The great people I´m gonna miss

It´s over...

One year has passed, I have done what I came for and now it´s time to go back. This blog will be the last I write about the life as an au pair, and I will use it as a way to THANK all the wonderful people that has made this year what it is. Every single person I have met during these twelve months has given me something; a smile, a good advice, hours of conversationing - no matter what I have gotten something out of it. This year has changed me a lot! I am not the same person today as I was a year ago, and I can´t even remember who I used to be. We all change constantly and if I had stayed at home, or at least in Sweden, I would have changed as well - just in a different direction. It is the people around us who controls which path the change will take. (They don´t control where we are going in life but how we change.) Everyone has something to give, and the ones you meet are the ones that affect you to become who you are. I have met so many amzing, wonderful, caring, fun, crazy people this year that has given me so much! Some of them I always keep in my heart...

A big part of cahnge is moving on, which also means saying Goodbye. We all hate Goodbyes! Why say Goodbye to a life that is good? To people you love, to places where you feel safe, to things you like to do... There is one simple word for that - LIFE. Life is about changes, beacuse it´s movable. Nothing lasts forever no matter how much we want it to. For example: We get older. Time is something we can not affect, and while it goes we get older. People pass away - sad but natural, and nothing we can stop. As we reach different ages and stages in life we expect, and are expected, to do and act in different ways. Changes always hit us, and there´s no point of fighting them but to accept them and try to make the best out of every moment. Finishing High School was a big change in my life. Suddenly I was on my own, considered a grownup and was expected to do something with my life. I decided to go here rather than staying home, working and living off my parents, or going straight to the University. Leaving Sweden meant a lot of Goodbyes. I knew my friends and family would still be there when I got back, but I was aying Goodbye to the life that I had lived for 18 years and that I will never be able to go back to. Leaving Sweden was hard, but leaving America might be even harder. Now I have a life here, a family, heaps of friends and a view of life I didn´t have before. Going back will be tough, another step in a direction I´m not sure of but it is what I have to do. It´s life - life is change - and I´m ready to accept that and curious to see where it will take me. What new amazing people will I meet? Hard to believe they will be better than the once I know from here, but you´ll never know. Before I find out I´m going to take a moment thinking of all the people that has made my year here to the best in my life...

The Kids

Being an au pair means being a babysitter, a nanny, someone who takes care of children. Spending time with kids is therefore the biggest part of my year, not just the ones that I´m here to wathch but also all the other kids around the neighborhood. Coming from High School, immature and with nothing to care about but yourself this is a big change. I usually describe becoming an au apir is like moving into a huge house and adopt some children, in my case three, in another country. This is, in other words, a bit of a challange. Watching kids is hard work, especially when you´re far from having your own, and I didn´t have very much experience from babysitting before I came.

In the beginning it was hard getting respect. Taking over after a year with another loved nanny, that I supposely kicked out, is not a simple thing. It´s easy to understand the change is hard for the children, but that doesn´t make it less hard. I´ve now spend a year with my wonderful kids and by this time I´m the one to leave. Elin tells me several times a day "You´re leaving me!" Which of course is true, but I don´t wanna be the one to say "Yes I am" even though we both know it. I try to talk a lot about Emma, who is gonna replace me, and tell then what a great time they will have with her. I know that in a fiew months from now she will be the one living here, sleeping in my bed and playing with my kids. Yes, I consider them as mine. Of the age and look to tell I could be their big sister, and it´s gonna be hard to hand that part over to someone else.

I love children, I really do! I might not be the most crazy playful au pair, but I love doing creative stuff and there children are the best to be with. They have such an amazing imagination! Imagination is what I believe in. That´s why I love reading and acting and wathcing movies. Children have the power to believe in anything which I think is so wonderful. They are unpredictable, pure and not yet ruled by all damn ideals that are controling the world of grownups. "My" kids are great! As all children they have their bad days, or moments of the day. They don´t always listen to you and sometimes they really drive you crazy, but they are all unique and I love them for that. My host children have become siblings for me during this year, and no matter how many times they yell at me (or I yell at them) and say I´m the worst babysitter ever I know they are going to miss me. The hardest part for me leaving the States is to leave them. Everyone else is grownup enough to know it´s a part of life and to say we´ll keep in touch, but I don´t even have a guarantee for that the kids will remember me in a fiew years. At least I will look at all the great pictures of us baking, swimming or going crazy at the playgrown and be forever thankful for the time I got to be a kid once more - because of them!

