Trapped in a hail storm

Haha snacka om väderomslag!

Söndag kväll... temperatur ca 20 grader, så jag och Emmy bestämmer oss för att ge oss ut på löparrunda. Off we go! Till en början var det riktigt härligt, men efter ett tag börjar vi se ovädersmolnen tona upp sig på himlen. Vi rycker på axlarna och fortsätter springa och efter ett tag börjar åsk-knallarna komma smygande. Stora regndroppar börjar sakta att falla över oss i takt med att mullrandet ökar i ljudstyrka till ett brakande som får det att låta som om självaste himlen håller på att bryta samman, vilket också verkar vara fallet efter ett par minuter då hårda bitar himmel börjar vräka ned över oss (läs hagel). Studen i ära är jag iförd korta träningsshorts och ett VITT linne och börjar smått hysteriskt se mig om efter någon form av skydd som inte är 5 m högt och ett perfekt mål för blixtarna att attrahera till. Något sådant finns inte innom löparhåll då vi befinner oss i perfekt position för farmens sädesfält. Med axlarna högt uppdragana och käkarna ihoppressade, för att unvika höga kvidanden över smärtan av isbitar som hammrar över kroppen, försöker jag  på snabbast möjliga vis ta mig framåt. Tankarna om vad tusan vi ska ta oss till virvlar runt i mitt huvud då Emmys kvävda rop får mig att vända mig om och genom ridån av vita snökulor få syn på vår räddning i form av en liten svart bil som sakteliga närmar sig. Det ankommande hagelskyddet på fyra hjul körs av den tjej i vår egen ålder som ivrigt vinkar åt oss att hoppa in. Utan att blinka rycker vi upp dörren och formligen dyker in under aluminiumtakets skyddande hölje, där vi huttrande och halft hysteriska bryter ihop i ett nervöst skrattanfall. Utan att bry sig om att hela hennes bil och matvaror från ACME blir  dränkta i regnvatten, vänder sig vår hjälte om och frågar vart hon ska köra oss. Tacksamma dirigerar vi henne genom hagelduscharna till vår gata, där ovädret lämpligt nog lugnar ned sig lagom tills vi anländer, och  säger hjärtligt farväl med diverse bedyranden om vilken verklig ängel om är som dök upp i rättan tid för att rädda oss undan helvetets stormar.

Efter ett fnissigt hejdå till Emmy knackar jag på altandörren och blir insläppt samt tilldelad en ett badlakan, stort som ett mindre segel, av en grupp fashinerade ungar som lyckligtvis nog klarat sig undan haglet i hemmets trygga vrå. Då jag tassat så försiktigt jag kan över parkettgolvet med mina dyblöta sockar och, utan att snava över handduken som är virad ned till anklarna, tagit mig nedför källartrappan  i badrummet är det dags att försöka kravla sig ur det slimmade, nu helt genomskinliga linnet och de dyblöta shortsen. Det krävs lite finess för att klara av detta konststycke utan att skapa en smärre översvämning eller glida med huvudet före in i duschkabinen. Efter några minuters hårt arbete har jag dock lyckats åla mig ur de blöta träningskläderna och får mig en välförtjänt, inte fullt så varm som hade behövts för att återfå normal rörelseförmåga, dusch varefter jag är redo för att dra på mig mina något större och något torrade mjukiskläder.  Efter en blick i spegeln upptäcker jag vad som närmast, även om jag aldrig spelat det själv, kan beskrivas som paintball-märken över större delen av kroppen. Rödlila smått svullna prickar  täcker nu större delen utav armarna, benen och framför allt nacken. Det är inte utan att jag känner mig lite som en krigshjälte hemkommen från krigen i "Hailania". Lär dock inte få några större men från "striden" utan ser det mest som en häftig upplevelse och ett kul minne, som smidigt glider in på listan över minnesvärda saker jag fått vara med om under mitt år i USA!  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0