Falukorv och svart vispgrädde

Så var det lördag igen... tänka sig vad tiden går fort. Inte för att jag klagar, lördagar är inget jag säger nej till. Skulle dock inte heller säga nej till lite värme. Sitter med dubbla tröjor och en stor mugg te och fryser in min 16 gradiga källare. Sverige må vara ett kallare land, men de vet iallafall hur man isolerar ett hus! Leve isolering!!!

Nu är det inte bara innomhusvärme jag saknar med Sverige. Har den senaste veckan har haft en stark längtan efter svensk husmanskost. Härom dagen satt jag, Cat och Emmy och skrev matsedel för vår första månad hemma, idétorka hade vi iallafall inte och vi skrev alla högt av längtan då någon nämnde läckerheter som falukorv, köttfärslimpa eller fläskpankaka. Har den senaste tiden insett hur otroligt svensk jag faktiskt är. Älskar maten, språket, trditionerna, ja till och med vädret. Resor i all ära, men jag skulle aldrig klara av att lämna Sverige för gott!



Det var som sagt redan en vecka sedan förra lördagen, och denna veckan har allt varit "som vanligt" igen, det vill säga vardagen är tillbaka. Detta medför att inget av större  överraskning har hänt. Har passat barn, lagat mat och legat inklämd mellan två andra au pairer i grannens soffa i hopp om att lite kroppsvärme ska hjälpa till att tina upp mina frusna lemmar. Torsdagskvällen bjöd på umgänge med Mike och hans polare Joe med middag på appelbees och "privat" gitarrsolo i en bar med liveband någonstans innom tjugo minuters radie från huset. Inte helt fel! Fredagen ägnades åt tårtbak, eftersom vi blivit inbjudna till Chris´s 21 årsfest samma kväll. Svenska som vi är ville vi såklart ha med något att bjuda på och slängde därför ihop den svenskaste banan/jordgubbstårta med grädde som man kan tänka sig. För att liva upp den lite extra kom vi på tanken att färga grädden i hans favoritfärg, som olämpligt nog visade sig vara svart. Men sagt är sagt och vi köpte en flaska svart karamellfärg och vispade ihop något som liknade sement, som vi sedan brädde över och piffade till med lite jordgubbar och 21 färgglada ljus. Då föräldrarna äntligen kom hem, nästan två timmar efter utlovad tid, drog vi iväg i Mikes soprtbil med tårtan i knät och paketen under armen. Väl framme tände vi ljusen med min supertändare och knackade på för att sedan, så fort dörren öppnades, sjungar "Ja må han leva" så högt vi kunde. Glad blev han och åt tårta med full förtjusning, vilket medförde tänder som såg halft ruttna ut för resten av kvällen, kanske borde ha tagit det lite lugnt med karamellfärgen.



Efter paketöppnandet, vi var för övrigt de enda som varit snälla nog att ha med oss sådana, var det bara att sätta igång att umgås, och det hade man minsann inget problem att göra. Huset var packat och mer folk droppade in allteftersom kvällen led. Såg knappt till Emmy eller Dan på hela kvällen utan klarade mig helt på egen hand bland alla härliga människor. Stiftade verkligen många nya bekantskaper, även om jag inte har en aning om vad några av dem heter. Fick också, för första gången sedan jag kom, äntligen rocka loss på dansgolvet (eller snarare 40 cem över det på en stol om man ska vara exakt), vilket var riktigt skoj. Det blev nästan ett laserdisco inne i Dan´s studentlya då lysena släktes och glosticks från någonstans hamnade i allas händer, runt handleder, på huvudet eller något annat ställe där folk fann det lämpligt att placera ett lysande plaströr. Vartefter kvällen led pratade jag med alla möjliga människor, fick telefonnummer skrivna över armarna, förlorade en omgång beerpong och åt svensk tårta (utan grädde). Det var med andra ord en lyckad kväll och en kul avslutning på arbetsveckan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0