellan en man och en kvinna är att en man har en Y-kromoson istället för två X-kromosomer. Y-kromosomen har egentligen ingen annan funktion än att den inte är en X-kromosom och är superpluttig jämfört med den "mäktiga" X-kromosomen. Så vad är det då männen missar i och med avsaknaden av denna extra kromosom? En hel genietisk kedja av oro, ånger och dålig självkänsla!

Visst finns det killar med brist på självkänsla, men alla män har ändå någon slags tro på mänskligt värde och påverkas, oftast inte, negativt om andra mäns prat om sig själva. En kvinna däremot kan bara genom att höra andra kvinnor prata känna sig fullständigt misserabla och förlora all tro på att de över huvud taget har något mänsligt värde om de väger några kilon för mycket. Vad är tidernas mest förödande uppfinning? Badrumsvågen! Finns det över huvud taget någon pryl som, på några få sekunder, kan få så många människor att må så dåligt? Inte en chans! Som sagt, ibland hatar jag att vara kvinna. Ska öppna upp mig själv och berätta att jag, under hela gymnasietiden och framåt, inte har stoppat så mycket som ett russin i munnen utan att tänka på det efteråt. Jag är smal, till och med spinkig enligt vissa, visst det må så vara men det  spelar inte mitt psyke någon som helst roll. Jag brukar inte jämföra mig själv med andra och tycka att jag är smalare än de, snarare tvärt om. Sjukt kanske andra skulle tänka, men jag ser inte det som andra ser, jag ser bara mig själv och siffrorna på vågen. För några veckor sedan då jag satt och tittade på kort från studentresan till tunisien och såg ett kort på mig stående bredvid några av mina kompisar gick ett ljus upp för mig - jag är visst spinkigare än andra. Min mamma, som alltid tjatar på miog att gå upp i vikt, sa en gång till mig att "Du ser det inte själv". Insåg då jag tittade på den bilden att, nä det har jag inte gjort.

Så nu har det gått upp för mig att jag är spinkig. Betyder det att jag har slutat bry mig om vad jag äter? Ha! Kommer förmodligen aldrig att hända. För er som är nyfikna över vad man tillbringar dagarna som au pair med att göra kan jag berätta att man pratar om vikt, mat och träning. Jag tror att de flesta au pairers största skräck då de åker till Amerika är att gå upp i vikt och att komma hem och se helt annorlunda ut. Då jag åkte hit var jag inställd på att leva på skräpmat i ett år och att inte träna alls. Då jag hamnade i en familj som äter jättenyttig mat och tränar flera gånger i veckan blev jag jättelättad. Påverkad av de au pairer som varit här i närmare ett år började jag träna, sprang varje morgon ett varv runt sjön i området vilket är ungefär 1 mile (1,6km) och var otroligt stolt över mig själv. Nu får jag dpligt samvete om jag inte tränar varje dag, och då räcker inte ett varv runt sjön långt. Sjukt! Det spelar ingen roll hur många gånger man försöker intala sig själv att njuta av det här året och strunta i allt vad vikt heter tills man kommer hem. Hur sjukt är det inte att man dessutom kan vara nöjd med sig själv och tycka man ser bra ut ända tills man ställer sig på vågen och inser att man har gått upp några kilon. Jag har lagt på mig några kilon i vikt, men det skulle lika gärna kunna vara muskler eftersom jag tränar så mycket och har börjat bygga muskler. Om man nu tvunget måste ha ett mått på sin kropp så använd ett måttband istället, för det ger en bättre bild av vart det är du har "gått upp".

Jag har nu insett att det skulle ge mig mer att träna mindre, äta mer, gå upp i vikt och försöka vara nöjd med mig själv istället för att tro att självkänslan ökar i takt med minskad vikt. Detta är dock inte så lätt när man tillbringar dagarna tillsammans med andra tjejer som är minst lika viktfixerade som en själv. Jag kan bara inte gå in för att öka i vikt när de gör allt för att gå ned. Detta är kvinnans största och vanligaste problem - att skita i vad andra säger och enbart fokusera på sig själv. Själv är jag inte van vid att umgås med enbart tjejer. Hemma hängde jag mest med killar och i annat fall i blandat sällskap. Tänkte naturligtvis på utseende och vikt ändå, men jag höll det för mig själv och även om det inte är bra var det faktiskt roligare att prata om intressantare saker tillsammans med andra. Ytterligare en fråga som är intressant att ställa är för vems skull man gör det: killarnas, andra tjejer eller sin egens? Vad vi än intalar oss tror jag inte killar vill ha alltför spinkiga tjejer (kanske är därför jag inte haft någon pojkvän på över 2 år) och är det för sin egen skull är vi återigen tillbaka till faktumet - självkänslan sitter inte på magen utan i huvudet. Alltså måste det vara för andra tjejers skull. Skull? Om du blir smalare mår de sämre så vem vinner egentligen på det? INGEN! Så varför inte bara sluta med all vikthysteri? Släng ut alla vågar och är vad tusan du vill. Träna för att du mår bra av det, men överdriv ingenting.

Tänk om allt var så lätt. Hur fungerar egentligen en killes hjärna? Går det att trnsplantera...?

A looong workingday

Tjenahejsan!
Kände mig tvingad att skriva ett inlägg som folk orkar läsa. Det förra inlägget var löjligt långt, även för att komma från mig, och jag har full förståelse för om ingen har orkat ta sig igenom hela. Tänkte dock fortsätta att beskriva hur det är att leva här och berätta om hur en "vanlig" arbetsdag kan se ut...