The parents

As a part of leaving Sweden I also left my family, my parents, to go off on my own and handle myself. I feel old and mature enough to take care of myself without no need of someone telling me what to do. Here I "adopted" a new mum and dad, who also are my bosses, with new ideas of how to treat a 18/19 year old. Even tough they aren´t my real parents and practically can´t control me I still live in their house, and am here to make sure their kids are safe. The number one reason to why some au pairs switch family is that they don´t get along with the host parents. Curfues, acsess to the car or meeting boys can be reasons for discussions, but I have to say muy parents are cool with that. They want to know where I´m going, when I am coming back and if someone comes to pick us up (boys) they want to have a talk with them to see who they are. Pretty fair I think. They are also super cool to hang out with if we don´t havce any frinds to be with. During the year we have had many dinners and parties along with the partents and they have all been very fun. My host parents are amazing cheffs and do always cook the greatest meals. They know the drinking age in Sweden is 18 and not 21 and therfore let us have a glas of wine to dinner, and they trat us as adults.

Even if we are strong to come here by oruselves, and we are big enough to handle three kids and a big house, we have not more than finished High School and are away from home for the first time for a greater period of time. Sometimes you feel small and need someone to talk to, and you know the parents are always there to support you and help you out if you have any problems. It is a great thing letting foreign people into your home like that - every year letting a new girl move into your house and treat them like a family member. It takes really nice people to offer us au pairs a chance like that; to come to another country and explore the culture as well as getting your English skills improved. If it wasn´t for openminded people like that all these girls and boys that go as au pairs would have had to stay home and rutten instead of having an amazing year in America.


What is life without friends? When you are young, especially after moving out and before you start a serious relationship, your friends are your life. Being used to have a social life with friends to hang out with and things to do all the time, coming here alone can be a real challange. If you end up in an area with fiew other au pairs, or even other youths, you get kinda stuck in the house with the family. After taking care of kids all day it can be nice to have a break, and even though the host parents can be cool you have a need to hang out with people your own age that you have more in common with. If you have problems, sometimes you don´t feel like you can talk with the partens about it (espesually not if your issues have to do with them). Finding frinds can be hard, and therefore I´m so very greatful for having two wonderful girls in the same neigborhood. I was lucky enough to end up becomin next-door neighbor with another au pair from Sweden, plus having another sweed living just a fiew houses away. There are three families at the same street having au pairs, and they all made the choice to get girls from Sweden. When I came there were three girls living here. One in my family and one in each neighbor family. They all took care of me from day one, showed me around told me about work and helped me out in the beginning. Without these girls I would probably have had a very hard time in the beginning with terrible home sickness.

My former au pair was the first to leave, and I was alone to do the job. The firl next door had done ten months when I arrived and left after two months haning out with me, and the last girl had made the decision to extend for a year in the same family so we got to spend the whole year together. After Josefine, the girl next door, had left Emmy showed up. I her, and Cat came to be best friends and have spent almost every waking moment of this year together. We all watch kids in about the same ages and hang out during the days while they have playdates. At night we go out together to do stuff, and in the weekends we hang out again. Getting to have two close girlfriends like that is a totally new experience for me, who is used to hang out in groups of guys or mixed company, never really having a "best friend". These two girls have helped me through a lot this year, and we have almost never had a single fight. The best thing of the year was when we, over Thanksgiving, went on vacation to Miami. That must have to be some of the coolest days of my life; haning out at the beach, meeting a bunch of army guys, trying to get in at nightclubs and meeting love the last night.

