Unlike an American

Tjena hejsan!
Sitter åter här framför datorn innan arbetsdagen har börjat, som vanligt vid fönstret i mitt rum. Den här dagen är det äkta svenskt höstväder ute - regn och blåst. Ser inget vidare ut inifrån, men jag har varit ute i det och det är faktiskt inte så farligt som man tror - bara man är rätt klädd. Jag gjorde nämligen något så svenskt som att ta en promenad, utefter "motortrafikleden" eller vad man nu ska kalla den. För att ta det från början...

Jag klev upp i korse, klockan 8, satte på mig träningskläderna och käkade frukost för att sedan gå ned till Cat och följa med henne till gymet. Problemet var bara att hon hade tid hos frisören efteråt (hon är ledig till kl. 2 på tisdagar eftersom hennes yngsta barn har lång dag i skolan) och skulle förmodligen inte hinna hem tills jag började. Hade dock ingen lust att sitta hemma då jag laddat för träning så jag följde med iallafll och bestämde mig för att gå hem. Inget vidare väder som sagt, men ingen big deal för en svensk. Vi mätte sträckan igår och den var ca 3km, med andra ord som till ICA ungefär. Nackdelen är att det inte direkt finns några gång eller cykelbanor så jag fick gå i väggrenen, men med skidjacka, mössa och vantar var det inget annat än en skön promenad. Jag såg inte så mycket av de som satt i bilarna som passerade, men jag kunde ana deras blickar. Jag befinner ju mig trots allt i landet där man tar bilen till grannen. (Detta är faktiskt sant och ingen fördom.) Då jag var nästan hemma stannade t.om. en tjej och erbjöd mig skjuts hem. Jag log och tackade nej, inte av principskäl - för jag hade kunnat hoppa in i en bil för att slippa regnet - utan för att jag bara hade runt 300m kvar.

Säga vad man vill om amerikaner, men lata är de oavsett hur vältränade de är, och detta mina vänner är ett land uppbyggt efter bilen - men om man bara vill så går det alldeles utmärkt att gå även utan gångbanor. Har man bara rätt motivation så kan man göra det mesta, och jag menar vem skulle inte traska 3km i regn och blåst för att få träna...?

Fall is here...

Inlägg på en måndagsmorgon...
Jag skulle kunna skriva om hur jag sitter och tittar ut genom fönstret på löven som faller utanför. Om hur de härligt höstfäärgade orangerödgula löven sakta dalar mot marken, likt fjädrar fällda av någon färgrann paradisfgel i något avlägset land blivit medsvepta av vinden och slutligen bestämt sig för att lämna luftens oberäkneliga värld och slå sig till ro på den bruna färglösa marken i väntan på vinderns syddande täcke av snö. Dessa fallande löv som varje år kommer som en påminnelse om vinterns nalkande och att sommaren gjort sitt för i år och dragit sig tillbaka för en välförtjänt vila bortom mörkret och kylan... Detta skulle jag som sagt  kunna skriva om, men det är ju inte det den här bloggen är till för.

Detta är som sagt inte en blogg för vrickade försök till poesi, utan en blogg om hur det är att leva som au pair i Amerika. Därför borde jag istället berätta om min gångna vecka. Probelmet är bara att den inte var så värst händelserik, men ja ska ändå göra ett försök. Visst skulle jag i detalj kunna beskriva vilka metoder jag använt mig av för att få barnen att sitta stilla vid matbordet eller hur många maskiner tvätt jag tvättat, men jag föredrar att behålla mina läsare så jag tror jag skippar det. För att på något sätt ge er en bild av hur livet som au pair är kan ni tänka er att ni, som 18åring, köper ett gigantiskt hus och sedan adopterar tre barn. Det är en rätt tuff omställning med andra ord och inte så kul alla gånger, men det har sina ljusa stunder och om inte fördelarna överglänste nackdelarna skulle inte så många välja att bli au pair som det faktiskt är.  Den föregående veckan var faktiskt en av de bättre. Den gick ganska fort och barnen har börjat inse att läxor och aktiviteter inte kommer att försvinna hur gärna de än skulle önska. Även helgen gick, som alltid, väldigt fort och var förhållandevis lugn. Fredagskvällen åtnjöts med "god mat och gott sällskap" som det så fint heter med middag nere hos Cats familj tillsammans med mina och Emmys värdföräldrar. Efter en vecka av matlagning, som bla.a inefattade min nya specialitet - Flygande Jacob - som belv en smärre succé, var det skönt att sätta sig till bords och bli serverad en smarrig måltid bestående av pestopasta, självfångad fisk från Alaska och ungsmarinerad fläskfilé. Jag bidrog faktiskt själv med efterrätten en, enligt min åsikt aningen för torr, äppelpaj som serverades med frusen grädde. (En skum amerikansk produkt som inte kommer i närheten av vaniljsås, men som faktiskt var helt okej.)

