All bad things come in three

Alla goda ting är tre brukar man ju säga, men hur är det med de dåliga? Den här veckan har inte varit den roligast jag varit med om, och man kan väl säga att fredag morgon på något sätt blev "höjdpunkten" med tre mindre roliga besked på samma gång.

Måndagen började med beskedet att Elin och Nik var sjuka, vilket innebar stillasittande barnpassning från 9-7. Dagen avslutades med gräl med Emmy, som lyckligtvis är överspelat nu, men än dock inte var den ultimata avslutningen på en 10 h arbetsdag. Sjukstugan fortsatte sedan tisdag, då jag jobbade 9-9, onsadg torsdag och nu slutligen fredag. Fick i onsdags beskedet att min hjälp behövdes även i helgen dåx familjen planerat en skidresa, till lika kunsinträff, i Nort New Jersey och hade behovet av en babysitter lördag kväll. Skidor är väl i och för sig ganska kul, men jag kan inte säga att jag var riktigt sugen på att tillbringa större delen av helgen i en bil då jag sett fram emot en ledig helg. Sörsta anledningen till min ovilja att följa med var att min sista class i Scene Study är på söndag kväll, förmodligen tidigare än vi hade kommit hem, och jag skulle då missa chansen att säga hejdå till alla härliga människor samt få mitt intyg på att jag faktiskt genomfört kursen.

Fredag morgon började med en motvilja att stiga ur sängen, då jag kände att även jag börjat känna mig påverkad av en vecka med sjuka barn. Vore inget vidare att bli sjuk till helgen. Klev iallafall upp för att gå en promenad och få lite frisk luft efter en veckas stillasittande. Möttes av beskedet att New Jersey trippen blivit inställd. Vore kanske något att bli bli glad över, men detta berodde på att Nik under morgonen hade spytt och jag är inte sådan att jag glädjs åt att bar mår dåligt. Barnen hade sett fram mycket mot resan och jag tycker synd om dem att de böhöver stanna hemma för att de inte mår bra. Då jag kom tillbaka från min korta men dock ansträngande promenad upptäckte jag att Dougs bil inte såg lika "fansy" som den gjorde sist jag såg den. Motorhuven var bucklig och grillen fullproppad med hår. Fick efter en stunds lirkande fram att han igårkväll kört på ett rådjur.  Lyckligtvis hade han inte fått några personliga skador, men bilen är inte lika "oskadd".

Tripplen i dåliga nyheter kom då jag fick ett samtal från Australien, vilket annars brukar vara något av ett lyckopiller. Efter de vanliga hälsningsfraserna och prat om allt och ingenting kom han fram till den verkliga anledningen för telefonsamtalet denna fredagsmorgon. Då jag frågade vad han hade för sig berättade han att han just kommit hem från sjukhuset där han vaknat upp efter att ha andats in giftig gas och förlorat medvetandet. Då han vaknat till liv igen hade de talat om att han lika gärna kunde varit död. Inte direkt det beskedet man vill få när man sitter på andra sidan jorden och inte gör annatc än längtar efter att få komma ned och träffa honom igen. Vore inte samma sak att åka dit om han var död. Saken är den att det inte är första gången han råkar ut för något i sitt jobb. För bara ett par veckor sedan berättade han att han iandats giftig gas då han rengjorde en tank och att han hade varit död om han inte hållt huvudet kallt länge nog för att ta sig ut. Denna gången hjälpte dock inte detta och han kom alltså att vakna upp på sjukhus. jagx är inte en typ av person som går runt och oroar mig för folk, jag litar på männsikor tillräckligt mycket för att tro på att de har ett eget omdöme och att sannolikheten för att något ska hända dem inte är särskilt stor. Olyckor kan hända vem som helst, när som helst och det hjäpler inte att gå runt och vara rädd hela tiden. Däremot är det svårt att inte känna sig lite bekymrad då den jag bryr mig mest om här i världen har varit nära att dö flera gånger den senaste tiden. (Förutom giftig gas har han även utsatts för sandstormar, fallande träd och extrem hetta). hans försäkringar om att allt är ok har lugnat mig något, men jag kan ändå inte låta bli att ifrågasätta sanningshalten i dessa påståenden.

