Semlor och sunt förnuft

Nu sitter jag här igen...
Tidigt en onsdags morgon. Skolan är inställd så jag börjar tidigt. Jenny är i NY så jag jobbar sent, förmodligen mer än de 10 h jag är tillåten att jobba. Scotty gick just och la sig så inte har jag någon att prata med längre. Sängen känns just nu otroligt lockande. Tänk vad skönt att bara få krypa tillbaka ned under lakanen och stanna där tills våren är här. Har faktiskt i många år funderat på möjligheten att gå i ide...

Nej! Nu får det vara slutgnällt! Självömkan har aldrig lett till att förbättra världen! Det är inte därför jag har en blogg, för att kunna uttråka en hög släktingar och polare med min "selfpitty". Saker och ting blir vad man gör dem till, så om jag vill ha lite roligt idag får jag väl ta tag i det och försöka liva upp dagen på något sätt. Min första tanke är att bygga en snöpirat. Ja, för det är det som är källan till mina bekymmer - snön. I går morse då jag tittade ut hade det kommit ½ cm snö och skolorna hade blivit uppskjutna 2h. Tilläggas, för att förtydliga det löjeväckande i situationen, att det var plusgrader och gatorna var helt snöfria. Anledningen till att skoldagarna försenas eller ställs in så fort himlen bestämmer sig för att släppa lite vit sörja över oss är skolbussarna. I det här landet åker ALLA skolbuss. De gula bussarna som man ser på film och i amerikanska serier existerar verkligen och kör runt för att plocka upp varenda liten, eller stor för man åker skolbuss tills man börjar gymnasiet, knatte. Det spelar ingen roll hur nära man eventuellt råkar ha till skolan, alla åker buss. Problemet med dessa bussar är att de inte utrustas med nödvändiga tillbehör för att underlätta körning på halt väglag - det vill säga - vettiga vinterdäck. Då går det naturligtvis inte att köra runt på barn, (Särskilt inte då skolan riskerar att bli stämd om det skulle hända något med de stackars små liven.) och eftersom alla barn tar sig till skolan med buss innebär detta - inga barn till skolan - med andra ord - ingen skola.

Hade förstått sensationen, och det kaos det skulle medföra, om det t.ex. skulle börja snöa nere i Californien. Inställda skolor hade då känts naturligt och t.om. bra för barnen skull så att de kan få en chans att njuta av detta fantastiska fenomen, men här - i Pensylvania - där det snöar varje år känns det för mig helt obegripligt att de inte är bättre förberedda än så här. Nu har det inte snöat mer än några enstaka gånger den här vintern, men vad gör de då det blir en med mycket snö?! Skippar en halv termin för att bussarna inte "vågar" köra? Snö"Stormen" och ishalkan de pratade om igår (ja, folk pratade t.om om att bunkra upp utifall de skulle bli tvingade att låsa in sig en längre tid) kan jag då inte se några spår av. På marken ligger runt 1 cm snö och jag hör droppljudet då snön på däcket ovanför smälten och rinner ned genom springorna. Ja jösses, det är ju tur att man vuxit upp i ett land med lite sunt förnuft!

Efter en dag med något försjutna rutiner, igår, blev jag riktigt glad då Eva (en svensk mamma på gatan över) ringde upp och frågade om jag och barnen ville följa med så semmelkalas. På tisdagar har vi normalt Svenska skolan att besöka, men eftersom Jenny är i NY och jag inte har någon bil att köra dit med var vi inställda på att stanna hemma, men då var Eva snäll nog att erbjuda och skjuts och jag behövde inte överväga förslaget någon längre stund då det innebar att jag slapp roa tre ungar, varav en dessutom har TV/DS/i-pod/lek - förbud, (på grund av ett dåligt provresultat (tjejen går i fjärde klass och Doug överväger att eventuellt sätta henne i privatskola för att hon fick endast 67 % på ett stavningstest) till sent på kvällen. Efter läxgöring och middagslagning blev vi upplockade och barnen fick en kul kväll tillsammans med de andra svenska barnen och jag fick mig en skönt stund i svenskt sällskap tillsammans med en hemmagjord semla och en gudomlig kopp kaffe. Brukar i vanliga fall inte vara så förtjust i semlor, men efter 7 månader i Amerikat lär man sig uppskatta allt med minsta anknytning till det kära fosterlandet.