Along with Cat and Emmy I have had so much fun, but after a while it gets kind of boring only to hang out with two people, talking swedish in America, and we wanted to meet some American friends. Thanks to luck and some of Emmys fearlessness we finally met some nice guys, willing to hang out with some blond girls from Sweden, and we got invited to parties where we met new cool people. After a while we had a bunch of pretty close friends that we could hang out with weekdays as well as weekends, and we did more than just partying. As time passed some of them dissapperaed, but new ones came along and now I know hepas of awesome americans that I will be very sad to leave. The closest one is named Chris. He is a unique guy who seems more European then American, and the one who has stayed true to us and kept in touch trough all the year. He is the one who has brought us to a bunch of different parties where we have gotten to know all our other frinends, so without him this year wouldn´t have been as fun as it has. I will really miss him along with all the others, among them Eric, George, Jimmy/Joe, Colun, Dave, Dan, Nate, Jack & Jill, Carolyn etc. It´s because all of these friends I have gotten to have so many great times this year, which has improven my English, and given me heaps of fun, crazy mamories!

The "olides"
Not to be forgotten are the grandparents! On mother´s side we have Bo and Neta, from Sweden, who lives just five minutes away and show up every saturday with candy for the kids. They are both very sweet and are always present at dinners and parties. Thanks to them I have been able to stick to some of the swedish traditions even in America. On fater´s side there is "supergranny" Marge, who lives in Florida but has the most gorgeuos beach house at LBI - New Jersey, and her husband who are two of the toughest and coolest persons I have ever met! For some reason I conect well with "older" people and I have had a lot of great discussions with Bo, and taking in heaps of stuff from watching Marge handle her grandchildren. Am going to miss them all very much when I go back!

Apart from the ones I have now describben there are so many more people that have made my year an awesome time. For almost as big of a part as my host family, the other families in the neighborhood, have played. The ones next door, Cantors, are as much my family as the one I have been living with. I see then every day. They hang out at our place, or we at their, every weekend and I consider their house my home as much as my own. They are great loving peole, who care as much for me as my host family does.

Among "others" I also count the other families in the nieghborhood. Compared to Sweden everything is more "open" here. All neighbors are friends and hang out. Their kids play together all the time and they spend weekend nights together at someones house eating dinner, haning out and the au pairs are all a big part of it. Through the kids I have gotten to meet a lot of great people, and know more adults now than I ever did at home. Americans are different from Sweeds, in many ways that are good. I will really miss all the opendness, the easygoing, friendly attitude that all Americans seems to have. Will probably seem a bit weird walking around the streets of my hometown smiling and saying Hi to all the strangers I meet, or saying "How are you?" to the people working in the stores. No matter what people think I will try to stay in this positive open mood and try to spread smiles around me!

Now what?

So this is it! I´ve given some descriptions of the most important people I have met this year and what they have done for me. Tomorrow I´m saying Goodbye. I am sad, really sad, beacse I love them all and even though I´ll try to stay in tough I know that some of them I will never see again. But as I said before - that´s life. Even if the people are gone the memories of them will still be here. I will forever remember this year as one of the best in my life, all thanks to the wonderful people I´ve met, and I will move on; take a new step, see new places, meet new friends and just live my life as entirely as I possibly can! First I have a trip to california to look forward to. After that I´m going back to Sweden to see all my loved ones that I left to wit for me, and then I´m going to do the crazyest thing so far in my life - step on a plane to Australia to see a guy I´ve met once, fallen in love with and kept in tough with for the latest 8 months. I have no clue what that trip will lead to, but I have a feeling it will be something great! At least I know for sure that it will be another amazing experience that will add something more to my personality and give me more great memories to keep as long as I live. This is my life! I´m living it right now. I´m free to do whatever I want with it, go anywhere, see anyone, explore anything and noone can stop me! But no matter what I end up doing in life I will never forget the people I love, that has helped me out, cared for me or just given me a great time.

I am leaving some today, meeting some new tomorrow, but friends you can never have too many of. People are everywhere and my motto is that everyone is good. I trust all people and have never been afraid that someone I meet wont be nice to me. I would never be mean to anyone I don´t know so why sholud anyone be to me? You can´t fear people. They are such a big part of your life, and being scared will only prevent you from meeting new amazing friends and getting new experiences. How would I ever have met "the great people I´m gonna miss" if I had been afraid of strangers? Don´t wanna think about what I would miss in life if I wasn´t excited about meeting new people. There are so many cool ones out there! I can´t wait to explore the world and meet them!