Lördagen lyckades jag sova bort första halvan av då ja, utan mening, inte vaknade förens klockan tolv. Fick en smärre chock då jag förstrött kastade en blick på klockan och insåg att jag sovit i nästan tolv timmar. Ringde snabbt som ögatr upp Cat och bad henne vänta i två monuter så att jag hann hoppa i träningskläderna och bre mig en macka innan vi drog iväg till gymet och körde styrketräning. Efter en timmas träningspass tyckte vi att vi var värda något extra och åkte därför iväg med Madde för att äta middag på en Kinesisk restaurnag med supergoda salladswraps (blad av isbergssallad som man fyller med kycklingröra och äter som tacos). Med magen fylld av kyckling, soya och friterad banan med vaniljglass hade vi tänkt oss en kväll framför TV:n men det tog aningen lägre tid att ta sig dit än vi räknat med då vi hamnade mitt i ett skyfall som inte går att beskriva i ord. Jag kan med lätthet säga att det ahde gått fortare att ro hem. 

Även söndagen innefattade en sovmorgon, dock inte lika lång som den dagen innan, samt en tripp till Concord mall där jag inhandlade orange hårfärg. Med bara dagar kvar till Halloween kände jag att det var dags att bestämma mig för vilken kystym jag ska bära och kom, efter att ha övervägt alternativ som papegoja och Pince Charming, fram till att jag ska vara Pippi Långstrump. Är det inte passande så säg! Inte så värst skrämmande kanske, men med tanke på att barnen ska vara allt från älvor till cheerleaders så tyckte jag att det kunde vara helt okej. Dessutom passar det min plånbok utmärkt. Införskaffade även en kamera för att kunna ta bilder på spektaklet.

Detta var en någorlunda sammanfattad version av hur en relativt händelsefattig vecka i Amerikat kan se ut. Nu har en ny arbetsvecka börjat, som avslutas med firandet av Halloween på fredag (som också råkar vara min födelsedag). Tills dess, eller iallafall tills jag börjar jobba om sådär 15 min, kommer jag att sitta här och betrakta löven som sakta singlar ned mot den kala jorden...


   

Donuts on a Sundaynight

Vad gör man en söndagskväll i oktober?
Tja... det finns nog många svar på denna retoriska fråga. Hade det varit i Sverige hade nog svaret för min del varit en hemmakväll framför TV:n med sportnytt eller en söndagsdeckare på TV4. Här i Pensylvainia/Delaware kan man såklart också se på TV, men varför sitta hemma och ruttna på sin lediga dag när man kan åka till Dunikn Donuts och spela kort med okända män.



På detta vis resonerade iallafall Cat och jag då vi klockan halv 9 tröttnat på att ligga i min säng och snacka skit. Inte för att vi legat där hela dagen, men det finns ju roligare saker att göra. Timmarna innan vi hamnade nere i min källare hade vi fördrivit som vilka amerikaner som helst genom att hänga nere på mallen. Efter en ordentlig sovmorgon och en sen frukost blev vi upplockade av Madde, vars GPS guidade oss ut på landsbygden där vi plockade upp en thailändare som nyss anlänt till trakten och behövde någon att åka med till au pair-mötet senare på kvällen. Med henne på plats i bilen följde vi GPS-röstens behagliga, men inte helt korekta, komandon mot Christiana mall där vi slog ihjäl några timmar i klädaffärerna. Detta tidsfördriv kom att kosta mig hela $78 då jag hittade den bästa vintertröja att äga i ett hus utan isolering, med andra ord ett måste för att överleva vintern här. Med en lättare plånbok (detta är bildligt talat, för trots att de fortfarande lever på stenåldern och betalar med checkar i det här landet kan man faktiskt även betala med kort) gav jag mig åter ut i kylan (ja hösten har anlänt till slut) med de andra för att bege mig till dagens andra, mer fruktade anhalt - Frightland. Au pair-mötet i oktober, skräckens, månad var naturligvis förlagt till ett skräckfält med inte mindre än 7 olika skräck rides att välja mellan, däribland spökhus, åktur i höskrinda genom en mörk och farlig skog eller en trevlig vandringstur genom ett majsfält fullt av psykopatkopior med motorsåg. Som tur/otur var fick Madde, vår chaufför, en migärnattack av det värre slaget och kunde inget annat göra än att åka dit och meddela Rosetta (vår LCC/gruppledare) att hon måste åka hem och lägga sig snarast möjligt. Ingen motorsågsmasaker den här gången alltså.