Fredagen den 14 november började klockan 9 då väckarklockan ringde. Hade unnat mig själv en sovmorgon, brukar annars gå upp vid 8 trots att jag inte börjar förens klockan 12. Efter en frukost i enskildhet bäddade jag barnens sängar och satte på en tvättmaskin. Klockan 10 kom Emmy över och vi gick på en rask promenad på en timma och cirka 8km. Dusch och en check av mailen vad det jag hann med innan den gula skolbussen kom svepande med mitt yngsta värdbarn. Efter de vanliga fraserna omm hur dagen varit och en ny laddning tvätt i maskinen gick vi ned till Cat där vi åt lunch tillsammans med henne och hennes barn plus Emmy och hennes yngsta. Barnen fick mackor och fruktsallad, som vanligt, och vi lyxade för en gångs skull till det och åt varsin 2/3 leftover pitarulle med kycklingröra och björnbär. Då barnen troppat iväg till lekrummet blev vi plötsligt otroligt baksugna och bestämde oss, efter en stunds dividerade, att göra chocolatechip cookies. En timma senare kallade vi på barnen och gav dem nybakade kakor med mjölk. I vanliga fall hade vi naturligtvis bakat något som barnen hade kunnat vara med och göra, meen igår tröt fantasin och barnen hade det riktigt roligt på egen hand. Vi har upptäckt att de faktiskt leker mycket bättre då vi inte "lägger oss i". Är vi i närheten finns det helt plötsligt inget att göra och alltid är det någon som slr sig och behöver tröstas. Då de leker själva kan de klara sig hur bra som helst och brukar oftast ha mycket roligare. Naturligtvis lämnar vi inte barnen åt sitt öde utan finns i angränsande rum och checkar med jämna mellanrum vad de har för sig så att de inte river huset.

Då klockan närmade sig fyra gick vi hem så att jag hann lägga in tvätten innan de större barnen kom hem. Fredagar har de båda fördelarna att mina barn är helt aktivitetsfria och inte heller har några läxor att göra. Tyvärr har inte de andra barnen i området det lika "fritt" utan åker iväg på dans eller någon annan kreativ aktivitet på HAC så problemet för oss brukar vara att hitta någon de kan leka med. Igår löste sig detta dock utan problem och tjejerna gick iväg till en granne medan en annan kille kom hit för att leka med min. Vid sextiden var det middagsdags, denna kväll bjöds det på resterna av de hemmagjorda hamburgare som jag slängt ihop kvällen samt några slisar värmd pizza. Inte vad jag brukar föredra att ge dem till middag, men jag var lat och fantasilös och så var det faktiskt fredag. Föräldrarna kom hem vid sjutiden för att byta kläder och slänga i sig några glas vin innan de troppade iväg på Vin&Martini-kväll i klubbhuset. I förbifarten nämnde de också att det skulle komma två andra barn, vars mamma också skulle med och dricka vin, som eventuellt skulle sova över. Som alltid då min familj hittar på något hade även Emmys värdföräldrar bestämt sig för att umgås lite med grannskapet, vilket innebar att hon också jobbade. Därför tog hon med sina ungar över och vi släppte ned dem i källaren där de fick springa av sig en stund innan det blev dags för film och popcorn. Själva plaserade vi oss framför TV:n på våningen över med en skål glass och checkade dem ungefär var tjugonde minut, såvida inte Emmys yngsta kom upp och grät efter mamma. Vid halv 12 tiden kom "den andra mamman" och plockade upp sina barn och min värdpappa kom hem med henne en stund och passade på att lägga femåringen. Efter det drog han ned för att "plocka upp de andra" och vi var åter ensamma med barnen. Klockan 1 tyckte vi det var dags för sängen och Emmy bar hem sina ungar, en på ryggen och en i famnen, och jag lyckades släpa med mina uppför trapporna och fram till sängen. I väntan på föräldrana passade jag på att städa upp så mycket jag kunde av utspridda popcorn samt diska skålar och glas. Då jag var klar bestämde jag mig för att ´det inte var värt att vänta på att de skulle komma hem utan gick och la mig med förhoppningen att barnen skulle komma ihåg att jag sover i källaren om de skulle vakna och mamma och pappa ännu inte kommit hem.

Antal arbetstimmar? Svårt att säga eftersom jag inte vet då de kom hem. En vanlig arbetsdag? Inte riktigt. Visst har jag jobbat kväll/natt/helg förut, men i vanliga fall slutar jag vid sjutiden på kvällen och är ledig lördag söndag. Såhär dagen efter känns det helt okej, om än lite segt, barnen väckte mig nämligen aningen tidigare än jag planerat genom att hoppa runt som elefanter på våningen över. Vad kan kan säga? Alla jobb har sina för och nackdelar, och jag bara hoppas att de vuxna hade en trevlig kväll.

But what do I eat...?

Detta inlägg är tillägnat Frillo, en mästerpoiare som jag träffade genom teatern för några år sedan och som skriver grymma blogginlägg. Han har länge efterfrågat ett inlägg om amerikansk mat, så för att göra honom och alla andra nyfikna till lags kommer här en sammanfatting om vad man bör/inte bör äta om man kommer hit.

Att Amerika är förknippat med skräpmat llär väl knappast komma som en nyhet för någon. Säg USA co det första som fladdrar förbi din inre blick är Mc Donalds-enblemet. Hamburgare, pommes frites, pizzaslisar drypande av fett och litervis med Coca Cola är vad man föreställer sig ingå i en amerikans lunchlåda. Då jag inte är speciellt förtjust i, med undantag av pizza, skräpmat kände jag mig inte alltför sugen på att tillbringa ett helt år i snabbmatens meka. Faktum är att jag aldrig har tyckt om hamburgare och äcklas av pommes frites samt tycker att läsk bara smakar socker. Bilden man har av den klassiska amerikanen är en smällfet person iklädd mjukisdress och reklamt-shirt. (Måste tyvärr meddela att den sista delen av beskrivningen faktiskt stämmer, de flesta amerikaner har ingen känsla för mode.) Som tjej med alla viktfobier det innebär var det inte helt utan panik jag tänkte på hur jag skulle se ut efter ett år tillsammans med dessa ohälsosamma människor. Innan jag åkte lät jag alla mina kompisar skriva en hälsning i en bok som jag sedan tog med mig. Den vanligaste frasen var "Ha ett bra  år i USA och gå inte upp för mycket i vikt". Annat vanligt förekommande var "Vi får väl se om vi känner igen dig om ett år" eller "Försök lära amerikanerna lite vettiga matvanor". Min största rädsla inför året var faktiskt att det inte skulle finnas någon mat att tycka om, men det visade sig lyckligvis, eller olyckligtvis kanske man ska säga, att så inte var fallet.