Veckan har som sagt inte varit den mest upplyftande, men nu är det snart helg och jag kan bara hoppas på att den (och nästa vecka) kommer att bli bättre. Förhoppningsvis kommer det vara ganska långt på sjukdoms och olycksfronten på ett tag, om jag nu inte råkar snubbla i trappan eller något annat fånigt...    

The year of change

Utveckling
Vad krävs för att man ska utvecklas som människa? Förändring såklart. All förändring är jobbig på ett eller annat sätt. Man brukar ju säga att det är de svåra perioderna som stärker en, då man väl tagit sig igenom dem. Att åka iväg så här ett år som jag har gjort är definitift tufft och kommer förmodligen leda till att jag utvecklas som människa. Nackdelen kan vara att man förväntar sig så mycket att man ibland försöker pusha det och att det då går överstyr. Det här har definitift varit en tid då jag upptäckt många, både bra och dåliga, sidor av mig själv och jag har börjat lära känna en ny person som förmodligen kommer vara mer lik den jag kommer vara resten av livet.

Som någon knappast kunnat undgå att märka, om ni har läst mitt senaste inlägg, har mitt och Emmys förhållande inte varit helt friktionsfritt på senaste tiden. Feg och konflikträdd som jag är har jag inte vågat ta upp mina bekymmer med henne, och som alla vet hjälper det inte att sopa problemen under mattan, för de kommer förr eller senare komma fram i ljuset, och allt bli som bekant mycket värre om man blundar för ett problem istället för att ta tag i det. En av mina svaga sidor är att jag har svårt att prata med personer om saker som betyder något för mig, oavsett om de är positiva eller negativa. Jag har däremot lätt för att fatta mig i skrift och den här bloggen har därför blivit ett sätt för mig att sätta ord på mina tankar och känslor. Det har fört mycket gott med sig och är naturligtvis okej så länge det jag skriver om enbart rör mig, om det inte är positift vill säga. Därför var det naturligtvis orehört respektlöst att hänga ut Emmy på det sätt jag gjorde i förra inlägget. Att ta bort det vore, så här i efterhand ganska fånigt och jag kommer därför låta det finnas kvar som en påminnelse för mig själv att inte göra på det sättet igen.

Vad inlägget medförde kommer förhoppningsvis i slutändan att leda till något bra, även om det nu får mig att känna mig som en påse skit. Emmy, som till skillnad från mig inte är konflikträdd - Thanks God - läste inlägget, blev upprörd (med all rätt) och kom in för att konfrontera mig. Dålig på att yttra mig som jag är fick jag vårt samtal att bli ganska rörigt, men det var än dock ett samtal och vi fick båda chans att förmedla de känslor vi båda gått och burit på ett tag utan att våga släppa ut. Att bo som vi gör är svårt. Som tre svenska tjejer (Cat inräknad) i ett främmande land, med samma arbetsuppgifter och som dessutom bor grannar har vi på sätt och vis blivit "tvingade" att vara med varandra. Vi har såklart haft en oerhörd tur, och utan dem hade mitt år här inte varit hälften så bra som det har varit hittills, men det är påfrestande att leva så nära inpå varandra och att vara så "beroende" av varandra som vi är. Utan varandra vore vi väldigt ensamma och vi är därför alla måna om att hålla stämningen så bra som möjligt hela tiden. Därför undviker vi också att ta upp saker vi stör oss på hos varandra för att inte skapa konflikter i onödan.

Som sagt, detta är ett år av utveckling och förändring och har för min del varit en chans att bli något annat än den osäkra person, som jag innerst inne varit, tidigare. Amerikaner är helt olika oss försynta svenskar och det här är ett land där det gäller att ta för sig om man vill komma någonstans. Man känner sig lätt lite missplacerad då man kommer hit, särskilt då jag som ny kom in i en grupp med tre svenska tjejer som redan varit här ett år och därför hunnit bli mer amerikanska. För att "passa in" tog jag därför på mig en kaxigare mer frammåt roll och hoppades på att jag skulle smälta in. Denna roll var dock en roll jag spelade och helt olik hur jag normalt är som person. Mina försök att vara spantan och inte ursäkta mig själv och min excistens, har ändå på något sätt kännts fel och inte alls som den blygsamma person jag kände hemma i Sverige. Utan att själv förstå det har jag framstått som något av en jerk, påfrestande och hänsynslös. Detta gick idag upp för mig, och får mig så klart att känna mig som en jubelidiot. Inte nog med att jag spelat en roll som jag inte trivts med själv, det har dessutom lett till missförstånd och sårade känslor, vilket såklart var det sista jag ville uppnå.