Efter att ha blivit avsläppta och hällt i oss en kopp varm choklad hamnade vi då i min säng med några timmar kvar av söndagen att göra något av. TV:N var som sagt ett möjligt alternativ, men inget som lockade. Klockan 10 skulle vi hämta upp Emmy vid busstationen i Wilmington dit hon skulle återvända efter en helg i huvudstaden med några polare från au pairskolan. Vi bestämde oss för att roadtrippa medan vi väntade och hade Marshalls som utgångspunkt för vår tur. Då vi kom dit var outletet dock stängt så vi kröp sakta framåt över parkeringen spejandes efter något som var öppet klockan 9 en södagskväll. Vi hittade Donkin Donuts där vi slog oss ned med varsin munk (eller i själva verket två för vi fick en gratis av den snälla indien i kassan) och ett paket apelsinjuice och började spela kort. Efter en sisådär två omgångar skitgubbe och en runda stress blev vi avbrutna av en man som frågade varifrån vi kom och vad det var vi spelade. Vi berättade glatt att vi kom från Sverige, jobbade som au pairer och spelade ett svenska kortspel som hette "Turn ten" (Vändtia), naturligvis var han välkommen att vara med och spela.  Detta erbjudande kunde han såklart inte motstå utan lufsade, med kaffekoppen i hand, över till vårt bordför att ägna sin söndagskväll åt kulturutbyte istället för TV tittande. Lite trögfattad var han, och särskilt gott luktade han inte, men vi hade inget emot lite sällskap i väntans tider och ignorerade därför dessa fakta. Däremot var vi inte lika villiga till sälskap i bilen och sa därför nej till frågan om vi kunde ge honom skjuts hem och gav oss ensamma av mot Wilmington med en påse munkar i bagaget åt Emmy som vi misstänkte skulle vara hungrig efter några timmar på bussen.

Tre munkar och ett utbyte mellan generation/samhällsklass/kulturer var alltså vad vi fick ut av kvällen. Kanske inte det nyttigaste, men förmodligen mer givande än en kväll framför TV:n även om deckare ibland kan vara en helt okej söndagsunderhållning. Så tänk utanför bekvämlighetens ramar någon gång emellanåt så kanske ni upptäcker något nytt av livet - i det här fallet: Donuts med  Boston Kreme!

Paketet som förgyllde min dag!

Alla älskar överraskningar!
Att få något oväntat: ett paket, en kram, en kanelbulle, en bukett blommor - Whatever- kan verkligen göra en på SÅ bra humör! Igår fick jag ett paket från Sverige, och inte vilket paket som helst, vi snackar om THE package! Det var gigantsikt och vägde 6,2 kg så bara portot måste ha kostat multum. Anledningen till denna glädjebomb är att min födelsedag, den 19, är om två veckor (på Halloween by the way). Eftersom jag får fira den alldeles ensam på andra sidan Atlanten tror jag min familj, fö det var de som skickat paketet, ville visa att de fortfarande bryr sig. Då de frågat vad jag ville ha var det enda jag kunde komma på tuggummin och raggsockar?! Snacka om att känna sig vuxen! Hade även bett dem att skicka med ett par av mina skor hemifrån, eftersom de enda vinterskor jag tagit med mig också är mina sommarskor (conversen såklart), men det var allt jag hoppats på. Blev något excited då jag kliver upp i köket och ser detta giganstiska paket på köksbänken, 2 veckor för tidigt dessutom. Kunde jag öppna det?! Efter ett snabbt sms till pappa kom svaret: Ja, presenterna var inslagna så det gick bra. Lyckades faktiskt hålla mig tills kvällen innan pappret åkte av och lådan slets upp. Och innehållet... WOW!

Förutom skor fanns det i lådan:
5 påsar av mina älskade tuggumin med eukalyptussmak
en stor påse plockgodis
En fet hög med foton (hade beställt några för att sätta upp på min vägg, men fick aningen fler än jag tänkt mig)
Ca 10 inslagna presenter och tre kort

Presenterna ska jag såklart vänta med att öppna tills dagen är inne, har föresten inte fått så många någonsin - känns det iallafall som. godiset har jag redan nallat av, och bilderna åker upp på väggen redan idag. Eftersom de inte kan vara här och äta tårta med mig hade de t.om. bakat en tårta inskriptionen "Grattis på 19 årsdagen!" och tagit kort på. Det finns bara ett ord som beskriver min familj: AWESOME. Helt klart den grymmaste ever!