Då folk frågar mig vad jag saknar mest med Sverige, förutom familj och kompisar såklart, säger jag godis, pizza och Oboy-pulver. Inte vad man hade förväntat sig direkt och jag ska snart göra en utvärdering om olika amerikanska livsmedel som förklarar varför, men första ska jag bara ta och reda ut några missuppfattningar om amerika och mat som är vanligt förekommande. För det första så är inte alla amerikaner feta, visst finns de men jag har faktiskt inte sett så många, men jag tror det beror mycket påvilken samhällsklass du tillhör. Där jag bor äts det lite, men tränas desto mer. Här finns inte en tjock människa  att se ens med kikare. Min värdfamilj lever (omedvetet) efter GI metoden, nästan. Det är mycket grönsaker och lite kolhydrater som gäller och de äter inte mer än en gång om dagen, ibland två. Det som är lite svårt att förstå är hur vuxna som lever så nyttigt kan köpa sådan skit till sina barn. Min värdmamma köper hem Mac&Cheese, tacorolls och chicken nuggets, vilket jag dock ine ger barnen om jag kan undvika. Sedan jag kom hit har de minsann fått äta blomkålssoppa och kyckling med wookade grönsaker. Jag vägrar också låta dem ha annat snack än frukt, för det mesta. Att äta kakor eller salta kringlor mellan måltiderna tycker jag är lika onödigt som att ha efterätt varje dag, vilket de också är vana vid. Problemet för min del är att det alltid finns en massa godsaker i skafferiet som man aldrig ahde hemma, och det är så lätt att gå och småäta då man är hungrig. Inte bra!

Något som jag verkligen lärt mig uppskatta och definitivt kommer att ta med mig hem är alla apertisers de har här. Fredag/lördagkvällar då man har middag med vännerna, vilket man har varje helg, ställs det alltid fram crackers eller tacochips med ett antal olika dipper och ostar som man kan gå och knapra på medan man vänar på att maten ska bli klar. Väldigt trevligt, men om man inte behärskar sig kan man äta sig mätt på dessa gottiheter innan maten är klar, för det brukar ta en tid. Mina favoriter är getostdipp med vitlök och basilika samt en varm dipp med philladelphiaost, chilibönor och smält ost. Det finns en hel uppsjö av goda crackes (kex) söta som salta som man lätt kan bli beroende av. Chips finns ocksjå i sammriga smaker, inte vanliga potatischips som vi har hemma, utan med tacochips eller doritos. Upptäckte doritos på en fest där jag proppade i mig en hel påse själv mitt i natten då jag blev sugen.



Efter att ha avhandlat förrätterna känns det naturligt att gå in på själva maten. Här finns fler snabbmatskedjor än man kan räknna till, eller kan testa på ett år. Inte för att jag har gått in för det så där himla mycket. Burger King eller KFC är inget jag längtar efter. Har varit ute och ätit en hel del, men mestadels kinesiskt, italienskt eller sushi (som jag har lärt mig tycka om sedan jag kom hit). Igår var vi på Buffalo Chickenwings och det var faktiskt riktigt gott. Om det är något de är bra på här så är det att grilla. Amerikasnsk barbeq är det bästa! Köttskivor som är 5cm tjocka och grillsåser i mängder, plus en bra kock såklart, gör detta möjligt. Pizza är inget att ha här. Längtar efter kebabpizza så jag kan dö! De flesta pizzor har tjock botten, men det finns ibland med tunn. Vanligaste sorten är med enbart tomatsås och ost. Vidrigt! Annars är pizza med peperoni (salami) vanligt. Har lyckats hitta några ställen där man kan få lite mer på pizzorna bl.a. åt jag pizza med broccoli, fetaost och oliver förra veckan..



Efter att ha klarat av maten är det väl dags att gå över på det största avsnittet - Sötsaker. Vad ni än tror om amerikanskt godis kan jag säga att det är äckligt! Godis är definitift inget de vet något om i det här landet. Plockgodis går inte att få tag på. Det som finns är hårda karameller som smakar tvål eller sega godisar med enbart färgämne och gelatin. Visst finns det choklad, men den är en stor besvikelse. Hersheys smakar knappt någonting alls och som annat alternativ finns endast Reesys med jordnötssmör i. Annars kan man alltid testa på söta popcorn eller något annat läskande. Om du vill ha något du känner igen kan du köpa en snickers eller kikkat som smakar som hemma. Det mest typiska amerikanska godiset är såklart m&m:s i alla färger och varianter, inte heller någon personlig favorit. Som tur är finns IKEA där man kan köpa marabou, ahlgrens bilar och kexchoklad. Plockgodis står alltid högst upp på önskelistan till föräldrarna där hemma. Nej som sagt, godiset är inget att ha, men glassen däremot - WOW! Alla känner väl till, och har annars missat något stort, Ben&Jerry´s glass. Är något av det bästa som finns! De finns i ALLA smaker med precis vad man vill ha i: brownies, cookiedough, nötter, kolasås etc. Om man vill gå ut och äta glass finns det ett fantastiskt ställe som heter Coldstone där de mixar vilka sorter som helst med valfria tillbehör såsom godis, frukt, kakor eller såser. Starkt beroendeframkallande! Även andra kedjor kan konkurera, berättade i ett tidigare inlägg om Kitchen Zink som jag åt med några polare. En gigantsk skål fylld till bredden med glass, frukt och grädde. Vi var fyra personer som delade och alla åt tills de höll på att spy och då återstod halva skålen.



