The year of goodbyes

Nu har hon åkt...
Josefine, den banangrötsätande glädjespridande föredetta grann-au pairen, åker tillbaka till Sverige idag efter ett år i staterna. Efter en månad i Californien med stek på stranden, shopping och inte minst festande i Hollywood med diverse såpaskådisar var hon då redo att åter kliva på planet tillbaka till Norden och slutdestination Falun. Hon kommer att lämna ett tomt hål efter sig som är upp till oss som är kvar att fylla. Detta kommer inte att bli någon lätt uppgift kan jag säga. Med en energi som jag skulle vara glad om jag hade hälften av har hon gjort sig älskad av både barn och värdföräldrar, men som hon sa "Jag känner mig redo att åka hem" så det finns inte så mycket vi kan göra åt det. Det är en del av året som au pair, att komma hit och att åka hem, vilket bidrar mycket till den personlighetsutveckling man genomgår under det här året.

Året då man fyller 18 räknas officiellt till det år man blir vuxen. Att man enligt svensk lag då har rätt att ta körkort och gå ut på krogen (fantastisk kombination föresten) är dock inte det som gör att man tar klivet från ungdom till vuxen, nej det är det faktum att tar studenten och efter 12 års trygghet i skolbänken brutalt blir utkastad i verkligheten. (Nu finns det säkert någon som sitter där och tänker "Jag var faktiskt 19 år då jag tog studenten" om ni vill hänga upp er på detaljer så gärna för mig, men ni fattar poängen.) Att helt plötsligt inte längre kunna lita på att någon annan har en plan för hur ditt liv ska se ut, utan att helt plötsligt behöva tänka efter vad det är man själv vill och hur man ska ta sig dit, DET gör att man kan kliva ett steg högre på livsstegen. För att sedan tjäna in ytterligare några vuxenpoäng kan man lägga till alla hejdå:n du måste ta av nära och kära innan du ger dig av någonstans i världen för att börja bygga på det liv du vill ha.

Just att säga hejdå till människor är bland det svåraste som finns. Då jag har spelat teater i många år vet jag hur det är att tillbringa hela sin fritid med en massa skumma människor som man lita blint på och tillsammans med blottar en stor del av sig själv för att ge andra en härlig upplevelse då de ser ens föreställning. För er som inte har spelat teater kan det vara svårt att förstå vilken enorm sammanhållning man får och hur otroligt kul man har på, och bakom, scen. Det finns bara ett ord för den känslan man upplever genom teatern: Kärlek. Då drömmen man lever i plötsligt sveps iväg då alla föreställningar är över blir uppvaknandet brutalt och man tvingas säga hejdå till alla underbara människor, med tusen löften om att man ska hålla kontakten, gå och fika varje vecka osv. Sedan återgår man till vardagen och det liv man hade innan man sveptes in i drömmens dimmor. man kanske pratar med någon och hejar då man möts på stan, men mer är det inte. Tråkigt, javisst, men det är en del av livet. Om någon ny föreställning sätts upp och samma människor är med glider man åter in i drömmen och allt är precis som innan man vaknade.

Det jag har upplevt de senaste månaderna har varit det tuffaste jag har gått igenom hittills i mitt liv. Hur länge man än har sett fram emot studenten och friheten var det en period av identitetskris att plötsligt behöva säga hejdå till alla. Lärare, klasskompisar, teaterpolare, styrelsemedlemmar, stepuptränare - alla personer som varit en del av ens vardag och ens trygghet skulle man helt plötsligt tacka för den tid man haft tillsammans då det var dags att göra något med den frihet man blivit tilldelad. Jag, som dessutom fattade beslutet att dra till andra sidan Atlanten, hade också värre avsked att ta, det av min familj. Det är naturligtvis inte för alltid, men ett år kändes som en evighet i jämförelse med de semesterveckor jag dittills varit borta från dem i ett sträck. Det är inte förens man befinner sig hundratals mil från dem och inte känner att man har någon man riktigt litar på eller någon plats som man känner total trygghet i som man inser hur otroligt viktiga de är för en. Jag har tagit farväl av vänner med löften om att höras snart igen, och som man pratar med ibland över msn, men det är inte dem man saknar då man känner sig helt ensam och obetydlig i den stora världen, det är familjen, och de är bra precis som de är. Oavsett hur mycket man retade sig på dem hemma och hur mycket man önskade att de kunde vara som "andras" föräldrar vill man nu inte ha dem på något annat sätt.

Som sagt, året då man fyller 18 (eller 19) och måste ta farväl av det liv man haft så långt och de som har varit med och byggt upp det, är det året man blir vuxen. Att åka som au pair är psykiskt tufft. Först ska du säga hejdå till alla hemma då du åker iväg till ett nytt land där du inte känner någon. Det gäller verkligen att våga ge av sig själv för att träffa andra människor att knyta band med och känna tillit till. Hela året går ut på att skapa kontakter med nya människor, som du sedan måste bryta med då du åker tillbaka. Sedan jag kom har jag lärt känna såp många nya människor, och hälften av dem har jag redan fått säga hejdå till. Josefine var förhoppningsvis den sista på ett tag, men jag vet att det kommer fler hejdå:n. Då det öntligen är dags att åka hem och träffa alla man sa hejdå till ett år tidigare har man nya att säga hejdå till som man kommer att sakna då man kommer hem. Så är det värt det? Absolut! Tänk på alla nya vänner du skaffat dig. Förhoppningsvis håller du kontakten med några av dem, och om inte har de iallafall varit med som byggstenar i en fantastisk del av ditt liv. det går inte att undvika att säga hejdå till folk även om du så skulle sitta instängd i en grotta hela livet. Folk föds och dör, människor kommer och går, det är en del av livet. Så fällde jag några tårar då Josefine åkte iväg med bilen mot flygplatsen och Sverige idag? Ja, det gjorde jag såklart, men jag grät inte hysteriskt. Jag gav henne en rejäl kram, fällde en tår och sedan kramade jag om Cat och Emmy och lovade dem att vi kommer att ha ett grymt år tillsammans. Jag tror att jag håller på att bli vuxen!

Kommentarer
Postat av: Cat

Grymt inlägg. Precis som det är! Sitter bara här nu och kan inte säga såmyket mer än att hålla med.

2008-10-03 @ 00:19:53
Postat av: Josefine

Tack, va fint du skrev. Gissa om jag saknar er. Får tårar i ögonen varje gang jag tänker på er.



Ha ett bra år nu. Gör det bästa av det!



xoxox

2008-10-03 @ 20:50:55
Postat av: Frillo

Åhh kitchenzink låter underbart =)

2008-10-05 @ 23:17:49
URL: http://frillo.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0