Att hitta sig själv är inte alltid det lättaste, och att försöka spela någon annan än man är hjälper en inte att  komma dit. Det gäller att bli medveten om sina dåliga sidor och att succesift jobba på att förändra dem till det bättre. Allt går inte att förändra utan att ändra på den du är, och det ska man aldrig göra! Alla är vi olika och det finns så mycket att lära av andra. Att spendera tid med människor med andra personligheter än en själv är bland det mest utvecklande man kan göra. Det gäller att ge och ta och man lär sig anpassa sig till olika situationer. Att bli placerad, som jag har blivit, i ett nytt liv - en ny "familj", en ny vardag med nya sysslor samt nya vänner är påfrestande men extremt utvecklande. Att få chans att lära av andra är en verklig förmån, och jag är tacksam för att det hjälper mig att bli en ny, bättre människa. Har idag fått en belysning över mina dåliga sidor och är nu fullt inställd på att göra mitt bästa för att förändra dessa. Till att börja med ska jag sluta att spela den roll jag har kommit att ta på mig sedan jag kom hit, för det har varken jag eller min omgivning mått bra av. Högt på listan står också att ta tag i mig själv och våga möta de konflikter jag alltid är så rädd för. Emmy och jag  har nu kommit på kant med varandra och detta är jag fast besluten om att ändra på. Hon betyder alldeles för mycket för mig för att min feghet att uttrycka mina känslor ska få förstöra den tid vi har kvar tillsammans här, och förhoppningsvis den vänskap vi kommer att behålla för resten av livet.

Change is good, as long as you take it slow and think on the way!

Dan is my toast-master

Söndag eftermiddag och två timmar tills det är dags att hoppa in i monsterbilen och ge sig av mot Wilmington och scene study. Chillar därför framför datorn med en påse "Swedish Fish" (det enda vettiga amerikanska godiset som går att få tag på) och letar utbildningar medan jag accepterar min morsas freindrequest på facebook (välkommen i klubben mamma!). Har haft en bra helg "so far". Gårdagen var soft med sovmorgon och långpromenad. På kvällen var jag på fest, eller rättare sagt på natten för det var då partyt kom igång på riktigt.  För att ta det från början:

Emmy lärde på au pair-skolan känna två tjejer, som numera bor i Chicago and Washington DC, som hon håller kontakten med. Denna helgen kom de hit för att hälsa på och Dan m.fl. hade planerat en höjdarfest till deras "ära". Hade själv sett fram emot detta hela veckan och blev lite besviken då jag komn hem i frdags kväll och mina värdföräldrar berättade att de skulle iväg på middag lördag kväll och hade tänkt att jag skulle sitta barnvakt. Då de fick höra om mina planer var de dock schyssta nog att ringa upp morföräldrarna, som i sin tur var snälla nog att ställa upp som babysitters, för vilket jag är väldigt tacksam. Kunde därför ha en lugn dag för mig själv då Emmy var ute och roade sig med polarna och Cat jobbade. Ringde på kvällen upp henne för att fråga vilken tid de tänkt åka, så att jag kunde få följa med i bilen. Svaret blev att de skulle ut på middag först, som jag av någon anledning inte var välkommen att följa med på. Kunde iallafall få skjuts in till Newark och därefter försöka roa mig på egen hand tills partyt började. Fungerade bra för mig och jag gjorde mig iordning. Väntan blev dock längre än jag trodde, emn det gjorde mig inte så mycket då jag fick tillfälle att spendera lite kvalitetstid med morföräldrarna och blev bjuden på en höjdarmiddag i svensk anda. Vid nio fick jag beskedet att de gett sig iväg till en restaurang och att de skulle höra av sig då de ätit klart, men att jag på egen hand måste ta mig dit om jag ville åka med till festen. Som riddaren i skinande rustning ställde Bosse upp och hämtade sin ädla springare (läs bil) för att ge mig lift till restaurangen.  Ännu en tjänst att vara tacksam över. :)