Getting there...

Two weeks of working...

Fourteen days from now I´m sitting on a plane to LA - unbelievable!  I can´t get it into my brain that this year is over - OVER?! As I was imagining this, my first weeks here when I was homesick I constantly thought about how it would be a year from there, how it would be to be coming back. I thought about how proud I would be of myself to know I have managed to "live through" this year and that I would never leave Sweden again once returning. HA! Now going back doesn´t feel that exciting at all. Sweden - what is there I want there?

Of course it´s gonna be crazy fun to return to all my friends and to see my family and grandparents again. I´m gonna run around like kitten chasing the yarn during the TEN days I´m home. That´s right, ten days before I leave again. have to say I feel a bit guilty towards my family for leaving so soon again, but I will (probably) be back in three weeks, but I one way it feels like a relief. Going to Australia gives me a reason to leave the States. If it wouldn´t be for the reason I want nothing else than to see Scott as soon as possible I would have no hurry out of this country. I would still have to go home, staying as an au pair for another year is not anything I consider no matter how amazing this year has been, but I would wanna stay as long as possible to spend time with my friends and do the things I am gonna miss. At least I am going to explore the West coast, can´t stay a year in the States without going to Hollywood, and once I´ve seen California I think I have done a pretty good exploration of the States for a year. What I will probably not feel ready to leave is my life here - the family, I will really miss the kids, the neighborhodd and all the cool people I´ve met here and still wanna get to know better. But just as when I graduated and left for the States I´m telling myself that this is life. Nothing lasts forever and you gotta keep moving on, explore new places, meet new friends and live YOUR life. It´s better to quit when you´re on top, to go home with good memories rather than trying to hold on to something that will still not last forever.

Two weeks really do make me panic. There are so many things I want at the same time. I want the time to pass so that I know that I made it, that my year is over and I have a vacation in California to look forward to. I do want to come back to Sweden because I can´t wait to see my friends hand what has "happened" to them during this year, but most of all I want to go to Australia! Once there I wouldn´t mind if time just slowed down beyond annoying. All this I want at the same time as I want this to last. These two weeks I want to last for a very long time so I can do everything I want before I leave. You can´t affect time. No matter how much you want to you can´t avaoid changes, you just have to go with the flow and make the best out of it. I will enyoj my last two weeks here as much as I possibly can! After that I will have a great time in California, and returning home will be awesome! If time flies now it means it will in Australia as well so therefore I wish for six very slow weeks till then! In any case I feel like I´m up for the most amazing summer of my life!

Fire - playful and fascinating

I love fire...
It´s warm, it´s colourful and it´s fascinating. Is there anything better, or more romantic, than sitting around a bondfire - on the beach just looking into the flames playfully and unpredictable rising towards the sky. Feeling the heat against your legs and face, hearing the crackling sound as the wood crumbles into pieces - releasing the energy that has been kept inside for so long...

Fire is unpredictable. It can do good - keep us warm, help us cook or stay safe. Without fire men would never have developed to what we are today. But fire can also be decieving. It destroys - it kills! Fire has to be respected! It is a great force of nature that can not be fully controlled, nor trusted.

I like to "play" with fire. As a 15 year old I learned to juggle with tourches. Was already able to handle three balls, keeping them in the air at the same time, but torches semmed cooler so I practised for one whole summer juggling with stick before ordering real torches. Lightening them on fire for the first time was really frightening - not because it´s harder. Juggling with torches that are lit is the same thing as juggling whithout flames, but the sound makes it feel harder. The swishing sound pulls your attention and make it feels harder than it is. You don´t have to be afraid doing it. I have never burnt myself. The question "Have you never caught them in the wrong end?" is common. The answer is simple: "Of cours not!" You don´t juggle with your eyes closed. If the torch comes down upside down you don´t catch it! It´s as simple as that. Even if you would, your natural reflexed would let go of it before you could even feel the heat. It´s not harder juggling with lit torches - still it´s not easy! When it´s dark, the only thing you can see is the fire and that is not where you catch it! Juggling torches in the dark is therefore more a sence, a felling, than anything else. You could do it with your eyes closed...