Nu har jag, i ämnet sötsaker, kommit fram till avsnittet om kakor andra bakverk. Det finns många goda kakor, främst cookies med chocolatechip, vilket man t.om. kan köpa som deg och klicka upp på en plåt, skjutsa in i ugnen och njuta av varma tillsammans med vaniljglass. Känner ni hur det va´ttnas i munnen? Andra vanligt förekommande bakverk är cupcakes (muffins med glasyr) och såklart munkar. Amerika och munkar är ett kapitel för sig. "America run om Dunkins" är sloganen för den berömda kedjan Dunkin Donuts, och den stämmer säkert ganska bra. Inte heller munkar är något jag är överdrivet förtjust i, men det kan vara gott ibland. Upptäckte baberian créme för ett tag sedan, vilket faktiskt var riktigt gott. Kakor i alla ära, men tårtorna är inget att ha. Den klassiska tårtan består enbart av torr (inte alls som vår goda) sockerkaka täckt av frosting (blandning mellan smörkräm och grädde, som inte smakar speciellt mycket). Ibland kan de lyxa till det lite och ha hållonkräm eller något annat som fyllning, men inte vanligtvis.



Efter allt mat och alla sötsaker känns det dags för lite drycker. Läsk finns såklart överallt, men inte heller detta är något som dricks i min familj. Klassikern är Diet coke, vad annars i detta dubbelmoralens land. Smaksatt vatten eller lemonade är också populärt. Mjölk dricks en hel del, iallafall hos familjerna härikring, och finns i allt från soyjamjölk med vaniljsmak till fatfree organic milk. Måste bara sticka in  med en kommentar om den fettfria mjölken: mjölk är bokstavligt talat fett i vatten, så vad är det i fatfree milk?! Själv dricker jag mycket te, mestadels grönt kofeinfritt som min värdmamma envisas med att köpa. Kaffe, som jag drack nästan dagligen hemma, dricker inte min familj, men som tur är finns Starbucks coffe, en av de definitift bästa kedjorna i hela landet. Är ett riktigt ungdomsställe och har verkligen ALLT i kaffeväg. Där är kaffet faktiskt starkt som omväxling till det annars svaga och blaskiga kaffet man får här.



Som avslutning på detta löjligt långa inlägg tänkte jag nämna något om amerikansk frukost som är ett kapitel för sig. Om man kommer från Sverige och är van vid grovft bröd, kokt ägg och filmjölk med musli till frukost är omställning att vänta. Tjocka pannkakor dränkta i lönnsirap, scrambeld eggs eller sockerflingor är vad som serveras i många amerikanska hem. Vanliga "pålägg" är peanuttbutter and jelly samt creamchees and honey. Inte heller här är min familj speciellt klassisk. Själv äter jag havregrynsgröt med banan till frukost alternativt te med ost- och gurkmacka. Barnen kan ibland äta honeynutcherios och på helgerna pannkakor, men det finn definitift de som äter värre.  Om man ska äte utefrukost är bagels supersmarrigt och finns ägen de i alla varianter.



Där fick ni en regäl beskriving om vad som finns att äta här i landet. Skulle kunna skriva otaliga sidor i detta ämne, men jag tror att ni har info så att ni kan klar er ett tag framöver. Så vad tycker jag själv om den amerikanska maten? Definitift bättre än vad jag trodde, men detta beror nog främst på att jag har haft turen att hamna i en familj som är grymma på att laga mat! Wow vilka måltider jag har fått här - nyttiga, avancerade och lika goda som på restaurang. Min värdpppa är en mästare på italiensk mat. Då jag kom till au pairskolan, där jag tillbringade mina första dagar i landet, besannades mina värsta farhågor då vi fick friterat varenda dag och flingor lika godisar till frukost, men där jag bor nu kan jag nuta riktigt av maten. Jag tränar mycket och försöker vara "nyttig i amerika" men har ändå skaffat mig några dåliga vanor vad det gäller sötsaker i veckorna, och något kilo har jag llagt på mig ( men jag säger inte att det inte kan vara muskler! Häromdagen upptäckte jag något mistänkt likt översta delen av ett sexpack). Så vissa saker kommer jag att sakna då jag kommer hem, men det finns inget som slår lösgodis!  

Crazy European chicks

Vi har alla våra fördomar, oavsett om vi vill erkänna det eller inte. Det finns ju GANSKA många fördomar om amerikaner, och alla stämmer såklart inte (även om de flesta faktiskt gör det :P). Att många amerikaner vet ganska lite om världen utanför Staterna stämmer definitivt, om än inte i det område där jag befinner mig. Afrika är inte ett land och alla svenskar är inte blonda. Sverige verkar ofta förväxlas med Schweiz av någon obegriplig anledning, iallafall innom filmbranshen. Vi har väl alla någon gång sett en parodi på en svensk brud med blonda flätor, schweitsisk folkdräkt och tysk brytning säga "Halla my name is Inga and I am from Schwiden". 

Att amerikaner är öppna människor som inte drar sig för att prata med vem som helst är faktiskt en fördom som stämmer och dessutom är till ens fördel. Vi har ett antal gånger, då vi pratat svenska på en offentlig plats, fått frågan varifrån vi kommer och svaret, då vi meddelat dem att vi är från Sverige att det syns för att vi är blonda. Senast detta hände var igårkväll då vi pratade svenska i omklädningsrummet på gymet. En kvinna i femtioårs åldern undrade vad det var för språk vi pratade och sa att hon trodde att det var svenska för det hade en anorlunda klang. Många av de vi träffar blir dessutom väldigt glada då de hör varifrån vi kommer och talar genast om att de skulle vilja åka dit, för det stämmer att många härifrån aldrig har varit utanför landets gränser. Då är det ju extra kul att det första land de vill besöka är Sverige, undra varför?

