The year of change

Utveckling
Vad krävs för att man ska utvecklas som människa? Förändring såklart. All förändring är jobbig på ett eller annat sätt. Man brukar ju säga att det är de svåra perioderna som stärker en, då man väl tagit sig igenom dem. Att åka iväg så här ett år som jag har gjort är definitift tufft och kommer förmodligen leda till att jag utvecklas som människa. Nackdelen kan vara att man förväntar sig så mycket att man ibland försöker pusha det och att det då går överstyr. Det här har definitift varit en tid då jag upptäckt många, både bra och dåliga, sidor av mig själv och jag har börjat lära känna en ny person som förmodligen kommer vara mer lik den jag kommer vara resten av livet.

Som någon knappast kunnat undgå att märka, om ni har läst mitt senaste inlägg, har mitt och Emmys förhållande inte varit helt friktionsfritt på senaste tiden. Feg och konflikträdd som jag är har jag inte vågat ta upp mina bekymmer med henne, och som alla vet hjälper det inte att sopa problemen under mattan, för de kommer förr eller senare komma fram i ljuset, och allt bli som bekant mycket värre om man blundar för ett problem istället för att ta tag i det. En av mina svaga sidor är att jag har svårt att prata med personer om saker som betyder något för mig, oavsett om de är positiva eller negativa. Jag har däremot lätt för att fatta mig i skrift och den här bloggen har därför blivit ett sätt för mig att sätta ord på mina tankar och känslor. Det har fört mycket gott med sig och är naturligtvis okej så länge det jag skriver om enbart rör mig, om det inte är positift vill säga. Därför var det naturligtvis orehört respektlöst att hänga ut Emmy på det sätt jag gjorde i förra inlägget. Att ta bort det vore, så här i efterhand ganska fånigt och jag kommer därför låta det finnas kvar som en påminnelse för mig själv att inte göra på det sättet igen.

Vad inlägget medförde kommer förhoppningsvis i slutändan att leda till något bra, även om det nu får mig att känna mig som en påse skit. Emmy, som till skillnad från mig inte är konflikträdd - Thanks God - läste inlägget, blev upprörd (med all rätt) och kom in för att konfrontera mig. Dålig på att yttra mig som jag är fick jag vårt samtal att bli ganska rörigt, men det var än dock ett samtal och vi fick båda chans att förmedla de känslor vi båda gått och burit på ett tag utan att våga släppa ut. Att bo som vi gör är svårt. Som tre svenska tjejer (Cat inräknad) i ett främmande land, med samma arbetsuppgifter och som dessutom bor grannar har vi på sätt och vis blivit "tvingade" att vara med varandra. Vi har såklart haft en oerhörd tur, och utan dem hade mitt år här inte varit hälften så bra som det har varit hittills, men det är påfrestande att leva så nära inpå varandra och att vara så "beroende" av varandra som vi är. Utan varandra vore vi väldigt ensamma och vi är därför alla måna om att hålla stämningen så bra som möjligt hela tiden. Därför undviker vi också att ta upp saker vi stör oss på hos varandra för att inte skapa konflikter i onödan.

Som sagt, detta är ett år av utveckling och förändring och har för min del varit en chans att bli något annat än den osäkra person, som jag innerst inne varit, tidigare. Amerikaner är helt olika oss försynta svenskar och det här är ett land där det gäller att ta för sig om man vill komma någonstans. Man känner sig lätt lite missplacerad då man kommer hit, särskilt då jag som ny kom in i en grupp med tre svenska tjejer som redan varit här ett år och därför hunnit bli mer amerikanska. För att "passa in" tog jag därför på mig en kaxigare mer frammåt roll och hoppades på att jag skulle smälta in. Denna roll var dock en roll jag spelade och helt olik hur jag normalt är som person. Mina försök att vara spantan och inte ursäkta mig själv och min excistens, har ändå på något sätt kännts fel och inte alls som den blygsamma person jag kände hemma i Sverige. Utan att själv förstå det har jag framstått som något av en jerk, påfrestande och hänsynslös. Detta gick idag upp för mig, och får mig så klart att känna mig som en jubelidiot. Inte nog med att jag spelat en roll som jag inte trivts med själv, det har dessutom lett till missförstånd och sårade känslor, vilket såklart var det sista jag ville uppnå.

Att hitta sig själv är inte alltid det lättaste, och att försöka spela någon annan än man är hjälper en inte att  komma dit. Det gäller att bli medveten om sina dåliga sidor och att succesift jobba på att förändra dem till det bättre. Allt går inte att förändra utan att ändra på den du är, och det ska man aldrig göra! Alla är vi olika och det finns så mycket att lära av andra. Att spendera tid med människor med andra personligheter än en själv är bland det mest utvecklande man kan göra. Det gäller att ge och ta och man lär sig anpassa sig till olika situationer. Att bli placerad, som jag har blivit, i ett nytt liv - en ny "familj", en ny vardag med nya sysslor samt nya vänner är påfrestande men extremt utvecklande. Att få chans att lära av andra är en verklig förmån, och jag är tacksam för att det hjälper mig att bli en ny, bättre människa. Har idag fått en belysning över mina dåliga sidor och är nu fullt inställd på att göra mitt bästa för att förändra dessa. Till att börja med ska jag sluta att spela den roll jag har kommit att ta på mig sedan jag kom hit, för det har varken jag eller min omgivning mått bra av. Högt på listan står också att ta tag i mig själv och våga möta de konflikter jag alltid är så rädd för. Emmy och jag  har nu kommit på kant med varandra och detta är jag fast besluten om att ändra på. Hon betyder alldeles för mycket för mig för att min feghet att uttrycka mina känslor ska få förstöra den tid vi har kvar tillsammans här, och förhoppningsvis den vänskap vi kommer att behålla för resten av livet.

Change is good, as long as you take it slow and think on the way!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0