After juggling with fire for a year I wanted to learn something new. I had friends that could breath fire, which seemed very powerful to me. Unfortunately they refused to teach me, so I had to figure it out by myself. One afternoon as my parents  took off I sneaked out on the backyard. Torch and fire fluid in my hands and tried. It went good, except the the texture of the liquid combined with the heat of it made it impossible to feel it pouring into my mouth. Didn´t realised how much I had in it till it overflowded. Tasting it for the first time almost made me through up. The flavour is none-decribable. Since it´s chemically made it tastes like nothing you´ve ever tasted that comes naturally from nature. Breathing fire is easy, the easyest thing to learn of all the tricks to do with fire, but also the hardest to master and the most dangerous! Breathing a cloud of fire is not hard. As you imagine, you just put some liquid in your mouth and breath it out on a torch. Making it look good on the other hand is an art. I have friends that are able to breath a 4 m cloud right up towards the sky, from their mouth (torch taken away) - standing on their knees. That is cool! Seeing pictures of myself breathing a small "fireball" is almost pathetic. To those who have never seen it before it might be coll, but to those who knows the art I´m a beginner. Taking good pictures is also an art. You gotta catch the cloud at the right moment to get a great one. My brother succeded taking a picture of me breathing a heart. The picture is very cool, even though I have no idea how I did it...

As said, breathing fire is dangerous - very dangerous. Swallowing the fluid is not the worst, you always do - a little. From what I´ve heard you can drink about 3 dl of fire fluid (a bit more than a cup) before it´s life threatening - not that you should. If you happen to swallow some the only rule is - DO NOT THROW UP! When you do all passeges open, which means also the one to your lugns. Getting fluid in your lungs is the dangerous part, that can get you killed. As a natural rule therefore never get the idea of breathing fire after drinking alcohol - except the vomiting part it is not a good idea. Focus is the main part of doing it safetly. Not just the fluid itself but also the steams of it can be dangerous to inhale. I have a friend breathing fire as he was about to get sick and han an infection in his body that put the immune system down. As he inhaled the steams it hurt his lugns and he ended up at hospital with a chemical pneumonia.

The skill of breathing fire is not complete till you learn putting the flame out - with your moth. The worst part of it is getting the guts to do it. Holding the burning torch upside down over your face, feeling the heat as you lower it, daring to take the last step and close your lips around it is more scary than it looks like. Telling the truth I don´t know the techinqe of it, if there is one, which might be the reason to why I´ve burnt myself several times. Being stupid enough using a breathing torch (with an iron shaft instead of a wooden one) I have ended up having blisters and swollen lips for a week after hearing the frying sound as the inside of my mouth met the heat of the flame - not very pleasent.

There are many tools to use while "playing" with fire of which tourches are the basic ones. One of the coolest firetoys there is, probably being developed from some kind of weapon used in martial arts, are the ones called poi. Simply decribed it´s a chain, attached to some kind of wiegth that can be put on fire, in one end and two loops to stick your fingers through in the other. The art is to swing them, making different patterns in the air, showing strings of fire in the air if it´s dark. Pretty easy to learn and very effectful. Swinging poi is the newest of my skills, and I have much more to learn berfore I get really good, but is something I enjoy preforming and practesing. Doing poi, as well as juggling, is pretty safe and it´s hard to get hurt - or put on fire, since you swing them too fast for the fire to get a change to attatch anywhere...

How come I "play" with fire? As I´ve said I think fire is a fascinating element - to be respected - and cool to be able to "master". Being a fire preformer is a lifestyle - an artistic one. It takes some feeling to enjoy it, and personally I am pretty proud of being a swedish, blond 19 year old firebreathing GIRL. Being able to do things that not a very big amount of people are, and that most people are impressed by is a great feeling. Having it as a hobby, practesing every once in a while, preforming to family and frinds (and sometimes at ocations as birthday parties or festivals) is enough for me. I have no plans taking this further. Starting out as a 15 year old I have never gotten hurt, except some blisters in my mouth from time to time. Once I burnt the eyelashes off my left eye, which made me look pretty weird for a few weeks, getting reminded of the risks with breathing fire when it´s windy. (Figured the fire could only have been mm from my eye.) Even though I´m not a beginner anymore I still respect the fire and it´s forces, and know never to be wreckless.