Väl hemma hos Dan var tempot inte det högsta i början, men efter hand (tyvärr efter att Emmy och polarna bestämt sig för att ge sig av ) dök mer och mer folk och feststämningen började infinna sig. Själv tog jag det lugnt, höll mig helt nykter, och chillade mest. Hade diverse seriösa samtal med båda Dan och Chris och fick höra så många snälla ord att jag fortfarande rodnar. Träffade en hel del nytt folk, däribland en superskön gaykille som gav alla kramar och pekade ut olika kroppsdelar som han angav på tyska. Framåt fyratiden drog de flesta iväg på efterfest och jag och dan blev lämnade ensamma kvar att städa samt ta hand om en stackars 16åring som fått lite för mycket att dricka. Vi såg på "United States of tara" och Dan serverade mig de grymmaste rostade mackorna jag någonsin fått, men smör och sylt. Har annars ALDRIG smör på mina mackor och jelly är inte heller något jag föredrar att ha som pålägg, men klockan halv fem på natten fanns det inget bättre och han kommer för evigt vara min toast-master.



Vaknade vid halv tio, fullt påklädd, på en luftmadrass på golvet och det första jag fäste blicken på var en sovande Chris, som med halvöppen mun och huvudet på axeln sussade i den närmsta fotöljen. Han vaknade dock efter några minuter och vi slötittade på ABC-news tills Nate kom och gav oss en ride hem. Hann inte mer än säga "God morgon" till värdfamiljen förrän det slog mig att Cat nämnt något om ett au pair-möte idag. Då jag inte fick tag i henne ringde jag upp vår LCC som meddelade att vi skulle åka skridskor klockan ett, allt enligt informationen i det mail hon skickat ut "redan" samma morgon. Då klockan bara var 12 hann jag både ta en dusch och fråga om directions innan jag gav mig av mot Delarware University Ice Arena. Hittade till min stora glädje och förvåning dit utan problem och signade in hos Rosetta, som hör och häpna var i tid. Inne i ishallen mötte mig de enda två tjejer från gruppen som hittat dit, båda från Chile och inte särskilt vana vid skridskoåkning. Jag hade kunnat dra därifrån på en gång, men bestämde mig för att det trots allt kunde vara nyttigt att  liva upp skridskokunskaperna lite grand. (Senaste gången jag åkte skridskor var i åttan på den frusna Ryssbysjön, och innan dess vet jag inte). Efter några stappligt första skär lossnade det dock och jag åkte i en hel timma utan att ramla en enda gång. Riktigt roligt var det dessutom! Fick i slutet ge min kära LCC´s fyraåring en lektion i "balans på is" innan jag gav mig av. Kommer nog ha träningsvärk lite överallt i morgon. Innan jag körde hem mötte jag upp med (där har vi svengelskan igen) med de andra tjejerna, vi hade till trion fått ett tillskott på en tyska som var ny i gruppen, och vi gick till Panera Bread och åt en gemensam lunch. Faktiskt riktigt trevligt för att vara au pair-möte, som jag dessutom åkte ensam till.



Så där såg alltså min helg ut. Inte så illa faktiskt! Nu är det, som sagt, snart dags för teaterkurs innan en ny arbetsvecka börjar. Åtta-månaders-sträcket närmar sig med stormsteg och nu kan jag bara hoppas på att våren ska anlända snart. Ha nu en riktigt rolig arbetsvecka tills vi "hörs" nästa gång!

Happy as can be!

Am writing in English for a change so that the ones, who have not yet learned the best language in the world, can read and understand the greatness of my wiriting skills. :P  

Today I´ve been recieving the most amazing gift I´ve ever got, and I´m still high up in the clouds. Have written before about Mr. Australia, that I met at South Beach Miami during Thanksgiving break, and about how we still keep in touch. Last time I wrote about Valentine´s day and told about the package I sent down to this guy of mystery, and today I my part of Valentine´s gifts in the mail. The kids happily announced this morning that two packages, adressed to me had arrived. Since me, Cat and Emmy (mostly Cat) had ordered stuff from American Eagle I thought the two boxes contained summertops and shorts, so I didn´t bother about opening them at that point and went to swim with the kids instead. By the time we got back my two au pair friends were haning out in the neighbour´s yard so I took the packages out for them to open. We all got a bit confused when the first box was opened and we couldn´t find a single tanktop. Then it dawned opon me - Scott had mentioned something about a Valentine´s gift and this must be it!