Idag blir det nog inga semlor, kaffe kan det nog däremot tänkas bli. Jag införskaffade nämligen en burk näskaffe igårkväll då jag, Cat och Emmy genomförde an två timmars upptäcktsfärd/shoppingrunda på ACME(mataffären). Vi kan nog med säkerhet säga tt vi vet vart sakerna finns att finna nu, efter att med största nogrannhet gått gång upp och gång ned för att inspektera vad som finns att inhandla i en amerikansk grocery-store. Trevligt hade vi iallafall, även om vi inte hade möjlighet att göra någon Ghosting. Detta är något jag lovat min australienare att göra reklam för på bloggen. Ghosting är i det närmaste en sport där "nere" och går ut på följande:

1. Bege dig till en befolkad plats ex. ett köpcenter eller ett torg, med andra ord ett ställe med mycket folk på.
2. Välj ut ett "offer" - någon som strosar runt och tittar i skyltfönster eller något liknande.
3. Följ efter personen i dens "personal space" - med andra ord väldigt nära.

"Spelet" går ut på att förfölja din utvalda person så länge som möjligt utan att bli upptäckt. Om personen i fråga stannar måste du såklart också göra det och även på ett smidigt sätt få det att se ut som att du enbart går och strosar och inte alls inkräktar på personens "space". Gör det med några kompisar och låt dem ta tid. Längst tid vinner och det är såklart viktigt att underhålla dina polare under tiden ex. med extremt överdrivna armrörelser eller genom att vara iförd något fåningt klädesplagg.

Har själv inte haft möjlighet att testa denna beryktade "sport" ännu, men planerar att göra det snarast möjligt. Personligen tycker jag att idén är skitkul, och känner en hel del folk som jag vet skulle tycka det samma. Många kommer säkert tycka det är omoget, eller vara berädda att se andra göra det men själva vara för skraja för att testa. (Risken finns ju att du kan bli tagen för en ficktjuv.) I vilket fall hoppas jag att jag väckt någras intresse för "sporten" så att den kan spridas även till vårat lilla land.

Nej, nu börjar klockan närma sig nio och plikten kallar. Om jag håller tummarna riktigt hårt kanske amerikanerna tar sitt förnuft tillfånga och inser att en blöt väg inte är värre än en torr bara för att det ligger snö på gräsmattan. Vid närmare eftertanke tror jag inte att mina tummar kan åstadkomma en sådan magi, så det är väl bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av dagen. Att byggar snöpirater kan väl inte vara så dumt iallafall...

Scene study on a Sunday night

Back on stage again - and it feels good!
För en som har spelat teater sedan hon var tio har det varit ett trist halvår "off stage" i utbyte mot diverse kulturella upplevelser, men nu är jag "back on track" igen och det känns bra. Hela hösten gick jag och längtade efter att få spela teater, men tog aldrig riktigt tag i det. Doug lovade mig Shakespeare, men det blev det såklart ingenting med, och jag hade nästan gett upp hoppet då Bruce klev in som riddaren i skinande rustning och tipsade mig om Delaware Theater i Wlimington. Tydligen så hade han en jobbakompis som hade jobbat där, eller något i den stilen och sa att de eventuellt hade credative classes som till och med skulle kunna räknas som de poäng jag är tvungen att läsa enligt bestämmelserna. Han visade mig hemsidan och jag hittade genast en kurs som verkade intressant. Då jag inte lyckats nå dem på telefon slängde jag iväg ett mail där jag berättade om mig själv och mina ambisioner och gav en förfrågan om de hade några passande kurser att erbjuda. Fick svaret att de tyvärr inte hade några kurser värda credits, men att jag kunde få ett intyg på att ha genomfört kursen. Efter en snabb check med LCC:n (min kontaktperson på förmedlingen) och fått hennes godkännande var det bara att sätta igång att ringa, och ringa, och ringa... Det tog mig 1 ½ vecka att få tag i den person jag haft mailkontakt med, och då jag slutligen fick henne på tråden hade redan första träffen varit. Jag anmälde mig iallafall och uppgav mitt kontonummer så att de kunde dra de $ 200 som kursen kostar från mitt konto. Aningen dyrt för 6 träffar, men det får det vara värt.