Fire is a good thing, fascinating and playful. Never to be feared but respected. Wathcing fire as it  burns never gets you bored. The ever-changing life of the flames as the release the enery of it´s source can keep me entertained for hours. The heat of it makes a frozen person as me enjoy it even more as it has the power to change the climate of the clodness in the north, or the darkness at night. Enjoy the forces of fire! It´s a gift from nature that needs to be appreciated for what it is - an element of heat and comfort!

LBI - pleasure and burnt skin.

Back again!
11.10 pm I once agin unpacked the car of bathinsuits and groceies while the parents carried the sleeping children upsatirs and put them to bed. It was a long weeken, a great one, and I burnt all the pieces of my body possible - including my ears!

LBI - Long Beach Island - New Jersey is one of the coolest places I have been to. It is just perfect! As the name tells i´t is simply a long island surrounded by beaches, with houses in the middle. There are cool shops and restaurantes, hot life guards, and just the best place to hang out with all your friends. As a fact of matter I wasn´t spending this long Memorial weekend with all my friends but with my hostfamily and their relatives. Might not sound as a dream but I had a great time, and would have loved to stay there for the rest of my time here.

The reason I got the privilege to spend a this weekend at a place like that, is that Doug´s mother - and husband - owns a beach house at the north shore, which is one of the most beautiful and memorable houses I have ever been to. It is big, and has beds enough, to fit 20 people at the same time. The posision is just perfect, right by the shore, and you can see the ocean from the fronside deck/balkony/roof/kitchen. The interior is white and incedible relaxing (imagine waking up in the biggest bed, in a white room where the walls are decorated with sea-shells hearing the sound of the ocen outside the window) an everything is suited to fit a bunch of kids and their parents. The kitchen is huge (with a gigantic fridge, two dishwashers and a dining table with room for 16 people), there are bathrooms everywhere, beachtowles and toys enough to please an army (of kids) and TV rooms prepared with all the new kids´ movies. As the host stands grandma - alias Superwoman - who is one of the most admirable persons I have ever met! She is funny, playful and always smiling but sticks to her rules and when she speaks even the big boys bow their heads in respect. If I´m ever going to be a grandma myself I have a certain rollmodel right there, and it would be a dream to have a house just like hers. (Who said money doesn´t matter?)

Me, Jenny and the kids arrived to the house Thursady night and got the house to ourselves the entire Friday. Even though the weather wasn´t perfect we got  a great Friday together going to the bay, exploring "Viking Village", playing Tag at the beach and throwing clam-shells from the roof at sunset. Saturday started out with breakfast at the roof (strawberries and bluberries with milk) overlooking the ocean, followed by half a day enjoying the sun at the beach. At noon, as the clouds started to cover the sun, I decided to "explore" the island. Grabed my purse and started walking, and after about 6,5 miles (10 km) I found some shops breaking the pattern of great beach houses. Bought myself a coffeee and prepared my mind for the long walk back. Luckily I got picked up after only a mile by Jenny who was passing by, taking Elin to get her ears pierces. It wasn´t till then when I sat down I realised my feet really hurt (walking that distance in flip flops hasn´t been by most brilliant idea) and examining them I found out I had big blisters between my toes as well as under my feet. Also had a nice red tone covering my face, arms and shoulders keeping me up half the night with burning heat. Nice, sweaty and sexy as I was I must have made an awersome first inpression on the cousins (16 and 18 year old girls with boyfriends), but after showering they would still let me join for dinner and gave me a spot underneath the blanket on the wet roof as they watched the stars.

Sunday was cloudy and windy so I got to be the driver of all kids, cousins and boyfriends to the minigolf place, and yes I did come at last place. At night we had a poker tournament and to my big irritation Doug kicked me out with one point. I will revenge him before I go back home, no question about it! 