Så vad ville jag nu ha sagt med detta fantastiska skrytande över att jag fått ett stort paket? Helt enkelt att jag blev sjukt glad för det. jag blev överraskad, det var inte som jag tänkt mig, och det förgyllde min dag och hela min helg. Hade naturligtvis blivit superglad för ett paket av mindre storlek också, för som det så fint heter "Storleken har ingen betydelse" och "Det är tanken som räknas". Sedan jag kom hit har jag upptäckt hur otroligt kul det är att få paket på posten. Detta är något jag ska anamma och fortsätta med även då jag kommer hem. Fyller någon år - skicka presenten på posten! Fyller någon inte år - skicka en present på posten ändå! Det behöver inte vara något speciellt, det är bara kul att få. man blir så glad av att veta att någon tänker på en och faktiskt gör sig besvär att skicka iväg ett paket. Så om någon känner för att glädja en ensam sate på andra sidan Atlanten är plockgodis en utmärkt sak ett skicka;) JK!!! (Just kidding) Skriver inte det här inlägget för att uppmana er därhemma att skicka saker till mig, utan helt enkelt för att uppmana er att överraska varandra. Det finns så många som mår dåligt där ute, så gör någon glad. Skicka ett kort, ring, ge dem en kram - vad som helst som är oväntat och visar att ni bryr er. Det är de små guldklimarna som gör livet och genom en enkel handling kan man faktiskt förgylla någons dag. Dessutom mår man bra av det själv också.

Så gå nu ut i världen och sprid lycka och glädje till de ni möta på er väg, så ska jag gå och klistra upp fotografier på min vägg.

So long sweeds!

Starbucks - the place too meet new friends

Varför finns inte Starbucks i Sverige?
Det är en fråga vi ställt oss många gånger sedan vi kom hit. Vi har t.om. planerat att starta upp kedjan i Sverige då vi kommer hem. Det skulle funka hur bra som helst, åtminstone i storstäderna. (I Nässjö kommer väl folk fortfarande gå till Elsis Konditori och dricka kaffe och äta bakelser.) Om det nu är någon där ute som inte vet vad Starbucks är för något kan jag upplysa om att det är en coffehouse-kedja som har ALLT du kan önska i kaffeväg, från pumpkinspiced latte till extra hot decaf chie tea. Jag brukar vanligtvis hålla mig till simpelt svart kaffe, som jag drack dagligen hemma men inte har chans att få tag i särskilt ofta här, men just idag bestämde jag mig för att festa till det lite extra och dricka hot chocolate with hazelnut - SUPERJUMMY!



Starbucks är inte bara det utlimata stället för dig som inte kan leva utan en daglig dos koffein, utan också ett ställe du ska gå till om du vill knyta nya bekantskaper. Onsdagskvällar är vanligtvis au pairkvällar på Starbucks, då alla au pairer runt i kring träffas. Super för dem som inte har haft samma tur som jag och hamnat i ett kvarter med en massa andra au pairer, men även skoj för oss. Då jag kom åkte vi dit i stort sätt varenda onsdag, men då fler och fler av "de roligamänniskorna" började åka hem och det bara fanns tyskar, som satt i en ring och ptratade tyska, kvar slutade vi åka dit. Idag kände vi iallafall att det var dags igen och tur var väl det, för det hade hunnit dyka upp en hel del nytt folk sedan vi var där sist, och de flesta av dem var svenskar. Två svenska tjejer och en kille (som i och för sig inte var au pair, men ändå hängde med oss) plus en tysk och en kines fick vi oss en härlig pratstund med och lovade att vi så snart som möjligt ska höras och hitta på något tillsammans. Gött mos!



Som sagt -  Starbucks is the best coffeplace and a graet place to meet new friends! 

Birthdayparty and fansy dinner

Fredagar är väl härliga!
Slutet på arbetsveckan och man vet att man har en skön helg framför sig. Fredagen igår var extra skön då jag visste att slutet var nära... på havregrynsgrötsdieten alltså... dessutom fyllde mitt mellersta värdbarn 8 år.

Dagen började som en klassisk svensk födelsedag med paket, kraxande sång och frukost på sängen. hade köpt honom en, ja ni läser rätt, tjock faktabok om djur. Misstolka mig rätt nu, han älskar djur och läser alltid faktaböcker då han har läsläxa i skolan, men hur kul är det att få en tjock bok av sin au pair i födelsedagspresent då man fyller 8? Tro inte att jag inte hade letat efter något roligare, för det hade jag, men jag kunde inte hitta något. För att liva upp presenten körde jag (JAG KÖRDE ALLTSÅ BIL FÖR FÖRSTA GÅNGEN SJÄLV SEDAN JAG KOM HIT; OCH DET GICK BRA) desperat ned till Acme, typ ICA, och inhandlade en försvarlig mängd godis. Eftersom de inte vet vad plockgodis är i det här landet fick jag köpa X antal påsar med olika godissorter som jag dumpade i en skokartong så att det skulle skramla härlig. DET blev han glad för. Tack vare att jag köpt så mycket godis kunde jag också ge lite åt de andra barnen som inte fyllde år, så det blev väl ganska lyckat ändå.