Idag var det då slutligen dags att, med GPS:en inkopplad och tanken påfylld, hoppa in i bilen och ge mig av mot Wilmington för första gången på egen hand. Vägen dit gick faktiskt helt utan problem och jag var där med ungefär en kvart till godo. Glädjen väcktes i bröstet då jag klev in genom dörrarna under den stora neomskylten med texten "Delaware Theater", men slocknade lika fort då jag kom in och upptäckte att jag var helt ensam utanför en teatertsalong med stängda dörrar och inte en människa i sikte. Min hjärna började såklart jobba på att komma upp med alla tänkabara förebråelser mot mig själv för att jag inte hade kollat upp allt innan jag drog iväg. Innan jag hann få mig själv att lämna teatern för att på något sätt lista ut vart jag borde ha varit klev en tjej in genom dörrarna och jag frågade lite försiktigt om hon visste vart Scene Study klassen skulle hållas. Hon pekade på en dörr och sa att det skulle börja om några minuter. Sekunden efter slogs dörren upp och flok från en nyss avslutad träff vällde ut.. Efter det började fler människor anlända och jag  smög försiktigt in i rummet och fram till den person jag antog var läraren för att tala om vem jag var och berätta att jag missat det första mötet. Till min förvåning sa han att han också var ny, och det framkom senare att han inte kunnat medverka vid första träffen så att gruppen då fått ha en tillfällig lärare.

Innan vi började hann jag, genom att "smyglyssna" på de andra deltagarna snappa upp att jag inte var den enda "utlänningen" i gruppen utan att där äöven fanns en kvinna från Frankrike som, liksom jag, skulle tillbringa ett år i Staterna och ville läsa teater för att förbättra sin engelska. Gruppen bestod i övrigt av ett antal kvinnor i åldrar mellan 25-40 år, samt en man på runt 55. En tjej var i min ålder och hade även hon missat det första mötet. Kvällen inleddes med uppvärming, och övergick sedan till repeting. Övningen var vädligt simpel "like in preeschool" som läraren sa, och gick i stort sätt endast ut på att upprepa vad den andra sa, exakt på samma sätt. Syftet var att få oss att fokusera på våran medspelare istället för oss själva och fungerade väldigt bra i det avseendet. Därefter följde en övning som gick ut på att flytta stolar med en viss inställning i huvudet. Var och en blev av läraren tilldelad en inställning och skulle sedan förmedla den till "publiken" genom att flytta runt stolarna. Jag fick känslan bored (uttråkad) tilldelad mig, vilket inte kändes som det roligaste, men jag lyckades utveckla "scenen" ganske bra genom att på bästa sätt underhålla mig själv och skutta runt på dem. Ledaren antog att det var så jag fungerade då jag var uttråkad, att jag började roa mig själv genom att leka, vilket jag kanske inte normalt skulle göra men som förhoppningsvis säger något bra om min personlighet.

Som slutövning fick vi en skriven scen att framföra tillsammans med en annan person ur gruppen. Min partner blev den andra unga tjejen och stycket gick ut på att jag, som enligt pjäsen var lillasyster till den andra, hade slagit ner en tjej på krogen och blev förorättad över att min äldre syster inte förstod vikten av denna fantastiska prestation. Jag tycker själv att vi lyckades ganska bra med att spela argumenternade systrar och det var kul att för en gångs skull bli tilldelad en "roll" i passande ålder, även om jag inte hoppas att  de tror att det är det enda jag kan spela. Det var med andra ord en lyckad kväll. Jag hade riktigt trevligt och är väldigt glad över att vara tillbaka i agerandets salonger igen. Det är bara något visst med känslan att vara helt i sin egen värld och att ta på sig någon annans känslor och tillvägagångssätt, samtidigt som andra betraktar det du gör. Blir så oerhört taggad av folk intresserat följer ditt agerande och får sina egna bilder av vad din karaktär tänker och känner, utan att det egentligen är du som gör det. Då de efteråt analyserar det du gjorde och pratar om det som att det verkligen var du och inte bara en person du hittat på får man en kick av självförtroende över att kunna påverka andra genom att bara låtsas vara något du inte är. Jag älskar teater i alla former och behöver inte synas på en stor scen för att må bra av det. Bara att få koppla bort och leva ut sin fantasi är tillräckligt för att jag ska känna mig tillfredställd. Nästa vecka är det dags igen. Tills dess får jag bara hålla drömmarna vid liv och jobba på att skriva ett manus till en pjäs åt barnen. Nu är det snart dags för sängen, men innan dess kan jag nog trycka in ett samtal till Oceanien. So long!