Alla som har sett Eurotrip vet vad som sägs om Europa och dess brudar och sexliv. För alla under fyrtio kan jag varmt rekomendera denna film om ni inte sett den. Själv brukar jag inte vara speciellt road av amerikanska ungdomsfilmer, men denna film är ett undantag. Jag har sett den så många gånger att jag kan i stort sett alla repliker utantill, och jag skrattar lika mycket åt Cooper varenda gång. Vad jag nu vill få fram med detta är att i den filmen framgår det ganska tydlig vilka myter det finns om Europeiska tjejer och deras oblygsamhet vad det gäller att visa upp sina kroppar, med andra ord är en europeisk strand varje amerikansk killes dröm. Vad ni än tror om amerikaner efter att ha sett, någon av de mindre lyckade, amerikanska collagefilmer så är de ganska skygga. I ett land där sexualundervisning inte är ett ämne man läser i skolan och där det är helgonlikt att vara oskuld är detta kanske inte så konstigt. Som svensk är jag uppväxt med att vi alla ser likadana ut och att det inte är något märkvärdigt att visa upp sig naken för nadra av samma kön i omklädningsrummet efter gymnastiken eller i duschen i badhuset. Att barn under fem springer runt nakna på stranden är inget vi ens tänker på. Här skulle folk dock glo som galningar och undra vilka vrickade föräldrar som utsätter sina barn för sådan förnedring. I duscharna på gymmet har alla kvinnor sitt eget bås med inte ett utan två draperier för att alla ska vara försäkrade om att ingen annan ska upptäcka att hon också har bröst!

Igårkväll åkte jag, Cat och Emmy till gymet och sprang på löpbandet i 10 min för att ha en ursäkt att utnyttja duschen och bastun som finns där. Hemma är det ju förbjudet med badkläder i bastun, här är det snarare förbjudet att vara utan. Bikinitrosor satte vi på oss, mest för att det kändes trevligare, men överdelen struntade vi i. Sedan satt vi i bastun och skrubbade oss rena och fräscha med spavantar, inget konstigt alls, men som vi kom på att det från utsidan kan ha sett ut som att vi satt och smekte oss själva - iallafall i en amerikans ögon. Man ser ju det man vill se och med alla fördomar som finns om europeiska tjejer kan det vara lätt att se saker för andra än vad de är. Oavsett vad tanterna i omklädningsrummet tänkte så kände jag mig lite som en crazy european chick, trots bikinitroserna och duschdrapperiet, vilket inte är vad jag skulle titulera mig som. Jag vill ju inte vara den som gör skäl till att fördomarna om svenska tjejer ser ut som de gör! Nä, amerika är ett underligt land...


History is made

"History is made" var texten i det sms jag skickade till min brorsa natten den fjärde novemer. Svartet jag fick var inte riktigt det jag väntat mig. "Vad har du gjort?" Var svaret jag öppnade att läsa följande morgon. Att mitt meddelande kunde tolkas på mer än ett sätt fanns inte i mitt medvetande då jag föregående kväll skickat iväg det. Jag trodde att alla suttit som klistrade vid Tv-apparaterna för att vara med vid avgörandets stund, men så var tydligen inte fallet, iallafall inte för min 17åriga bror. Jag var åtminstone där (framför TV:n tillsammans med min värdpappa) de klockan 11 (NY-tid) tillkännagav att : Barac Obama är USA:s nya president!

Tycka vad man vill om USA, men man kan inte undgå att det är det land med störst inflytande över världspolitiken. Valet av dess ledare är därför, inte överrsakande, något som följs med spänning världen över. Därför är jag extra glad att jag får tillfälle att vara på plats i landet just då det sker och följa rekationerna på hemmaplan så att säga. I våras då nominerinarna av de båda partiernas kandidater pågick som bäst följde jag med i tidningarna för att se vem av Obama och Klinton, då det blivit fastställt att Mc Cain skulle bli Republikanernas kandidat, som skulle skriva historia och bli Amerikas första svarta/kvinnliga möjliga president. Sedan jag kom hit har jag naturligtvis varit ännu mer engagerad och med stigande intresse följt debatter och raklamkampanjer. Jag måste medge att utgången av valet inte blivit den jag trott. Även om rapporter om Obamas ledning var jag ganska övertygad om att Amerikanerna i sista stund skulle fega ur och rösta som det förväntades av dem. Glädjande nog hade de guts nog att visa världen en annan sida en den mna har av Amerika som ett på måmga sätt konservativt land. Jag tror att det amerikanska folket just nu skaffat sig respekt i många delar av världen för det nytänkande de visade i tisdags.





Jag kan säga att så jag åkte hit hade jag en ganska klar åsikt om vem jag tyckte skulle vinna, svensk som jag är. En tid i landet och diverse samtal med olika amerikaner fick mig dock att bli lite mer öppen. Jag insåg att USA är ett land med en helt annan historia och kultur än Sverige och att oavsett vem som vann kommer det aldrig att bli likadant, det är emot allt vad Amerika står för. Jag förstod att det varit lite naivt att tro mig veta vad som är bäst för Amerika då jag aldrig ens varit här på semester, än mindre vetat vad det innebär att vara en del av "The greatest nation in the world". I själva verket hade jag ingen aning om vad som var bäst för Amerika, jag visste bara vad jag ansåg om USA:s sätt att framstå som världens härskare/hjälpare. Jag hade iallafall vett nog att hålla låg profil och faktiskt lyssna på och ta åt mig av vad de som bott här hela sina liv hade för syn på valet och dess kandidater.