Då de alla försvunnit till skolan och jobbet städade jag och sprang en runda, varefter jag åt  min sista portion haveregrönsgröt på väldigt länge. Då den yngsta kom hem gick vi över till Emmy där jag och Cat tittade på medan hon bakade kladdkaka och barnen lekte. hade en lugn eftermiddag tillsammans med födelsedagsbarnet på basketplanen och på kvällen var vi ute på "Fansy dinner". Vi har länge velat gå ut och äta, för att det är mysigt och kul att göra något ihop en fredagskväll, och kom på idén att klä upp oss som tusan med klänning och högklackat. Anledningen var inte att vi skulle till någon superfin restaurang eller att vi hade date, utan helt enkelt bara att vi kände för att klä upp oss. Då man passar barn hela dagarna är det lätt att komma in i ett mönster av mjukisbyxor, flottigt hår och osminkade ögonfransar, eftersom man inte behöver bry sig. Det är väl inget fel i det, men det kan vara kul att få vara lite fin ibland och finns det inte någon anledning så får man skapa sig en själv. Vi klädde alltså upp oss rejält, för er som känner mig och vet att ända gången jag visat mig offentligt i klackar och klänning (förutom på teaterscenen) var på balen och studenten, kan ni förstå att jag kände mig GANSKA uppklädd. Kul var det iallafall, folk glodde lika mycket som under picknicken om inte mer, och maten var hur god som helst!



Nu har ni fått en insikt hur en fredag i oktober kan se ut på andra sidan Atlanten. Kan tillägga att det under dagen var en sisådär 20 grader, med andra ord lite lagom behagligt. Passa  nu på att njuta av helgen! Själv ska jag jobba i kväll, men nu ska jag upp och äta frukost och sedan ska jag dra till gymet.

So long!


Studenttest 1 - Havregrynsgrötdieten

Hallå alla studenter (och annat folk)!
Känner för tillfället att jag gjorde ett rätt bra val då jag bestämde mig för att åka hit. Med sol 20 graders värme, så att man kan sitta ute och glassa medan man passar barnen, känns det rätt gött då man vet att folk sitter inne i mörkret och kylan hemma i Sverige med näsan i en läxbok. Med alla rapporter om kommande tentor i anatomi, fysik, nutrition och gud vet vad är saknaden efter Sverige inte så där himla stor. Dock vet jag att jag snart måste komma på vad jag själv vill plugga då jag kommer hem, vilket jag för tillfället inte har en susning om. Trodde att jag under det här året skulle komma fram till vad jag vill plugga, eller med andra ord ägna större delen av mitt resterande liv åt, men hittills har jag inte fler idéer än då jag åkte. Som tur är har jag åtminstone ett halvår till att klura, så förhoppningsvis kommer jag väl fram till något.

Det kommer nog bli tufft på många sätt att komma tillbaka hem och börja plugga. Jag är mest rädd för att jag ska ha glömt bort allt jag, enligt betygen, har lärt mig i skolan och att jag ska sitta där som ett fån på föreläsningarna och inte förstå ett smack. Jag får försöka repetera lite under sommaren, som om det skulle hända, för att komma i form igen. Annars kommer nog pengar att vara det största bekymret. Under året här kommer man att vänja sig vid att få ca 1000kr i veckan som man kan spendera hur man vill eftersom man får både mat och husrum gratis. Som student är det andra regler som gäller. Då får man låna pengar, så lite som möjligt naturligtvis, för att kunna betala hyra, mat och annat livsnödvändigt. Nudlar som basnäring är väl att ställa in sig på. (Får passa på att äta så mycket som möjligt då jag kan.) Annan studentmat kan väl vara äggmackor, pasta med tomatsås och sist men inte minst - Havregrynsgröt.

Om det är något jag har lärrt mig uppskatta sedan jag kom hit så är det havregrynsgröt. Äter det varje morgon till frukost, med varierade tillbehör såsom äppelmos och banan. Hur gott som helst och man blir supermätt. Av någon anledning, som jag inte länbgre kommer ihåg, bestämde oss jag och Emmy förra helgen för att testa på en vecka som fattig student och endast leva på havregrynsgröt. Dealen var: Ät havregrynsgröt till frukoist, lunch och middag i fem dagar. Frukt och grönsaker är tillåtna som utfyllnad, men inget annat. Lugnt tänkte jag och inhandlade ett storpack med havregryn samt en klase bananer.

