Scene study on a Sunday night

Back on stage again - and it feels good!
För en som har spelat teater sedan hon var tio har det varit ett trist halvår "off stage" i utbyte mot diverse kulturella upplevelser, men nu är jag "back on track" igen och det känns bra. Hela hösten gick jag och längtade efter att få spela teater, men tog aldrig riktigt tag i det. Doug lovade mig Shakespeare, men det blev det såklart ingenting med, och jag hade nästan gett upp hoppet då Bruce klev in som riddaren i skinande rustning och tipsade mig om Delaware Theater i Wlimington. Tydligen så hade han en jobbakompis som hade jobbat där, eller något i den stilen och sa att de eventuellt hade credative classes som till och med skulle kunna räknas som de poäng jag är tvungen att läsa enligt bestämmelserna. Han visade mig hemsidan och jag hittade genast en kurs som verkade intressant. Då jag inte lyckats nå dem på telefon slängde jag iväg ett mail där jag berättade om mig själv och mina ambisioner och gav en förfrågan om de hade några passande kurser att erbjuda. Fick svaret att de tyvärr inte hade några kurser värda credits, men att jag kunde få ett intyg på att ha genomfört kursen. Efter en snabb check med LCC:n (min kontaktperson på förmedlingen) och fått hennes godkännande var det bara att sätta igång att ringa, och ringa, och ringa... Det tog mig 1 ½ vecka att få tag i den person jag haft mailkontakt med, och då jag slutligen fick henne på tråden hade redan första träffen varit. Jag anmälde mig iallafall och uppgav mitt kontonummer så att de kunde dra de $ 200 som kursen kostar från mitt konto. Aningen dyrt för 6 träffar, men det får det vara värt.

Idag var det då slutligen dags att, med GPS:en inkopplad och tanken påfylld, hoppa in i bilen och ge mig av mot Wilmington för första gången på egen hand. Vägen dit gick faktiskt helt utan problem och jag var där med ungefär en kvart till godo. Glädjen väcktes i bröstet då jag klev in genom dörrarna under den stora neomskylten med texten "Delaware Theater", men slocknade lika fort då jag kom in och upptäckte att jag var helt ensam utanför en teatertsalong med stängda dörrar och inte en människa i sikte. Min hjärna började såklart jobba på att komma upp med alla tänkabara förebråelser mot mig själv för att jag inte hade kollat upp allt innan jag drog iväg. Innan jag hann få mig själv att lämna teatern för att på något sätt lista ut vart jag borde ha varit klev en tjej in genom dörrarna och jag frågade lite försiktigt om hon visste vart Scene Study klassen skulle hållas. Hon pekade på en dörr och sa att det skulle börja om några minuter. Sekunden efter slogs dörren upp och flok från en nyss avslutad träff vällde ut.. Efter det började fler människor anlända och jag  smög försiktigt in i rummet och fram till den person jag antog var läraren för att tala om vem jag var och berätta att jag missat det första mötet. Till min förvåning sa han att han också var ny, och det framkom senare att han inte kunnat medverka vid första träffen så att gruppen då fått ha en tillfällig lärare.

Innan vi började hann jag, genom att "smyglyssna" på de andra deltagarna snappa upp att jag inte var den enda "utlänningen" i gruppen utan att där äöven fanns en kvinna från Frankrike som, liksom jag, skulle tillbringa ett år i Staterna och ville läsa teater för att förbättra sin engelska. Gruppen bestod i övrigt av ett antal kvinnor i åldrar mellan 25-40 år, samt en man på runt 55. En tjej var i min ålder och hade även hon missat det första mötet. Kvällen inleddes med uppvärming, och övergick sedan till repeting. Övningen var vädligt simpel "like in preeschool" som läraren sa, och gick i stort sätt endast ut på att upprepa vad den andra sa, exakt på samma sätt. Syftet var att få oss att fokusera på våran medspelare istället för oss själva och fungerade väldigt bra i det avseendet. Därefter följde en övning som gick ut på att flytta stolar med en viss inställning i huvudet. Var och en blev av läraren tilldelad en inställning och skulle sedan förmedla den till "publiken" genom att flytta runt stolarna. Jag fick känslan bored (uttråkad) tilldelad mig, vilket inte kändes som det roligaste, men jag lyckades utveckla "scenen" ganske bra genom att på bästa sätt underhålla mig själv och skutta runt på dem. Ledaren antog att det var så jag fungerade då jag var uttråkad, att jag började roa mig själv genom att leka, vilket jag kanske inte normalt skulle göra men som förhoppningsvis säger något bra om min personlighet.

Som slutövning fick vi en skriven scen att framföra tillsammans med en annan person ur gruppen. Min partner blev den andra unga tjejen och stycket gick ut på att jag, som enligt pjäsen var lillasyster till den andra, hade slagit ner en tjej på krogen och blev förorättad över att min äldre syster inte förstod vikten av denna fantastiska prestation. Jag tycker själv att vi lyckades ganska bra med att spela argumenternade systrar och det var kul att för en gångs skull bli tilldelad en "roll" i passande ålder, även om jag inte hoppas att  de tror att det är det enda jag kan spela. Det var med andra ord en lyckad kväll. Jag hade riktigt trevligt och är väldigt glad över att vara tillbaka i agerandets salonger igen. Det är bara något visst med känslan att vara helt i sin egen värld och att ta på sig någon annans känslor och tillvägagångssätt, samtidigt som andra betraktar det du gör. Blir så oerhört taggad av folk intresserat följer ditt agerande och får sina egna bilder av vad din karaktär tänker och känner, utan att det egentligen är du som gör det. Då de efteråt analyserar det du gjorde och pratar om det som att det verkligen var du och inte bara en person du hittat på får man en kick av självförtroende över att kunna påverka andra genom att bara låtsas vara något du inte är. Jag älskar teater i alla former och behöver inte synas på en stor scen för att må bra av det. Bara att få koppla bort och leva ut sin fantasi är tillräckligt för att jag ska känna mig tillfredställd. Nästa vecka är det dags igen. Tills dess får jag bara hålla drömmarna vid liv och jobba på att skriva ett manus till en pjäs åt barnen. Nu är det snart dags för sängen, men innan dess kan jag nog trycka in ett samtal till Oceanien. So long!

Kommentarer
Postat av: Mamma

Teaterkurs i Wilmington. Vem hade anat detta för ett år sedan. Livet blir tydligen vad man gör det till.

Puss

2009-01-26 @ 22:09:35
Postat av: Pappa

Det lät ju väldigt kul. Det är ju fantastiskt vad du vågar göra och det kommer du att ha nytta av hela livet. Nu får du lära känna ytterligare några människor och teatern är ju din grej.

2009-01-26 @ 22:44:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0