Last day, Memorial Day, was great! Weather was nice so it was beach all day long, which of course led to more redness and pain, but who cares when you get to enjoy the beach?!   Saying goodbye to the house, the island and of course super grandma at night was hard. I will really miss her and Rick a Lot, but hopefully I will have a truthful penpal! One long last weekend with the family at the beach felt very good and now I just have to enjoy the last month as much as I poissibly can before I go back to the coldness and rain of Sweden!

"Banging" at Newark Street Party

After two weeks of working with no break in between it was really nice having the weekend off! Trashed Emmy´s basement Friday night, since mine was taken by aroung 15 screaming girls aged 8-10 who were ahving a sleep-over party. "Thanks to" the darkness in her room we didn´t wake up till 11.15 (!) which is the longest I´ve slept in since I got here 11 months ago. Decided to get up pretty quick to get something out of the day and went, after a short conversation with my now 13 year old brother (No, he´s till 9 to me), to get some gift-shopping done. Of course we ended up buying everything else but what we should, but we also went eating at the most awesome, as American as you can imagine, place called Ruby´s diner. It was like stepping in to a sixties movie and of course we ha milkshake, which was incredible good and probably as unhealthy.

While reaching the goal of shopping trip Chis called to ask if we were up for partying?! After about halv a ten´s second of consideration we said Yes and headed home to get the camera and a toothbrush before leaving for Newark. (Thank you Bruce who let us take the car over noight!). After just 10 min of being lost we found the place and OUR guy, and got introduced to a bunch of his friends, all new to us. Even though you could sense the rain coming it was warm and we were chill´n at the backside "deck" listening to techno music and learning how to play dice. A guy showed up and offered us some awesome straws, Emmy got pineapple/pear that came to be named "the onion ring" and I got a strawberry/onange one, that we used for drinking beer all night long. I met a lot of cool guys that I tought to say "We´re partying"(Vi festar) and I showed a guy how to REALLY drink wiskey. He was about to waste it by mixing it with Diet Coke?!

Around 10.30 we headed out towards some crazy "Jungle party" but stopped buy another place at first where Emmy found some music dudes who she JAMED with! Emmy is the God of Jimmie Hendrix and have wanted to find someone to play with ever since she got here, and finally she got her oportunity.She was a bit shy at first of course and it took a while to convince her to grab the guitar, but when she did she was ROCK`n it! The others just followed and I, along with the others watching, were digg´n like crazy twisting and singing along. Even though my jaw hurt I couldn´t stop smiling and I was so happy for Emmy who finally got what she has wanted for so long!

We all wanted the playing to last forever, but it started to get late, and it wasn´t exactly silent music, so they stoped before the cops would come and tell them to. Instead we haeded toward the "jungle" party which was so crowded you could barely breath. Jungle wasn´t exact the feeling of the small overcrowded appartment packed with girls dressed in sexy Zebera(no they don´t live in the jungle) underwear, maybe with an exception for the tropical heat in the room. We stayed for a while haning with some people we knew before squeezing out in the rain to walk back to the "second" place of our visit. There we ended up stadning outside in the dizzeling rain talking all night long ( some did more then just talk), and I had a conversation about America with a smart guy who was going to move to Thailand in two weeks. We also met Rocky (I swear he looked like the real one whoe´s statue is by the stairs of the Philadelphia Muséum of arts) who actually had been in Stockholm. He said he liked it but that the Movie Theaters were very small.

At 3.45 am I found myself half laying in a sofa in a "hippie-girl" appartment with a blanket over my legs, and the quite damaged straw still sticking out of my bra. Three hours later I found myself waking up in the same sofa after a short night´s sleep but with a feeling that I had a Baninging last night!


Hej igen!
har inte skrivit på ett tag, som vanligt antar jag men den här gången har jag en bra ursäkt. jag har nämligen jobbat dygnet runt sedan i söndags morse (halv officiellt sedan i fredags). Anledningen till detta är att Doug fick för sig att boka en romantisk femdagars trip till jamaica åt honom och Jenny. Vem är jag att stå ivägen för detta härliga påbrå? Glaa för deras skull svarade jag genast ja då de frågade om det var ok att jobba så mycket på en gång. För att vara ärlig såg jag fram emot att få ha barnen "för mig själv" under helgen.