Never a grownup when it´s snowing!

Ja se det snöar...
Trodde jag skulle få vara utan snö den här vintern, men så blev det lyckligtvis inte. Snön, som några gånger tidigare fallit utan att ligga kvar mer än över natten, började så sakta falla igårkväll och fortsatte under hela dagen idag att täcka den brungröna marken med ett vitt täcke. Passande nog var det "Martin Luther King-day" idag och barnen var lediga från skolan. Efter frukost och extremt nödvändig städning av källaren gav mig jag och flickorna, Nik var på Muséum med en kompis, ut i snöfallet för att se om isen höll nere på sjön. Det gjorde den, och vi tillbringade en dryg timma med att göra rita mönster med pinnar, träna moanwalk och göra snöänglar. Då känseln försvunnit ur både fingrar och tår skyndade vi hemåt för att värma oss med varm choklad och  svenska pannkakor till lunch. En ordentlig hög pannkakor slängde jag ihop som intogs, trots årstiden, med färska blåbär, hallon och jordgubbar med söt och syntetisk spraygrädde.



Då vi åter fått tillbaka värmen i våra frusna lemmar var det dags att dra på sig de kalla skorna och blöta vantarna igen för en ny tur ut i vinterlandskapet. Den här gången följde både Cat, Emmy och deras ungar med och vi drog, med pulkorna i högsta hugg, ned till klubbhuset där vi ägnade några fartfyllda timmar med att skrikande flyga nedför backen mot lekplatsen. Roligast hade såklart au apirerna som både blev varmast och blötast. Pulka är allt bra roligt! jag ska aldrig växa upp! Vi fick oss även ett gott skratt, då vi tagit en paus från åkandet för att hämta andan lite. En tjusig vit bil av något exklusift märke kom åkande nedför backen och drog vidare mot klubbhuset, men där tog det stopp. Amerikanska bilar, i den här delen av landet, är inte rustade för vinterbruk. Dubbdäck vet de minsann inte vad det är, även om det faktiskt snöar varje vinter, och den här bilen (som dessutom var bakhjulsdriven) kom inte långt uppför den lilla backen innan hjulen började spinna. Vi tittade roat på då den gjorde åtaliga försök, både där och i den backe varifrån bilen kommit, utan att lyckas med mer än att skapa snömoln. Kan tillägga att det max låg 3cm snö på marken. Efter några minuters skadeglädje tog vår barmhärtiga sida över och vi klev fram för att erbjuda vår hjälp i form av svenskt förnuft och några olika tips på hur man kunde gå tillväga för att få upp bilen. Synen som möter oss var som en parodi på en amerikan som för första gången ser snö. Rutan rullar ned och i förarsätet sitter en donna i solbrillor (trots att himlen var helt täckt av moln), alldeles för mycket makeup och en lite svart hund klädd i blå stickad tröja. Hon låg sitt filmstjärneleende och tackade för erbjudantet, men sa att hjälp var på väg. Vi ryckte på axlarna och traskade vidare för att sedan fortsätta att roat betrakta katastrofen då hon hamnade utanför vägkanten och nästan körde fast i snön. Det finns bara ett ord för det - Amerikaner!



Då barnen blivit blöta på alla ställen möjliga att blöta ned och började prata om att äta över hos varandra tyckte vi att det var dags att dra oss hemåt. För smidighetens skull bestämde vi oss för att släppa in dem alla i ett och samma hus, vilket kom att bli mitt, och tillaga ett gemensamt mål mat. I klassisk pulkaanda, även att vi inte stod utomhus vid en grill med skinnig chokladmjölkl och kalla kladdiga apelsinklyftor i plastpåse, gjorde vi varmkorv i pizzadeg. Antalet "överätande" ungar slutade på nio och därmed känndes dagen fulländad. I morgon är det vanlig skoldag igen med läxor, efterskolan-aktiviteter och allt vad det innebär, men förhoppningsvis ligger snön kvar till helgen så att de kan få chansen att ha snöbollskrig och bygga snögubbar också innan den försvinner - eller vadå de - vi menar jag naturligtvis!