The first thing I picked up was a teddybear wearing a t-shirt with the text Scott and Alex. Really cute! :) After that I picked up a small glass bottle with some sand and a small umbrella in it. There was also a rolled up paper in it and after a fiew seconds I realised something might be written on it. Opened the bottle, pulled the paper out, rolled it up and died! At the old fashioned paper, decorated with roses, there was a poem. It was the most besutiful poem I´ve ever read! Like in a faïrytale or a love story about ture love where the guy wirtespoetry for his true love and sends it away in a bottle, stranded on a desert island, to tell her how much he loves her and forever will. I still haven´t got it that this poem was for ME, from a guy who apparently loves ME. This is just to amazing to be true and I am waiting for the wakeup call that will make me realize that this was all a dream.



To everyone that thinks I´m crazy to be in love with a guy I´ve only met once and who lives across the seas, as far away as can be, I just wanna say: There is such a thing as "Love at first sight" and ture love will last if you just believe it will! This is how I´m feeling and no matter what happens in the future Scott Leleu will always have a sertain place in my heart, because he is the most amazing guy I have ever met!

"Happy I love you Day!"

Kärlek...
Finns det något bättre?
 - Knappast troligt! 

To be in love is by far the most awesome feeling one can ever have! Till alla som har uppleft en riktig förälskelse: Skulle ni någonsin vilja ta tillbaka det ögonblicket, oavsett hur det sluatade? Att älska och att bli älskad tillbaka är det enda som någonsin behövs för att man ska kunna leva. Det är höjden av lycka och man svävar bokstavligt talat bland molnen. Livet leker och blir en glädjespridare utan dess like. Visst har alla roliga saker sitt slut och man kan naturligtvis inte gå runt och vara nykär hela livet. Förälskelsen svalnar - ibland består kärleken och ibland dör den - men känslan var ändå den samma och lika underbar i båda fallen.   

Anledningen till mitt romantiska filosoferande är såklart infallandet av Alla Hjärtans dag, eller Valentine´s Day som det heter här. Fjortonde februari är kanske ett konstigt datum att fira just kärleken. (Det finns naturligtvis en förklaring till detta förknippad med Valentine, men den är jag för dåligt påläst för att gå in på.) Februari är, enligt mig, den mest deprimerande månaden på hela året. Det är mörkt, kallt och mitt emellan vintermyset och vårkänslorna. Vardagen flyter på i sin segaste takt och det finns inget att se fram emot under en snar framtid. Om det är någon månad då man riskerar att hamna i en depression är det februari. Så kanske är det just därför bra att denna kärlekens dag infaller just då allt är som mörkast. Som ett sätt att rädda alla stackars sårade själar och hela världen för att kunna rädda den från undergång. Det går nog att romantisera denna dag hur mycket man vill, om man vill. Saken med Alla Hjärtans Dag är att den brukar vara antingen älskad eller hatad. Jag antar att det beror på om man har någon att "fira" den med eller inte. Personligen tycker jag att Valentine är ganska överskattat och mest ett sätt för affärerna att sälja mer prylar. Har själv ganska svårt för hela idén med att köpa chokladaskar och små gosedjur för att ge till sin "älskade" som en bekräftelse på sin kärlek. Det börjar i alldeles för tidiga åldrar med hemliga kärleksbrev och Chans-förfrågningar i skolan och alltid är det någon som bli utanför och sårad. För vuxna är det mest ett spel för galleriet. Visst kan det vara mysigt att gå ut och äta middag, men varför göra det just samma dag somm alla andra. Det blir så tvunget och inte äkta. Bjud ut din fru en fredag i mars istället och överraska henne ordentligt istället vettja! Det är de spontana grejerna som gör det - inte de förutsägbara i att göra som alla andra gör. 

