Fredagstankar från Manhattan

Sitter här på Starbucks, Park Avenue - NYC, och tittar ut på de gula taxibilarna som passerar utanför fönstret. Klockan är tre, fredag eftermiddag och jag dricker mitt skållheta, smaklösa amerikanska kaffe i pappmugg medan jag filosoferar över livet. Tänk så enkelt livet kan vara som ung, oberoende och fri. Helt annonym är jag där jag sitter i mitt hörn med laptopen på bordet framför och kommer, i samma ögonblick som jag bestämmer mig för att packa ned datorn och kliva ut på trotoaren, bara vara en i mängden av människor som uppehåller sig på Manhattan denna dag. Svarta, vita, långa smala, tjocka, amerikaner, turister, lugna, stressade... Människor som driver omkring med siktet inställt någonstans, med olika mål i livet, olika bakgrund, olika framtidsplaner, men med en sak gemensamt: platsen - tiden. PARK AVENUE 04/17 - 09 - 3pm.

Tycker om det här. Känner mig konstigt lugn, trots att dagen inte varit den bästa. Sa för en timma sedan hejdå till familjen, en andra gång. De har nu förbrukat sina två veckor i staterna och har gett sig av till Newark International Airport för att bege sig tillbaka hem till Sverige. Själv stannar jag här. Två månader har jag kvar innan jobbet som au pair är över, och då väntar 2 veckor på västkusten innan det är dags att återse det kära hemlandet. Det är konstigt hur lite jag längtar dit. För ett år sedan ville jag inget hellre än att vara där, stanna kvar i Nässjö, stoppa tiden så att jag slapp bli vuxen, slapp ta ansvar. Nu har jag ingen brådska hem. Visst var det tufft att krama om familjen, efter bara två veckor tillsammans på de närmsta 10 månaderna, och se dem hoppa in i taxin för att åter lämna mig att ta hand om mig själv. Som ytterligare en byggsten i ångerst-tornet står det faktum att jag inte vet om jag kommer att komma "hem" dv.s tillbaka till Landenberg. Tanken var från början att tjejerna skulle komma upp och att vi skulle ha en girlsweekend i NYC med clubing på agendan, men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig och jag istället boka en bussbiljett till Wilmington 4.30pm. Problemet med detta transportmedel är att det krävs en biljett för att hoppa på bussen, och en sådan har jag - på mailen. Har ännu inte iversterat i en skrivare i miniformat, utan räknade med att kunna skriva ut biljetten på hotellet där jag tillbringat veckan med familjen. Detta hade jag också blivit lovad, men inte utav surkärringen som ansvarade över skrivaren, så nu sitter jag här - biljettlös med en timma kvar tills bussen åker, med eller utan mig.

Vad gör man ensam i NYC utan bussbiljett hem? Enkelt! Sätter sig på Starbucks med en kopp blaskigt kaffe och skriver ett blogginlägg! Är det något året i USA har lärt mig är det att att allt löser sig. Efter att ha tagit mig in i detta järnridå land utan rätt tillståndspapper är att ta sig hem från NYC utan biuljett "A piece a cake". Med pengar, mobil och ett leende på läpparna kan man lösa det mesta. En dator är så klart inte heller helt fel att ha. Har kollat upp och skrivit av bokningsnumret från mailen. Skulle inte det räcka får jag helt enkelt langa upp pengar och betala en ny biljett på bussen. Skjuts från Wilmington har jag redan lyckats ordna, och med gott om tid bör jag nog lyckas ta mig upp till 34th street med bagaget tills dess att bussen anländer. Och om jag inte kommer med bussen? Tja vad gör man i en stad med fler människor än hela Sveige, med caféer, restauranfer och hotell öppna 24-7, med pengar på fickan (tack igen mamma!) och ett telefonsamtal ifrån en supportande röst vartsomhelst i världen...

Som sagt - Starbucks, Park Avenue, fredag eftermiddag. Kaffet börjar ta slut, nya människor passerar förbi - allt är gott...

Kommentarer
Postat av: Mamma

Tack Alex för två underbart roliga veckor med dig!!!!!!!!!!!

Jag räknar ner tills du kommer hem. Roligt att fått träffa "din familj" Cat, Emmy, Mike och grannarna.

10 000 Kramar!

2009-04-18 @ 19:25:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0