Det gick bra första dagen. Smaskade glatt i mig gröt för fulla muggar, enda bekymmret var att mjölken tagit slut och att det enda som fanns att ha till var soyamjölk med vaniljsmak vilket inte är en favorit. Dag två kom biverkningarna: Ont i huvudet, kurrande mage och ett humör inte helt på topp. Kanske inte bästa sinnesstämmingen då man ska ta hand om tre bråkiga ungar. Inte så välplanerat och aningen otänksamt och jag var berädd på att ge upp dealen för att inte låta mitt dåliga humör gå ut över barnen, men onsdagen gick bättre. Då upptäckte jag även ett nytt tillbehör,som förgyllde den annars rätt smaklösa gegga som havregrynsgröt faktiskt är, russin. Med russin i gröten klarade jag av både onsadag och torsdag, dock med lite fusk i form av tre köttbullar, som jag egenhändigt tillagat åt familjen onsdag kväll, och ett ägg till lunch på torsdagen för att få i mig lite protein. Vips så var det fredag, sista dagen och en efterlängtad sådan. Frukost och lunch passerade och friheten var så intagen. Vi hade nämligen bestämt i förväg att vio skulle ut och äta middag fredag kväll för att fira, vilket vi också gjorde. Åt en helt underbar pasta och helt plötsligt återvände livet till mina ådror. Jag har än en gång bevisat för mig själv att jag klarar av att leva utan till synes livsnödvändiga födoämnen, har tidigare varit vegatarian och haft ett antal godislöften.

Så om jag ska utvärdera det här studenttestet, vi kan kalla det så, vad har jag då kommit fram till? Nummer 1: Det var en helt idiotisk idé! Nummer 2: Det går utan större svårigheter att överleva på enbart havregrynsgröt, även om det blir lite tröttsamt. Fördelen är att man faktiskt bli ordentligt mätt på det och i dealen ingick att vi fick äta hur mycket gröt vi ville och hur många gånger vi ville, så länge vi inte åt något annat. Nummer 3: Man lär sig uppskatta mat på ett helt annat sätt. Efter bara några ynka dagar på grötdiet känns en vanlig macka som en gåva från himlen. Helt plötsligt känns den meny man klagade på hemma, för att den inte var tillräckligt varierad, som super och man lider med dem som faktiskt tvingas leva på gröt, ris eller soppa varenda dag. Nummer 4: Man tappar några kilon i vikt. Jag antar att det är vad de flesta av er funderar på där hemma. Är det här en diet som fungerar om man vill gå ned i vikt? Är det dennya GI eller Atkins? Tja, jag kan väl säga så här. Om du endast lever på gröt, som faktiskt inte innehåller varken fett eller socker, lär du någ gå ned i vikt efter ett tag. Själv gick jag ned 3 pounds, vilket motsvarar ungefär 1,5kg. Detta spelar mig ingen större roll, jag gjorde dealen som en rolig grej och inte som ett försök att gå ned i vikt! Tilläggas bör nog att jag då också tränade varenda dag, så det är nog ingen diet jag skulle förepårka för er som känner att ni vill tappa några kilon, främst för att man inte klarar av att äta endast gröt någon längre tid utan att tröttna. Så vad är min tanke om testet så här efteråt? Jag ska aldrig mer äta havregrynsgröt! Eller iallafall inte förens på måndag...

A girly weekend

Tjosan!
Här kommer ett inlägg på en söndagsmorgon (snarare förmiddag och för er kväll, men det låter inte lika bra).

Efter en halft deppig torsdag då Josefine åkte och med en ledig helg (utan värdpappor som dragit till Tyskland för att dricka öl i en vecka) framför oss kände vi oss taggade för att göra något skojigt och helcrazy tillsammans. I fredags kväll tog våra värdmammor med sig barnen ut på restaurang så vi passade på att länsa kylskåpen och för första gången tillsammans laga en vettig middag att äta. Resultatet blev kycklinggryta som var så J***a god! Vi dukade upp superfint hemma hos Emmy med romantiska bordsunderlägg, fina servetter och tända ljus. Supermysigt! Lite senare på kvällen då glassbegäret började bli lite väl stort slängde vi ihop en sats chokladbollar och serverade till. (Det går nämligen inte att äta glass bara som den är längre. Man måste ha minst en godissort, Oreos, brownie eller chokladboll till, annars är det inget gott.)



Efter denna tjejiga kväll var vi om möjligt ännu mer laddade för att göra något skoj tillsammans. Vi tog det dock lugnt och planerade innan vi drog iväg. Förmiddagen ägnades år konversationer via skype och träning på HAC. Först vid tretiden kände vi oss redo att sätta våra planer i verket. Vi plattade håret, sminkade oss och klädde oss i likadana kläder (gröna t-shirtar och svarta shorts), packade picknick-korgen med fruktsallad och kanelgifflar (kanelbullens dag till ära) och drog fram cyklarna ur garaget. Tro det eller ej, men både Cats och Emmys familjer äger cyklar. Nämnas bör kanske att de var gamla, dammiga, utan luft i däcken och säkert inte använda på 20 år, åtminstone inte sedan au pairerna började komma hit. För mig, som aldrig cyklat på en cykel utan fotbroms, var det lite skakigt. Det kändes faktiskt som att lära sig cykla på nytt, men trots detta trillade jag inte en enda gång.