USA är en nation med relativt kort historia som bygger på människors vilja att arbeta och slita för att bygga upp en framtid för sig själva och sitt land. Att vara amerikan innebär att vara stolt över sitt land och att viga sitt liv åt att föra det framåt för att skapa en ljus framtid för sina efterkommande. Viljan att arbeta är det som driver landet framåt, och visst är det så. Utan en drivkraft att åstadkomma något skulle utveckling aldrig ske, titta bara på länder som strävar efter att motverka förändring och hur långt efter de hamnat på grund av detta. Som svensk och relativt opatriotisk är det lite svårt att förstå hur det är att var stolt över sitt land. Själv har jag haft extra svårt att förstå mig på den nästan barnsliga beundran alla har för militären och de "hjältar" som alla soldater är.  Kritisera USA och du får en motattack av argument för hur mycket de har gjort för världen och för dig. Hade de inte ingripit i Andra Världskriget hade Europa styrts av Tyskland, och  stoppade ju faktiskt kommunismen. Visst var det bra gjort, men hur många av dagens amerikaner var en del av det? Vad har de fått ut av det de gjort för att "hjälpa" de senaste fyrtio åren? Tyvärr är alla amerikaner uppväxta med läran om deras lands storhet som ibland kan vara något vinklad. Som svensk är jag väldigt tacksam att jag har haft möjlighet att få komma ut och resa och se olika delar av världen. Många uppväxta i USA har aldrig varit utanför sin delstat och har ingen aning om hur världen utanför landets gränser ser ut eller fungerar. Därför är det lite skrämmande att tänka sig att det är dessa personer, bland andra, som ska vara med och fatta det beslut som i så stor frad påverkar resten av den värld de vet så lite om.

Då Obama först ställde upp som kandidat ställde sig många frågan om USA "var redo" för en svart president. Om man över huvud taget ställer en sådan fråga tycker jag svaret är ganska självklart. Mot alla ods så lyckades han iallafall vinna, ganska överlägset dessutom coh det tycker jag visar på att det amerikanske folket är ute efter förändring. Åtta år med Bush som president har ställt till med en hel del. Folk är trötta på kriget i Irak som aldrig verkar ta slut och med den djupaste ekonomiska krisen på årtionden är det inte värt att satsa på samma kort igen. Visst är John Mc Cain inte George W Bush, men de är från samma parti vilket innebär att de har samma grundläggande värderingar. Detta plus det faktum att han är den första färgade kandidaten méd en chans till chefspositionen fällde avgörandet. Aldrig förr har så många svarta röstat och naturligtvis finns det de som säger, däribland min värdpappa som är praktexemplet på en republikan, att han vann på grund av sin hudfärh. Bullshit! Över hälften av landets befolkning är inte färgad och oavsett hudfärg väljer man, inte ens amerikanerna, någon till ledare över sitt land enbart p.ga. hudfärgen.

Så vad tycker jag nu då efter att ha bott i USA i drygt fyra månader, gjorde de rätt val? Absolut! Än bankar mitt svenska hjärta och jag tror på fyra ljusa år för Amerika och för världen. Valet av Barac Obama som president kommer att förändra mycket för det här landet och inte minst på övriga världens syn på det. Det är dags för Amerika att kliva ut ur säcken och se sig omkring och jag tror difinitift att Obama är rätt person att öppna den. Så kommer han sitta kvar om fyra år? Who knows...


Drink a shot of beer and meet Santa

Tjo på en söndagseftermiddag!
Nu sitter jag här igen... som jag nyss sa till Cat (via msn) vi måste skaffa oss ett liv. Det går fort att bli amerikan kan jag säga. Vi sitter numera och pratar med varandra via skype trots att vi bor två hus ifrån varandra (och så har jag döpt min blogg till NYTTIG i Amerika?!). Borde kanske göra något nyttigare än att äta Halloweengodis framför datorn, emn idag har jag en ganska vettig anledning att förfina fingermotoriken, jag sov bara några få timmar skavfötters i en soffa inatt. Igårkväll gick vi på recital, en sånguppvisning/slutprov som en amerikansk kompis till oss hade på UD (University of Delaware). Blev något imponerad då hon kliver in på scenen iklädd balklänning och sjunger som en riktig operasångerska. Det trodde jag ver´kligen inte om tjejen som badvaktade vid poolen i somras samtidigt som hon snackade killar och fester med au apirerna. Asballt!



Efter denna anorlunda upplevelse blev vi invisade i en stor sal med cateringmat som vi proppade i oss en försvarlig mängd av varefter vi gratulerade henne och hakade på henne och hennes kompisar till studentlägenheten på efterfest. Vi slog oss ned i sofforna i sällskapsrummet och körde Power Hour - ett ölspel som går ut på att du tar en shot öl en gång i minuten under en hel timma. Varje gång musiken ändras, vilket den gör efter 1 min, tar du en shot. Låter kanske inte så farligt, men det kan bli rätt många öl under den timmen. Tyvärr tog ölen slut efter ett tag så vi hann inte köra färdigt. Vi kom också underfun med att de inte skriver ut procenthalten på ölburkarna här. Vi hade alltså ingen aning om vilken sorts öl det var vi druckigt, men kaloriinehållet stod tydligt och klart. Detta säger en del av vad som prioriteras och inte i det här landet. Som jag sagt tidigare är begreppet "Don´t drinke and Drive" inte känt här.



Då ölen tagit slut traskade vi iväg till en fest på ett annat ställe, som visade sig vara ett maskeradparty som hållt på ett tag då vi kom. Huset var packat med vinglande kycklingar, svajande pirater och packade fångar. jag och cat hamnade i samtal med en lagom full jultomte som lät oss prova sin mössa medan han berättade att han brukade vara den som fick spela jultomte vid jul. Jag blev även tillfrågad om jag ville hänga med hem av en kille som var så full att han knappt kunde stå upp. Avböjde detta mindre lockande erbjudande och fortsatte prata med Santa. Efter några timmar på Newarks gator befann vi oss åter igen i jessicas soffa där jag så småningom somnade skavfötters med Cat, fullt påklädd och med tuggummi i munnen. Sov till och från där hela natten skakande av köld eftersom jag i hetsen glömt att ta med en filt. Vid halv 10 i morse bestämde vi oss för att städa upp och sedan dra till Mainstreret för att äta frukost. Då hade redan Jessica dragit till Philly för att sjunga i kyrkan. Efter en kaffe och en blåbärsbagel kände jag mig vaken nog att gå till Dollartree och köpa doftljus.