Att vara eller inte vara ... pot-smoker

"Do you smoke?" 
Denna fråga brukar vara den vanligaste hälsningsfrasen när man träffar nya människor, eller ungdomar bör jag kanske säga, här. Underförstått är det weed som menas, med andra ord vill alla veta om du också röker gräs så att man kan ha något gemensamt. Första gången blev man såklart chockad då man fick frågan, men med tiden vänjer man sig vid att med ett förvånat leende säga nej och förklara att pot är VÄLDIGT olagligt i Sverige. Säger väldigt för att det såklart inte är lagligt här heller, men är ändå lika vanligt som alkohol på festerna.



Så vad gör man åt det? Hur ställer man sig till att i stort sett varenda kotte man träffar har som vana att röka på några gånger i månaden då de känner för att bli lite höga? Hemma hade jag sagt tack och hej, see you in an other life! Här fungerar det inte på samma sätt, har man den inställningen lär man inte få många amerikanska vänner! Det är inte så att jag rycker på axlarna åt det, droger är droger och aldrig okej, men det går inte att få en drös människor som rökt sedan de var 15 att sluta med något de ser som ett trevligt tillskott i vardagen bara för att jag tycker det är dumt. Skulle dock aldrig få för mig att gå deras väg! Kan tala om att jag aldrig så mycket som tjuvrökt en vanlig cigarett i hela mitt liv, har inga planer på att börja röka så varför skulle jag testa? Alkohol dricker jag däremot, om nu det är bättre, men inte oftare än att det kan anses som "festdrickande". Alkohol kan man såklart också klara sig utan, och visst kan man ha roligt utan att dricka, men ett glas vin till maten som "vuxen" känns ju lite roligare än Coca Cola och trots allt så blir man ju lite modigare med sprit i kroppen, så ibalnd kan det ju vara rätt skoj att "festa till det" lite.

Många anser att alkohol är värre än  gräs och att det borde förbjudas istället, eller iallafall att gräs borde vara lagligt. (Min pappa är inte en av dem.) Jag är inte riktigt beredd att hålla med på den punkten. Droger är farliga och förbjudna av en anledning, även om alkohol nog är minst lika farligt, bara att det har funnits över hela världen så pass länge. Att förbjuda saker är dock inte alltid det bästa sättet att förhindra folk från att testa det, det förbjudna brukar ju alltid vara lockande, men att släppa droger lösa skulle knappast hjälpa till  att få stopp på användandet av dem. Diskuterade droger med min vän Frillo och han hade en hel del bra argument till varför cannabis var mindre farligt än alkohol, men han var trots detta emot det för som han sa: "Cannabis är världens bästa medicin, men det är ju aldrig bra att äta medicin om man inte är sjuk."

En fest i Amerika är alltid belagd med cigarettrök. Luktar apa gör det, för er som lyckligtvis inte har känt lukten av pot, och kvällarna är därför förkinippade med ett svagt illamående. Senaste festen var den värsta, då ett gäng kilar strax efter att vi kommit stod och vägde upp torkat gräs från en stor plastpåse och delade ut till höger och vänster. Sedan slickades brunt cigarettpapper och fylldes med inehållet för att sedan tändas på och  skickas runt mellan de besökare som för tillfället kände för en extra kick (mestadels folk mellan 17-21 år). Vår metod för att  visa vart vi står är att för det första be dem att förpassa sig utomhus, därefter talar vi om för dem exakt vad vi tycker om deras rökande och att vi minsann inte tänker vara del av det. Till våra "nära" vänner som vi träffar regelbundet och även i nyktert tillstånd säger vi ständigt att vi anser att de borde sluta omedelbart. Vi kommer ideligen med pikar och uppmaningar att sluta om de vill ha kvar oss som vänner, men vårt främsta vapen är oss själva. Vi går in för att på bästa möjliga sätt vara de roliga, coola, häftiga svenska tjejerna som livar upp festerna och som alla vill vara med - utan att vi röker. Vi vill visa att man minsann kan ha kul utan att vara hög och att de som står emot grupptrycket minsann kommer att få extrapoäng hos oss. Hittills har det visat sig vara rätt metod, och vi hoppas att fler ska inse vad droger kan göra med ens stackars känsliga hjärna och sluta snarast möjligt.



Att klaga och fördömma har sällan visat sig vara rätt metod för att få andra att göra som du vill, men acceptera aldrig något som du anser är fel och att blunda för det du inte vill se kommer inte att skapa förändring! Stå upp för det du anser är rätt och försök hitta nya metoder att få andra att tycka samma sak. Du kan aldrig ändra på andra, bara på dig själv så gör vad du kan för att få i stånd en förändrig i det du anser borde vara anorlunda så kanske världen en dag kan tycka samma sak som du!