Efter ca 10 min cyklande tröttnade vi, lagom framme vid en för oss perfekt picknickplats: En gräsplätt vid en åker vid sidan av en korsning. Jag kan lova att folk glodde då de körde förbi! Amerikaner är inte vana vid att folk cyklar, eller har picknick på spontana platser och särskilt inte tre snygga tjejer i likadana kläder den 4:e oktober! Vi hade askul och vinkade till alla som körde förbi. En bil, med killar, vände och körde förbi en gång till. Sedan stannade de och frågade vad vi hette. Inte illa! Efter att ha intagit vår matsäck, spelade vi kort och tog en massa flumiga bilder med Emmys superkamera. För att ytterligare "skämma ut oss" började jag lära Emmy och Cat att jonglera, vilket inte gick så illa som man kunde ha trott. Då vi började frysa och kände oss redo att cykla hem kom bilen med killarna körande förbi igen. den här gången stannade de och gick ut för att prata. Det var ett gäng på runt 6 st som bodde runtikring och hade varit på konsert, 18 år var de. tyvärr var de inte så pratglada och drog snabbt vidare. Innan de hann sticka hann Emmy iallafall ge dem sitt telefonnummer "In case they were having a party sometime" och de hörde faktiskt av sig senare på kvällen, dock inte riktigt på det sätt vi tänkt oss.



Scenario:
Ett gäng killar är ute och driver runt en lördagseftermiddag. Helt plötsligt får de syn på tre snygga tjejer sittandes vid sidan av vägen. De vinkar och ger tecken att de ska stanna. Killarna glider upp och säger hej. De frågar vad de gör och varför. Svaret blir att de har picknick och undrar om de vill vara med. De är 19-20 år och berättar att de kommer från Sverige och ska stanna ett år för att jobba, men är lediga idag och skulle vilja ha några att hänga med på kvällen. (Låter det inte som ett filmscenario så säg...) För att få veta lite mer om dessa heta brudar börjar de med att ställa frågan "Röker ni?" ?! Efter fem minuters småprat bestämmer de sig, mot alla ods, för att dra vidare. Innan de hinner iväg springen den mest påstridiga av dem fram och erbjuder sitt nummer "ifall de skulle ha lust att umgås någon annan dag". Då de komer hem inser de vilket otroligt tillfälle de har och skickar därför genast iväg ett sms med texten: Are you dtf? Svaret kommer genast med frågan om vad denna ovanliga förkortning betyder. Tja... det är väl lika bra att vara ärlig. DTF=Down To Fuck. Nästa svar förtäljer dem att chansen till någon närmare bekantskap definitift är sumpad.

Ja, ja säga vad man vill om amerikaner, men speciellt smarta är de inte. Innan kvällen var över hade vi iallafall lyckats hitta några av dem på facebook och jag hade fått en förfrågan om att hänga med en kille på hans homecomming (typ skolbal). Med eller utan ragg hade vi iallafall en lyckad dag, som vi avslutade med leftovers från fredagskvällen framför en romantisk komedi. Det kan vara skönt att bara vara tjejig ibland ;)


The year of goodbyes

Nu har hon åkt...
Josefine, den banangrötsätande glädjespridande föredetta grann-au pairen, åker tillbaka till Sverige idag efter ett år i staterna. Efter en månad i Californien med stek på stranden, shopping och inte minst festande i Hollywood med diverse såpaskådisar var hon då redo att åter kliva på planet tillbaka till Norden och slutdestination Falun. Hon kommer att lämna ett tomt hål efter sig som är upp till oss som är kvar att fylla. Detta kommer inte att bli någon lätt uppgift kan jag säga. Med en energi som jag skulle vara glad om jag hade hälften av har hon gjort sig älskad av både barn och värdföräldrar, men som hon sa "Jag känner mig redo att åka hem" så det finns inte så mycket vi kan göra åt det. Det är en del av året som au pair, att komma hit och att åka hem, vilket bidrar mycket till den personlighetsutveckling man genomgår under det här året.