Valentine´s Day har aldrig betytt särskilt mycket för mig. Jag har på något sätt lyckats pricka in mina pojkvänner emellan och har därför aldrig gjort någon big deal av dagen. Har möjligtvis fått ett kort eller en ask geléhjärtan av mamma, men det är så långt mitt "firande" har sträckt sig. I år däremot har jag för första gången haft någon att vilja fira dagen med, men då råkar det vara så att han bor på andra sidan jorden - bokstavligt talat. Längre bort än Australien går nog inte att komma från där jag befinner mig nu. Min vanliga otur antar jag. Trots detta kan jag utan tvekan säga att detta har varit den bästa Alla Hjärtans dag jag haft "so far". Jag tackar Gud för internet och sms! Dessa teknoligiska under gör det möjligt att trots en oändlig distans ändå kunna prata med kärleken och hålla romantiken uppe så gott det går. Ett hederligt brev på Posten är dock inte att förkasta. För att pigga upp honom lite skickade jag i förra veckan ned ett paket inehållande ett kort, en CD med svenska kärlekslåtar samt en novell som jag skrivit - mest på skoj. Hade inte förväntat mig den succé det innebar. Möjligt att det var spelat, men då han fått paketet tjatade han i flera dagar på att få öppna det, jag gav naturligtvis inte med mig förrän dagen var inne, och då han fick tillåtelse slet han upp det och blev super excalterad över mina "hemmagjorda prylar". Jag tog det som ett gott bevis på att man inte behöver köpa saker för att göra någon glad. Det är definitft tanken som räknas, och personligen skulle jag bli mycket gladare över att få något (vad som helst) som någon tagit sig tid med att fixa, istället för att köpa någon onödig reklampryl. Har själv inte fått mitt paket än, för han tänkte tydligen samma sak som jag och skickade iväg något, som dock inte hann fram i tid. Jag är iallafall väldigt excited över att en kille velat ge mig något på Alla Hjärtans Dag. :)

Måste säga att det är ett riktigt  orginal jag lyckats få tag i på Miami beach. Väcktes fredag morgon av ett telefonsamtal från "down under" inehållande en "God morgon dags att vakna"-dikt. Detta ovana men härliga sätt att vakna på åtgäldade jag genom att senare under dagen ringa och väcka honom med en "Happy Valentine´s Day"-hälsning. Har sedan under fredagen (lördag för honom) och lördagen haft diverse samtal via telefon, i form av samtal och sms, samt via datorn med skype och msn. Ett antal kärleksbetygelser har det blivit och jag har strålat som en sol två dagar i sträck. Är vettig nog att inte låta mig förföras för mycket, men oavsett vad det här leder till så har jag haft en underbar Alla Hjärtans dag - eller I love you-day som Ethan sa. Detta också mycket tack vare de underbara vänner jag har haft äran att tillbringa dagen med i brist på manligt sällskap. Har även fått uppskattning av värdföräldrar och barn i form av cupcakes och kort, samt familjen i Sverige som skickat mig lösgodis (slår nästan allt annat). Kärlek till alla underbara människor i mitt liv!    

Nu är klockan kvart i ett och kärleksdagen är över för i år. Borde verkligen gå och lägga mig, men först måste jag avsluta ett samtal med en viss australiensare. :P Så tills vi "hörs" nästa gång vill jag bara önska er alla en GLAD ALLA HJÄRTANS DAG!!! <3

Väderomslag

Tänk vad lättpåverkad man är egentligen...
En liten småsak kan vända humöret uppåt eller nedåt på en halv sekund. Ett leende, en komplimang eller en solglimt kan förvandla ens dåliga humör lika lätt som det är att dra upp smilbanden på en woddo-docka. Tyvärr fungerar det lika "bra" på andra hållet. En sned blick, en syrlig kommentar eller en regnskur kan lika lätt få humöret på fall, men då gäller det att tänka positift och försöka se helheten och bortse från petitesserna. En lätt sak att säga, men vissa dagar går allting bara fel. Det finns faktiskt dagar då det är bäst att helt enkelt dra täcket över huvudet och stanna kvar i sängen, men det är då man behöver folk som bryr sig - någon att beklaga sig för. Vem som helst: en god vän, mamma eller älskligen som finns där för att lyssna på dig, nicka lite förstående och komma med några uppmuntrande ord. Dessa personer är ovärdeliga så vårda dem väl! Lika mycket som du behöver dem ibland, kommer det finnas dagar då de behöver dig. Se då till att åtgälda din skuld, eller om du inte har någon skaffa dig några pluspoäng för framtida behov.