Falukorv och svart vispgrädde

Så var det lördag igen... tänka sig vad tiden går fort. Inte för att jag klagar, lördagar är inget jag säger nej till. Skulle dock inte heller säga nej till lite värme. Sitter med dubbla tröjor och en stor mugg te och fryser in min 16 gradiga källare. Sverige må vara ett kallare land, men de vet iallafall hur man isolerar ett hus! Leve isolering!!!

Nu är det inte bara innomhusvärme jag saknar med Sverige. Har den senaste veckan har haft en stark längtan efter svensk husmanskost. Härom dagen satt jag, Cat och Emmy och skrev matsedel för vår första månad hemma, idétorka hade vi iallafall inte och vi skrev alla högt av längtan då någon nämnde läckerheter som falukorv, köttfärslimpa eller fläskpankaka. Har den senaste tiden insett hur otroligt svensk jag faktiskt är. Älskar maten, språket, trditionerna, ja till och med vädret. Resor i all ära, men jag skulle aldrig klara av att lämna Sverige för gott!



Det var som sagt redan en vecka sedan förra lördagen, och denna veckan har allt varit "som vanligt" igen, det vill säga vardagen är tillbaka. Detta medför att inget av större  överraskning har hänt. Har passat barn, lagat mat och legat inklämd mellan två andra au pairer i grannens soffa i hopp om att lite kroppsvärme ska hjälpa till att tina upp mina frusna lemmar. Torsdagskvällen bjöd på umgänge med Mike och hans polare Joe med middag på appelbees och "privat" gitarrsolo i en bar med liveband någonstans innom tjugo minuters radie från huset. Inte helt fel! Fredagen ägnades åt tårtbak, eftersom vi blivit inbjudna till Chris´s 21 årsfest samma kväll. Svenska som vi är ville vi såklart ha med något att bjuda på och slängde därför ihop den svenskaste banan/jordgubbstårta med grädde som man kan tänka sig. För att liva upp den lite extra kom vi på tanken att färga grädden i hans favoritfärg, som olämpligt nog visade sig vara svart. Men sagt är sagt och vi köpte en flaska svart karamellfärg och vispade ihop något som liknade sement, som vi sedan brädde över och piffade till med lite jordgubbar och 21 färgglada ljus. Då föräldrarna äntligen kom hem, nästan två timmar efter utlovad tid, drog vi iväg i Mikes soprtbil med tårtan i knät och paketen under armen. Väl framme tände vi ljusen med min supertändare och knackade på för att sedan, så fort dörren öppnades, sjungar "Ja må han leva" så högt vi kunde. Glad blev han och åt tårta med full förtjusning, vilket medförde tänder som såg halft ruttna ut för resten av kvällen, kanske borde ha tagit det lite lugnt med karamellfärgen.



Efter paketöppnandet, vi var för övrigt de enda som varit snälla nog att ha med oss sådana, var det bara att sätta igång att umgås, och det hade man minsann inget problem att göra. Huset var packat och mer folk droppade in allteftersom kvällen led. Såg knappt till Emmy eller Dan på hela kvällen utan klarade mig helt på egen hand bland alla härliga människor. Stiftade verkligen många nya bekantskaper, även om jag inte har en aning om vad några av dem heter. Fick också, för första gången sedan jag kom, äntligen rocka loss på dansgolvet (eller snarare 40 cem över det på en stol om man ska vara exakt), vilket var riktigt skoj. Det blev nästan ett laserdisco inne i Dan´s studentlya då lysena släktes och glosticks från någonstans hamnade i allas händer, runt handleder, på huvudet eller något annat ställe där folk fann det lämpligt att placera ett lysande plaströr. Vartefter kvällen led pratade jag med alla möjliga människor, fick telefonnummer skrivna över armarna, förlorade en omgång beerpong och åt svensk tårta (utan grädde). Det var med andra ord en lyckad kväll och en kul avslutning på arbetsveckan.


