Leaving or Returning?

Tjosan hejsan!
Maj har anlänt, så också regnet för visst är det självklart att den sämsta våren i Landenbergs historia (eller iallafall närapå om man ska tro de som bor här) infaller det året jag är här. Solen och värmen, som livade upp mina dagar betydligt förra veckan, är nu spårlöst försvunna och ersatta me everlasting gray clouds an pouring rain. Jag kan iallafall inte låta bli att lägga märke till hur otroligt GRÖNT allt har blivit. Gick en promenad med Lambo (familjens tennisboll-fanatiska labrador) i sönags, och det kändes som att ta en tripp till Irland. Med maj i almenackan innebär detta även att årets slut börjar göra sig påmint värre än någonsin. Nej, inte sluetet av 09 - slutet av Au pair experience och detta skrämmer mig än jag för ett år sedan trodde var möjligt.

Kan erkänna att, då jag signade upp för au pair programmet, tänkte mer på vad det skulle ge mig efteråt än vad det skulle innebära här. Ett år fritt från studier, med resande involverat, kändes inte helt fel. Att komma till USA, bo gratis och tjäna tillräckligt med pengar för att kunna se mig om i detta omtalade land känndes som ett bra sätt att "vara ledig" på. Att ha det i registret då man söker jobb samt en avserärt förbättrad engelska var inte heller följder som höll mig tillbaka, men då jag tänkte på saken innan det var dags för avresa var jag inte alls sugen på att dra till Staterna ett år. Innerst inne ville jag inte åka alls, men på något sätt  tvingade jag mig själv att ge mig av och nu är det snart dags att göra det samma i motsatt riktining.

I början var det tufft. Jag längtade hem, till tryggheten, och förbannade det faktum att jag varje morgon slog upp ögonen och insåg att jag förtfarande var här. Egentligen fanns det ingen riktig anledning till detta. Familjen var (och är) jättebra, ommrådet är perfekt och jag hade redan en massa kompisar att hänga med. Trots tänkte jag inte på annat än att komma hem. Sommaren var lång, men då hösten anlände började saker och ting gå lättare. Jag firae födelsedag och Halloween och sedan kom MIAMI. Efter återkomsten, och kärleken hade tagit ett steg in i mitt liv, var det dags att förbereda inför jul, och vips så hade jag nått hallvårssträcket! Om det första halvåret tagit ovanligt lång tid, kan jag knappast säga desamma om det andra. Med maj i kalendern innebär det att kommande månad är min sista. På misommar, den 19 juni, gör jag min sista insats som barnvakt, sedan bär det av till västkusten och den 8 juli återser jag Göteborgs flygplats och sommaridyllen på Nässjös gråa gator. Ett år har gått så extremt fort, men hur känner jag nu?

Jag är nära målet nu - ett år i Staterna och snart kan jag återgå till skolbänken...?! Vad det här året har gett mig, förutom ett break från plugget och förbättrade engelska-kunskaper, är en helt annan syn - på livet, på världen och på mig själv. Visst har jag förändrats, det gör alla i den här åldern oavsett om man flyttar över havet eller inte, men inte på det sätt jag trodde utan till något mycket bättre. Jag vill inte tillbaka till Sverige. Detta kan låta hårt, såklart vill jag vara nära min familj och mina vänner igen, men Sverige är i ärlighetens namn ett ganska deprimerande land. Ur medborgarsynpunkt måste jag säga att Sverige är ett av de bästa länderna i världen, men ur Alex-synpunkt är det mörkt, kallt och fullt av osäkra pessimistiska människor. Detta kanske låter orättist, och jag menar inget illa med det för jag var själv (och är till viss del fortfarande) likadan, antar att de svenska ränderna aldrig kommer att gå ur, men det är inte dit jag vill nu. Om inte pengar hade en så förbannat stor inverkan på livet och de drömmar man vill uppnå hade jag lätt kunnat vara borta i fem år till och bara resa runt. Jag vill utforska världen, se nya platser, träffa nya människor, bli grym på språk och bara leva. Leva för stunden, för mig själv och inte bry mig om hur jag ser ut eller vad andra tycker. Tyvärr kommer det inte att bli så, helt och hållet, men jag ska göra ett starkt försök att komma så nära en beskrivningen som möjligt!

Om ca 2 månbader kommer jag hem. Två månader är inte mycket tid att göra allt man vill, tänk er att ni enast hade två månader kvar att leva - vad skulle ni ägna dem åt ? Jag är naturligtvis excited över att få komma hem till Sverige - träffa kompisarna igen, hänga med familjen och proppa i mig så mycket lösgodis och kebab som är möjligt innan man spricker, men känslan av upprepning ligger stark över mig. Nu har jag en familj här - en halvamerikansk med tre adopterade småsyskon - jag har intressen, kompisar och ett liv. Jag kör en gagantisk automatväxlad bil till gymet, festar med collagestudenter på helgerna och lagar kyckling-wook i "vårat" kök under veckorna. Att säga hejdå till allt detta kommer inte vara helt smärtfritt. Att återgå till skolbänken, hur nödvändigt det än må vara, är inte helt ångerstfyllt efter ett år av total frihet. I ärlighetens namn är det enda som gör resan hem riktigt värd tanken på att jag snart ska åka igen. Efter tio dagar hemma ger jag mig åter av, om än bara för tre veckor, åt andra hållet - mot Australien och återföreningen med kärleken från Miami.

Trots mitt drömmande har jag ändå en känsla för realism kvar. Jag kan inte, eller såklart kan jag det för inget är omöjligt, flumma runt värlen i all evighet utan pengar. Jag behöver utbilda mig någon gång och det är lika bra att få det avklarat. För att ha möjlighet att flumma lite extra som vuxen har jag siktet inställt på ett jobb med lite högre lön än medelsvenssons och kommer satsa på en utbildning med möjligheter till utomlandsstudier och en famtid i whatever country possible. Kanske jag stannar i Sverige i det långa loppet, kanske flyttar jag till Indonesien. Det går inte att förutsäga livet - i så fall är något extremt fel - utan det är bara att ta vettiga beslut, leva i nuet, jobba hårt och så får man se vart man hamnar. Livet är fullt av möjligheter, det gäller bara att vara öppen för dem!

Kommentarer
Postat av: Mormor

Sjung om . . .Låtom oss fröjdas i ungdomens våår . .

Än klappar hjärtat med friska slag ÅÅhh den ljusnan

ande framtid är din/vår!!!

Ja så känns det när jag läser din blogg.

Lycka till!

2009-05-05 @ 22:29:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0