Året då man fyller 18 räknas officiellt till det år man blir vuxen. Att man enligt svensk lag då har rätt att ta körkort och gå ut på krogen (fantastisk kombination föresten) är dock inte det som gör att man tar klivet från ungdom till vuxen, nej det är det faktum att tar studenten och efter 12 års trygghet i skolbänken brutalt blir utkastad i verkligheten. (Nu finns det säkert någon som sitter där och tänker "Jag var faktiskt 19 år då jag tog studenten" om ni vill hänga upp er på detaljer så gärna för mig, men ni fattar poängen.) Att helt plötsligt inte längre kunna lita på att någon annan har en plan för hur ditt liv ska se ut, utan att helt plötsligt behöva tänka efter vad det är man själv vill och hur man ska ta sig dit, DET gör att man kan kliva ett steg högre på livsstegen. För att sedan tjäna in ytterligare några vuxenpoäng kan man lägga till alla hejdå:n du måste ta av nära och kära innan du ger dig av någonstans i världen för att börja bygga på det liv du vill ha.

Just att säga hejdå till människor är bland det svåraste som finns. Då jag har spelat teater i många år vet jag hur det är att tillbringa hela sin fritid med en massa skumma människor som man lita blint på och tillsammans med blottar en stor del av sig själv för att ge andra en härlig upplevelse då de ser ens föreställning. För er som inte har spelat teater kan det vara svårt att förstå vilken enorm sammanhållning man får och hur otroligt kul man har på, och bakom, scen. Det finns bara ett ord för den känslan man upplever genom teatern: Kärlek. Då drömmen man lever i plötsligt sveps iväg då alla föreställningar är över blir uppvaknandet brutalt och man tvingas säga hejdå till alla underbara människor, med tusen löften om att man ska hålla kontakten, gå och fika varje vecka osv. Sedan återgår man till vardagen och det liv man hade innan man sveptes in i drömmens dimmor. man kanske pratar med någon och hejar då man möts på stan, men mer är det inte. Tråkigt, javisst, men det är en del av livet. Om någon ny föreställning sätts upp och samma människor är med glider man åter in i drömmen och allt är precis som innan man vaknade.

Det jag har upplevt de senaste månaderna har varit det tuffaste jag har gått igenom hittills i mitt liv. Hur länge man än har sett fram emot studenten och friheten var det en period av identitetskris att plötsligt behöva säga hejdå till alla. Lärare, klasskompisar, teaterpolare, styrelsemedlemmar, stepuptränare - alla personer som varit en del av ens vardag och ens trygghet skulle man helt plötsligt tacka för den tid man haft tillsammans då det var dags att göra något med den frihet man blivit tilldelad. Jag, som dessutom fattade beslutet att dra till andra sidan Atlanten, hade också värre avsked att ta, det av min familj. Det är naturligtvis inte för alltid, men ett år kändes som en evighet i jämförelse med de semesterveckor jag dittills varit borta från dem i ett sträck. Det är inte förens man befinner sig hundratals mil från dem och inte känner att man har någon man riktigt litar på eller någon plats som man känner total trygghet i som man inser hur otroligt viktiga de är för en. Jag har tagit farväl av vänner med löften om att höras snart igen, och som man pratar med ibland över msn, men det är inte dem man saknar då man känner sig helt ensam och obetydlig i den stora världen, det är familjen, och de är bra precis som de är. Oavsett hur mycket man retade sig på dem hemma och hur mycket man önskade att de kunde vara som "andras" föräldrar vill man nu inte ha dem på något annat sätt.

Som sagt, året då man fyller 18 (eller 19) och måste ta farväl av det liv man haft så långt och de som har varit med och byggt upp det, är det året man blir vuxen. Att åka som au pair är psykiskt tufft. Först ska du säga hejdå till alla hemma då du åker iväg till ett nytt land där du inte känner någon. Det gäller verkligen att våga ge av sig själv för att träffa andra människor att knyta band med och känna tillit till. Hela året går ut på att skapa kontakter med nya människor, som du sedan måste bryta med då du åker tillbaka. Sedan jag kom har jag lärt känna såp många nya människor, och hälften av dem har jag redan fått säga hejdå till. Josefine var förhoppningsvis den sista på ett tag, men jag vet att det kommer fler hejdå:n. Då det öntligen är dags att åka hem och träffa alla man sa hejdå till ett år tidigare har man nya att säga hejdå till som man kommer att sakna då man kommer hem. Så är det värt det? Absolut! Tänk på alla nya vänner du skaffat dig. Förhoppningsvis håller du kontakten med några av dem, och om inte har de iallafall varit med som byggstenar i en fantastisk del av ditt liv. det går inte att undvika att säga hejdå till folk även om du så skulle sitta instängd i en grotta hela livet. Folk föds och dör, människor kommer och går, det är en del av livet. Så fällde jag några tårar då Josefine åkte iväg med bilen mot flygplatsen och Sverige idag? Ja, det gjorde jag såklart, men jag grät inte hysteriskt. Jag gav henne en rejäl kram, fällde en tår och sedan kramade jag om Cat och Emmy och lovade dem att vi kommer att ha ett grymt år tillsammans. Jag tror att jag håller på att bli vuxen!

RSS 2.0