Innan jag publicerar detta återigen långa inlägg tänkte jag bara uppdatera er på området: 
Amerikanska studentlägenheter
Hemma tänker man sig en studentlägenhet i ett hyreshus av tegel, betong eller något annat spännande material. Man kan bo i korridor eller ha egen lägenhet, men känslan är ändå att man har ett visst mått av privatitet. Här bor man i hur, trähus oftast, med vanligtvis fyra lägenheter i varje. Vissa har privilegiet att ha ett eget rum, medan andra delar. Toalett/badrum, kök samt sällskapsrum/tv-rum delar man med andra. Husen har ingen isolering att tala om - varken mot kyla eller ljud och ventalation är inte heller något som ingår i paketet. I lägenheten vi var igår bodde (är jag nästan säker på) bara tjejer. Diskhon var full av disk, köksbänken full av använda pizzakartonger och spisen var kladdig av fastbränd macandcheese. Skorna behöll man på för golvet hade nog inte blivit damsugat under det senaste deceniet. Mitt i allting stod en bur med ett marsvin vars "underlägg" inte blivit bytt på ett bra tag. Rummen de sov i var så små att det enda som fick plats var en säng och en hög med kläder och jag insåg, då en av rumskamraterna kom ut och sa att hon vaknat då någon gått på toa, att  det definitift kan vara värt att lägga en tusing extra på en egen lägenhet.

Vad jag nu beskrivit var en tjejlägenhet. Under natten var jag även inne i en "killhåla". Denna låg i ett Campushus och beboddes av inte mindre än fyra killar som bodde i rum om två och två, men alla delade toalett likt en offentlig som låg emellan de båda rummen. Då jag besökte tillhållet var det ockuperat av ett stort gäng studenter som satt/halvlåg i sängarna med ölflaskor i händerna. Avundades inte de som så småningom skulle krypa ned under lakanen, då de förhoppningsvis blivit lämnade ensamma, för att få sig några timmars vila innan nästa skoladag började.

Eftersom jag än så länge varit haft privilegiet/oturen att bo hemma medan jag pluggat är det svenska studentlivet hittills ett okänt revir för mig. Bör nog inte uttala mig om dess fördelar fören jag har fått kött på benen. Kan hända att det är långt värre än det amerikanska, förmodligen dock med undantag av allt gräs de röker här, men jag har mina förhoppningar om att det ska vara aningen bättre. Är långt ifrån en pedant (eller hur mamma) men lite ordning vill jag allt ha runt omkringmig och ofräscha badrum och kök är det värsta jag vet! Jag har iallafall insett att man under studieåren får uppleva måltider, sömntider och andra "tider" på de mest fashinerande ställen vid de mest vrickade tillställningarna - på gott och ont naturligtvis. Hur avskräckt jag än blev i gårkväll är jag iallafall taggad på att komma hem och själv ta del i studentlivets glamörösa värld...


Birthday on Halloween - two great things at the same time

Happy Birthday to me! Happy Birthday to me...
Nitton år going stronger... Sista året som tonåring är väl det enda som är speciellt med denna annars rätt intetsägande ålder. Första födelsedagen utan familjen gick faktiskt bättre än väntat, helt smärtfritt faktiskt. Blev faktisk väckt med skönsång och tårta på sängen av min "andra" familj, vilket kom som en riktig överraskning för det hade jag inte alls räknat med. Efter att ha provsmakat tårtan, som faktiskt var helt ok för att vara amerikansk, och öppnat alla paket jag fått hemifrån ringde jag upp föräldrarna för att de inte skulle sakna mig alltför mycket. Det verkade dock som de gjorde det trots allt för de hade gått hem tidigare från jobbet samt dragit dit farmor och farfar, som var mäkta imponerade av att de både kunde se och höra mig från andra sidan Atlanten via datorn, så mer saknad kan man knappast känna sig. Har den grymmaste familjen ever! Efter detta trevliga samtal kom fler överraskningar. Då jag klev ut ur mitt rum klampade Cat, Emmy och barn nedför trappan hem gigantiska ballonger och hembakad svensk tårta med rosa grädde och Supermandekorationer. Blev även tilldelad en Halloweenkrona samt en filt fullproppad med allt från vibrerande skelett och majsburkar till russin och varm choklad - mycket glädjande.



Efter min andra bit tårta för dagen var det dags att förbereda för dagens verkliga höjdpunkt - Halloweernfirandet. Barnen var lagom uppspelta redan på morgonen och efter en dags firande i skolan var de inte mindre excited då de kom hem. Det första de gjorde var att skrikandes springar några varv runt huset innan de rusade in för att dra på sig kostymerna och plocka fram örngotten som de skulle samla godis i. Med mina sminkkunskaper sedan musikalen Oliver lyckades jag skapa en katt, en häxa och ett skelett (hade även hjälp av orange och rosa sprayfärg till håret). Då föräldrana till slut kom hem var det dags att dra på sin egen kostym och ge sig ut på Trick or Treat. För er som fortfarande tror att jag var utklädd till Pippi Långstrump kan jag säga att jag skrotade den idén mot något betydligt bättre - gaffel! Är det inte hett så säg! Om någon nu tycker att jag bytte ned mig kan jag förklara saken såhär: Vi är tre svenska au pairer i det här området och vi hänger ihop jämt. Naturligtvis ville vi även höra ihop under en kväll som denna och sökte därför efter ett passande tema. Vi övervägde idéer som de tre små grisarna och rödluvan-vargen-mormor men enades slutligen om förslget gaffel-kniv-sked. Med egenhändigt tillverkade kostymer var vi lätt de fulaste och coolaste i hela området.