Mitt förra inlägg var aningen deppigt, precis som man kan känna sig ibland, men nu är humöret uppåt igen så jag tänkte kompensera klagandet i det förra med lite positiv attityd i detta. Vad var det då som fick mig på "bättre tankar"? Ett enkelt objekt - solen! Bland annat bör jag väl kanske säga, fick lite hjälp av några uppmuntrande ord från mamma (och Australien) samt min egen självdiciplin som fick mig att gå ned % pounds (ca 2,5kg) på fem dagar. Men solen är ändå det som har fått mig att leende ge mig ut på både promenader och löparundor helt utan självskapat tvång. I torsdags visade termometern på - 10 grader, vilket fick mig att grina illa då jag skulle ge mig ut och motionera under morgonen, men igår då jag klev upp och checkade termometern visade den på +10 grader! Detta innebär alltså en temperaturökning på 20 grader på två dagar (tänk er att temperaturen från torsdag till lördag gick från 0-gradigt till +20). Detta fick snabbt mitt humör att rusa uppåt med samma maxade hastighet. Idag är det to.m. ännu varmare än så - närmare 15 grader - så det är svårt att få mig på fall för tillfället, men jag tänker inte utmama ödet! Det är egentligen konstigt hur vädret kan påverka en så himla mycket, men jag tror helt och fullt på begreppet "vinterdepression".

Hur man än vänder och vrider på det består livet mest av vardag, men det finns inga oskriva regler som säger att den måste vara grå och trist. Allt handlar egentligen bara om vilket perspektiv man har på livet och med en positiv attityd kan man komma långt. Är det något jag har lärt mig att uppskatta med amerikaner, och kommer ta med mig hem, så är det just denna optimistiska syn på livet och på sig själv. Hela det här landet är uppbyggt av positift tänkande och tron på att en människa kan åstadkomma vad som helst om man bara tror på sig själv och jobbar hårt. Småsynthet och skitsnack förekommer inte här på samma sätt som hemma. Folk är alldeles för fokuserade på sig själva för att orka bry sig om att se ned på andra. Det är heller inte värt att ta åt sig om någon skulle säga något elakt om dig, så varför göra en "Big deal" av det. det är inte alla man funkar bra ihop med så varför ödsla tid på att umgås med, eller ens ägna tankekraft åt? Här tror man på hårt arbete och man kan därför glädjas åt dem som har lyckets för de har jobbat för det. Visst kan man bli trött alla "American dream" historier som de envisas med att publicera i tidningarna och visa program om i timtal på TV:n, men det är inte utan att man lär sig vara tacksam för det man har då man ser hur fördjävligt vissa har haft det och samtidigt glädjas åt att de fått chansen till ett drägligt liv.

För att uppskatta livet, med andra ord vardagen, gäller det lära sig upptäcka de små sakerna som piggar upp en och förgyller dagen. Här kommer därför en lsita på sådana tillfällen. (Den kan förstås göras hur lång som helst.) Håll den i minnet tills vi hörs nästa gång!

Vardagen blir gensat ljusare då:
Det finns precis tillräckligt med mjölk till frukostgröten
Du har en "good hairday"
Bilen startar på första försöket
Regnet upphör precis i tid tills du ska bege dig till jobbet/skolan
Chefen bjuder på fika på jobbet som tack för "er goda arbetsinsats"
Någon ser och kommenterar dina nya skor
Det är din favoriträtt på lunchmenyn
Du hittar en femtiolapp i fickan på byxorna du inte har använt på länge
Det inte är mer en en person före i kön på ICA
Det slår om till grönt precis när du kommer fram till trafikljuset
Du får en oväntad timme för dig själv
Du vinner en tia på en skraplott
Din partner är på bra humör
Det är säsongspremiär av din favorit serie på TV
Du har fått tre nya gästboksinlägg på Facebook
Träningen går oväntat bra
Det är nytvättade lakan i sängen
Bebben sover hela natten utan att vakna
Etc...