A week in paradise

Då var man tillbaka igen....
Veckan i Florida gick fort, för fort. Solen, värmen och palmerna byttes brutalt tillbaka till vind, kyla och mörker och det känns snabbt som att semestern aldrig varit. Ni kanske tycker att det låter lite negatift? Inte då! Jag är så positiv så, det är ju trots allt inte alla som får chansen att tillbringa mellandagarna i Florida! :P

På juldagen åkte vi. Efter en morgon av julklappsöppnande, för barnens del, och packande gav vi oss, som vanligt försenade, iväg mot Philadelphia International airport. Efter incheckning, bilavlämning och genomgång av handbagage kom vi slutligen fram till gaten i precis lagom tid för boarding. Mellanlanding i North Carolina och ankomst till  Orlando runt 10 tiden på kvällen. Efter en timmas kånkande av väskor och upphämtning av hyrbil kom vi iväg till "hotellet" eller vad man nu ska kalla det. Doug hade lyckats få tag på en tjusig hyrlägenhet med tre sovrum i perfekt avstånd från Disneyworld. Inte helt fel!  Hopp i säng var det för att vakna upp utvilade och fulla av energi för en dag i Sagornas förlorade land. Det var inte utan att man kände spänningen stiga i kroppen då vi klev på båten som skulle ta oss från biljettkassorna till själva huvudgatan i "The Magic Kingdom" med Askungens slott som huvudatraktion. Frukost var stopp nummer ett. Stopp nummer två var införskaffande av de så kallade fast passes som gjorde att man, under en viss tid, hade företräde i de långa köer som  bildats framför de största attraktionerna. En fiffig uppfinning som vi hade stor nytta av. Parken var, till skillnad från vad jag tänkt mig, i stort sett som ett vanligt nöjesfält. Min bild av en värld som i en tecknad fil stämde inte riktigt. Förutom Askungens slott fanns det inte som många "bostäder" att besöka och inte fann vi några karaktärer att hälsa på, förutom Kalle Anka, som man fick stå i en 20 min lång kö i för att få hälsa på. Roller Costers fanns det däremot, till barnens stora förtjusning.




De som känner mig vet att Berg-och-dalbanor är bland det värsta jag vet. Har alltid varit barnsligt skrajsen för dessa monster till attraktioner som inte har något annat till uppgift än att förse dig med allmänt obehag i ca 3min efter att du stått närmare 1h i kö. Då hela familjen var överens om att hålla ihop och åka alla "rides" tillsammans hade jag dock inte så mycket att välja på, utan fick snällt klämma ned mig i helvetesvagnen tillsammans med en förtjust nioårig flicka i väntan på min död. Attraktion nummer 1 hette Space Mountain och visade sig vara en berg-och-dalbana i totalt mörker med härligt skarpa och ryckiga svängar. Inte definitionen jag skulle ha på underhållning. Innan dagen var slut  lyckades jag i vilket fall överleva både spökhus, teklopparna och ytterligare två berg-och-dalbanor som, till min stora förvåning, faktiskt var riktigt skojiga. Det var trött, med värkande fötter och en övervunnen skräck för Roller Costers som jag vid åttatiden åter klämde mig igenom spärrarna till parken tillsammans med familjen för att ge oss av mot en välbehövlig måltid och en skön säng. Tro nu inte att vi klämde i oss en hamburgare från Wendy´s i bilen på väg mot sängens sköna omfamning, nej Japanese Steakhouse var det som gällde! För er som, liksom jag, inte är speciellt bevandrade i restaurangernas alla gångar kan jag berätta att detär ett ställe där man slår sig ned vid ett stort bord med värmehäll i mitten tillsammans med en massa andra människor. Efter att beställningarna är gjorda kommer kocken ut med råvarorna till bordet och tillagar maten mitt framför ögonen på dig i ett moln av eld och med en rad japanska skämt som tidsfördriv. Gott och riktigt skoj! Tyvärr var barnen alldeles för trötta för att på allvar uppskatta spektaklet utan somnade med näsan i förrättssoppan efter bara 10 min. Såklart fungerade inte heller nycklekortet då vi till sist släpat dem tillbaka till hotellet, så de fick så bra de kunde hitta en mysig plätt på golvet att sova på tills Doug lyckats få tag i ett nytt.