Halloween är, har jag fått erfara, en riktig familjehögtid. Då mörkret infallit, sådär runt sjutiden, börjar gatorna stockas av utklädda barn med spannar i händerna samt deras föräldrar med öl i händerna. Ungarna kutar med outtröttlig energi runt till alla hus där lamprona är tända för att samla så mycket godis de kan medan föräldrarna gör sitt bästa för att hålla koll på dem samtidigt som de umgås med de andra som är för gamla för att tigga godis. Till den gruppen räknas inte au pairerna som efter en timmas vandrande genom kvarterets gator också blivit godissugna och därför själva grabbade varsin korg och gick på godisjakt. Vi besökte max ett tiotal hus och fick en mängd godis som lätt kan räcka i en månad. Föreställ er då den mängd barnen lyckades amla ihop. jag överdriver inte då jag säger att vi fortfarande har godis kvar sedan förr Halloween. 



Då vi tröttnat på att ha en stor kartongbit på huvudet gick vi hem till mig, där alla redan samlats, och åt chili con carne som min värdpappa slängt ihop klockan 2 natten innan. Riktigt smaskig födelsedagsmiddag som sköljdes ned med ytterligare en bit tårta, godis samt våra utsökta spindlar och ögonmuffins. Så även om jag inte hade min underbara familj hos mig fick jag ändå en födelsedag jag sent kommer glömma och en riktigt HAPPY HALLOWEEN!

Preparing for Halloween

Vad gör man en kulen höstkväll i oktober? Förbereder för Halloween såklart!
Om man som svensk har svårt att föreställa sig hur stor denna högtid är här kan jag bara säga att det är STORT! Barnen har planerat kostymer sedan jag kom (i juni) och pynt har funnits att köpa i affärerna sedan i Augusti. Vuxna är lika excited som barn och tävlar i att utsmycka sina hus på läskigast tänkbara vis, så det är svårt att inte dras med i Halloweenandan (eller ska jag kanske säga anden?). I onsdags kväll insåg vi (jag, Cat och Emmy) att det kanske var dags att skaffa kostymer. Jag hade redan min tanke klar, att vara Pippi Långstrump, men vi kom på att vi ville höra ihop på något sätt, liksom ha ett tema, och de vägrade att vara Herr Nilson och Lilla gubben så jag fick lov att tänka om. Vi drog till Walmart för att köpa kostymer, något i stil med de tre små grisarna eller liknande, men sortimentet var ganska utplockat och eftersom jag inte fick vara orm vägrade jag gå med på idén Adam och Eva, vilket var i stort sett de enda kostymer som fans kvar. Inne på Walmart onsdag kväll var vi alltså tvugna att bestämma oss för vad vi skulle göra och tog därför saken, eller snarare Emmy tog kartongbiten, i egna händer och bestämde oss för att designa våra egna kostymer. Kostnad - $2 för två burkar sprayfärg. Utseende - får ni läsa om i nästa inlägg.

Dagen efter kartonginskaffandet tillika dagen före Halloween var det dags att börja förbereda på allvar. Förberedelse nummer 1 - bakning. Under dagen satta vi ungarna i arbete att baka muffins och chokladbollar för att tillverka eyeball-cupcakes och spindlar. Idéerna till dessa bakverk var båda mina och för att lite snabbt förklara hur de görs så:
Ögonmuffins:
1. Baka muffins - gärna små.
2. Täck dem med vit glasyr (florsocker och vatten eller i det här landet frosting)
3. Sätt en M&M eller Nonstop i mitten (grön, brun eller blå)
4. Måla röda linjen med karamellfärg (rödsprängdhet)
Spindlar:
1. Baka chokladbollar
2. Skär lakrits eller annat godis till smala pinnar och stick i som ben
3. Använd strössel eller något annat kreativt för att skapa ögon



Förberedelse nummer 2 - karva pumpor. Kvällen före DAN var det dags att skära pumporna, en familjetradition som jag tyvärr missade att vara med om då min familj gjorde det på onsdagskvällen. Därför tog jag min pumpa, den största av alla, och traskade in till grannen för att gräva i pumpagojs med dem.

Hur man karvar en pumpa:
1. Skär ut ett lock (skär det snett så att det inte trillar igenom efteråt)
2. Stick ned händerna och plocka ut så mycket äckligt gojs du kan få tag i (Glöm dock inte bort att spara kärnorna, superogod att rosta)
3. Rita ut ögon, näsa mun eller vad du nu vill ha på din pumpa
4. ta en kniv, såg eller något annat verktyg och skär efter linjerna
5. Sätt i ett tänt ljus och
Wola! Your Jacklantern is done!¨
Jag bestämde mig för att göra en orginell pumpa och skådespelare som jag är valde jag naturligtvis att  skära ut teatermasker. Gjorde två ansikten på pumpan, det skrattande på ena sidan och det ledsna med en tår på andra sidan. Det tog sin tid och gav säkert någon liten muskel i underarmen, men jag blev rätt nöjd med resultatet.





Förberedelse nummer 3 - tillverka kostymer. Då pumporna stod klara med lysande ögon framför ytterdörren och klockan började närma sig 10 var det dags att lägga en avslutande hand vid våra orginella och extremt fula, emn coola, kostymer. Med skalpellkniven i högsta hugg traskade vi ut i garaget för att skära ut konturer i kartongpappret varefter vi smög ut på baksidan och sprayade dem, och delar av gräset, med silverfärg. Då klockan närmade sig midnatt kände vi oss klara med alla förberedelser och gick trötta till sängs i väntan på den stora dagen. Man brukar ju säga att det roligaste med en högtid är alla förberedelser och all förväntan. Vi får väl se om så var fallet även i Anmerika...


RSS 2.0