Idétorka

Onsdag morgon igen...
Jenny är sjuk och ska förmodligen inte träna så jag har inte orkat ta mig upp för trappan och säga godmorgon än, får väl ta mig en promednad eller löparunda för att piggna till lite. Innan dess tänkte jag ta och uppdatera min blogg. Det var ju trots allt en vecka sedan jag skrev något sist och en blogg som aldrig uppdataeras vill ju ingen läsa. Problemet är att jag verkar ha drabbats av en släng idésjuka. Inget allvarligare hoppas jag, ska nog hämta mig snart, men det är ju inte så kul för mina stackars läsare. Hade sedan innan planerat att denna vecka publicera ett gästbloggs-inlägg - Om att fylla 21 (med andra ord bli myndig på nytt, eller åter mogen att dricka alkohol) i USA. Min goda au pair-polare och granne Cat fyllde 21 i söndags och skulle därför få stå för veckans inlägg, men hon bad att få skriva ett efter nästa helg istället så nu sitter jag här och stirrar ut på den, än en gång, vita marken och försöker frammana kreativa tankar.

Februari är här och den vanliga "depressionen" som brukar infinna sig hemma har smugit sig på även här. Kyla, mörker, jobb - vardag mitt emellan jul och påsk. Våren kommer att dröja ännu ett tag och all den myskänsla man känner i december är som bortblåst. Är så trött på jobbet att jag kan dö! Samma saker varje dag: Tvätt (samla ihop, tvätta torktumla, vika, lägga tillbaka i garderoben), bäddning av sängar (trots att mitt äldsta värdbarn snart fyller tio år finns ingen anledning att be henne bädda sängen själv), matlagning (är förvånad att jag fortfarande kan komma på varierande middagar, även om lunchen i stort sätt alltid består av mackor och frukt), fylla och tömma diskmaskinen (samt diska en hel del annat för hand), torka av köksbänken (detta görs umgefär fem gånger om dagen och den är ganska stor), dammsuga köksgolvet (görs varje dag och det behövs verkligen för det är alltid täckt med brödsmulor, cherios och hundhår), städa källaren dv.s. lekrummet, toaletten och mitt rum (görs en gång i veckan och ordningen hålls, om jag har tur, en dag). Något mer? Ja just det - passa barnen. Göra deras läxor, förbereda och följa med dem till aktiviteter, aktivera dem, ta hand om deras kompisar etc. Låter det som ett tufft jobb? Om ni frågar en vuxen människa med barn - inte alls! Att ha hela dagarna att ägna åt dessa uppgifter som en vanlig arbetande svensson får hinna med bäst han kan på kvällar och helger kan nog verka som värsta lyxet, och det är det väl  i och för sig, men det är bara så extremt enformigt! Skulle nog sköta det här jobbet med större entusiasm om jag hade ett till jobb att "koppla av på" och göra lite annat. Pressa mig själv lite och få lite spänning i vardagen.

Knappt fem månader har jag nu kvar. Känns på ett sätt väldigt lite, men med vetskapen om att jag har fem månaders tvätt kvar att göra känns det plötsligt extremt långt. Som sagt - "Februaridepressionen" - leda på jobbet, inget att se fram emot och dessutom har jag nu kommit till den insikt att jag gått upp 5kg i vikt sedan jag kom (om inte mer). Jo, jag kkan tala om för er tvivlare där ute att jag faktiskt kan lägga på mig och sedan jag bestämde mig för att sluta väga mig har det, bokstavligt talat, gått uppåt. Vad gör ett kilo eller två, men fem?! Anledningen till att jag bröt mitt löftte och klev upp på helvetesmaskinen  var att jag faktiskt börjat märka en viss skillnad och att jag inte riktigt trivdes med de extra valkarna runt midjan. Därför har jag nu också gått in i en "diet"period. Inget godis på en månad, träning sex dagar i veckan och inget onyttigt på vardagarna. Livet blev just nu än mindre glädjefyllt, men å andra sidan hellre det än att känns sig otymplig. 

Ja, jösses...
Det är inte lätt att vara ung och au pair. Efter detta långa klagoilägg har jag nog förmodligen tappat fler läsare än jag skulle ha gjort om jag inte skrivit det, fast jag har iallafall skonat Cat och Emmy från en lång predikan. Förhoppningsvis kanske jag har lyckats tilltala någon som känner sig på samma sätt där ute, även om de inte råkar befinna sig i ett snöigt Pensylvania. Lovar att nästa inlägg ska bli gladare! För att inte sluta fullt så deprimerat tänkte jag avsluta med ett citat från filmen Kung Fu Panda som jag såg igårkväll. Ingen höjdarfilm, men just de här raderna var bra:

"Yesterday is history. Tomorrow is a mystery, but today is a gift. - That´s why it´s called present!" 

RSS 2.0