Även nästa dag bjöd på Disney, den här gången i "Animal Kingdom" som var i stort sett som en vanlig djurpark. Vi åkte på Safari och såg en massa spännande djur, gick på fågelshow och åt glass i det Floridska solskenet. Även denna dag bjöd på beg-och-dalbanor. "Värst" var den i Mount Everest som gick både framåt och bakåt, i ljus och mörker, uppför och nedför backar. Riktigt kul var det och vi åkte den två gånger (utan tillräckligt med fast passes, men Dougs förledande leende fixade oss smidigt förbi spärrarna iallafall). Jenny och Nik avstod dock skraja som de var, men Sara (nyligen fyllda 6 år) var mest entusiastisk av oss alla. Jag sa åt henne att hon var modig, men då svarade hon bara "Jag är inte modig, jag vill bara göra det" vilket jag tycker säger allt om verkligt mod ;) Hon var däremot inte lika glad då vi skulle åka vattenattraktionen (en rund flotte som åker nedför forsar och vattenfall så att man blir rejält blöt) och skrek hysteriskt att hon inte ville bli blöt. Efter många försäkringar och en del tvång fick vi till slut med henne i båten och naturligtvis var hon den som klev ur blötast av alla. Det var ingen glad min i det ansiktet kan jag säga! Efter en hastig tripp till dinosaurielandet hoppade vi in i bilen och gav oss av mot farmor och en något lugnare vecka i huset på golfbanan.



Dougs mamma har sedan många år tillbaka bott på en golfbana i Florida, men har ett sommarhus på LBI då det blir för varmt att vistas i det odinarie huset på sommrarna, och det var detta vi kom att tillbringa den följande veckan i. Området var tjusigt värre och alla hus hade så klart egen pool. Utanför denna låg dammen där aligatorerna hade sin hemvist och visst hände det att någon av dem tog sig en simtur förbi vårt tillhåll. Även fåglar fanns det riktigt gott om, stora som små, och omgivningen var underbart vacker! Palmer photoshopgröna gräsmattor, blommor och apelsinträd på trädgården. Jag tillbringade veckan med att ligga vid poolen och jobba på brännan samtidigt som jag då och då slängde ett öga på ungarna för att försäkra mig om att ingen av dem drunknade. Beachen besöktes också ett par gånger och kvällarna förflöt trivsamt med matlagning och vindrickande med farmor, man plus Dougs syster och hennes man med tillskott av diverse inbjudna bekanta lite då och då. Mycket seafood och sushi blev det. Barnen lekte med kusinerna, herrarna spelade golf och kvinnorna shoppade. Allt var som det skulle på semestern. Som värd för allt stod farmor, denna fantastiska kvinna som för evigt kommer att vara min stora förebild vad det gäller att uppfostra barnbarn. Gulligare tant får man minsann leta efter! Hon gav mig till och med julklappar, och dyra sådana, trots att vi endast träffats två gånger. Även nyår firades i "gamlingarnas" hus med seafoodfrossa och champange vid midnatt. Barnen firade klockan 11 med att springa runt i kvarteret och smälla med grytlock och kastruller. Sedan blev de slängda i poolen av Doug och uncle Peter, som även de hamnade i vattnet innan kvällen var över. En hyfsat lugn kväll blev det för en nittonåring i sina bästa partyår och ingen kyss fick jag, men jag hade i vilket fall trevligt och har gjort något som de flesta svenskar inte har - firat nyår i Florida. Vi blev så klart tvugna att göra upp nyårslöften. Hade inte funderat så mycket i förväg, så jag fick snabbt försöka komma upp med något vettigt. Mitt löfte för i år är att jag ska överraska mig själv lite mer med ovantade beslut och göra det jag VILL istället för det jag BORDE.



Så, som sagt, nu är jag tillbaka i Pensylvania, men det är inte så dumt det heller på en lördag ;) Härligt har det iallafall varit och jag har än en gång fått nya upplevelser med mig i bagaget. Nästa resa att se fram emot är den med min "riktiga" familj då de kommer över i april. Det är verkligen något att se fram emot! Tills dess får jag njuta av att passa barn, umgås med polare och (förhoppningsvis) ta teaterkurser. Men oroas icke över dessa "simpla"tidsfördriv, jag ska nog komma på något trevligt att skriva iallafall ;) Hoppas nu att det här inlägget var lite mer rättstavat än det förra (fick höra av familjen att det inte var den bästa svenska de läst). Till mitt försvar har jag att säga att jag skrev det samtidigt som jag snackade med Australien och packade resväskor. Nej, nu ska jag iväg och spela bowling. So long!

RSS 2.0