5.30 fredag morgon drog de iväg och klockan sju ringde min väckarklocka. Bästa au pairen som jag är skuttade jag upp och stekte svenska pannkakor till frukost. Detta fick upp barnen utan problem och de blev färdiga i tid trots påtvingad sängbäddning och läxförhör. Fredagen såg sden i stort sett ut som vanligt. Vädret var fint och barnen lekt ute tills dess att middagen var färdig vid halv åtta. Dagen i ära hae jag slängt ihop två hemmagjorda pizzor, en åt barnen och en åt de "vuxna" som inefattade inte bara mig utan också mormor och morfar som kom över för att hjälpa till med barnen under helgen. De uppskattade den tunna, halft brända pizzan med oliver och getost ungefär lika mycket som jag och hade sedan inga problem att lägga barnen då jag smet ut och träffade några kompisar.

Lördagen var lugn och jag var i stort sett helt fri från jobb. Mormor och morfar häll ställningarna medan jag tog en tur till banken samt träffade en kompis några timmar, men jag höll mig mestadels hemma för säkerhets skull. På kvällen avr det middag hos grannarna, den godaste jag ätit på väldigt länge, och efter det var barnen trötta nog att få i säng på ett smidigt sätt.

Söndag förmiddag började det "riktiga" ansvarandet då morföräldrarna åkte och jobbade. Efter en morgon av sockerkaksbakande, Mors-dag till ära, drog vi iväg till parken och hade picnic. Barnen lekte vid ån och hoppade såklart i med kläderna på, varefter vi åt lunch uppe i lekställningen. Vid två var det dags för Niklas att ha flaggfotboll så vi åkte till HAC där jag och tjejerna lekte under tiden. Då han var färdig hade vi en timma att slå ihäl innan det var Elins tur att träna volleyboll. Vad passar bättre att göra en solig ag med tre barn än att åka och äta glass? Första alternativet var "Glassfarmen" men kön var så lång att det hade tagit 2h att bara komma fram så vi drog till Ritaz istället och köpte oss de smarrigaste mjukglassar vi kunde få tag i. Med glass i magen var det dags för en annan tur till HAC innan vi åkte hem för att dekorera den extremt svenska jordgubbstårtan som mormor skulle få i Morsdags-present. Efter en ännu svenskare middag tillagad av morfar själv åt vi tårta och helgen avslutades på ett vädligt trevligt sätt.

Måndag morgon var det dags igen. Den är gången var det värmda bagels och frukost-bullar med varm choklad som serverades till frukost och bussen fick med alla tre barnen även denna dag. Eftermiddagen bestod, i vanlig ordning, av en tur till HAC för karate följt av tre ovanligt snabba duschar i förmån för popcorn och filmmys innan sängags.

Solen sken in och väckte mig kvart över sju tisdag morgon och det var inte med riktigt samma energi som fredagen jag tog mig upp ur sängen. Trots detta slängde jag ihop French Toast (Fattiga Riddare) till frukost och barnen var nöjda och glada då de hoppade på bussen. Efter skolan fick jag deala med en hysterisk nioåring som hamnat i bråk, fått näsblod och en utskällning av busschauffören på vägen hem från skolan. Efter en halvtimma var allt på topp igen, förutom tidsrymden under vilken jag skulle laga middag och hjälpa till med läxorna. I hyfsa tid gav vi oss iallafall iväg till Svenska Skolan och vi hade nog varit i tid och jag inte tagit fel avfart och fastnat i trafikrusningen. Till sist kom vi iallafall fram för att upptäcka att ingen var där. Förmodligen hade kvällens lektion blivit inställd, men´vi ödslade ingen tid på att stanna kvar utan förflyttae oss snabbt till ett Softball field och tittade på när Elin spelade match. Jag skrek och hejade tillsammans med de andra föräldrarna även om jag inte hade någon större aning om vad spelet går ut på. Solen sken iallafall och även om vi inte var hemma förrän vid 8 var kvällen inte fy skam. Efter en aning stimmig timma av nattande, tre böcker och 7 sånger senare pustade jag ut i soffan tills föräldrarna återvände klockan 12.

Njöt till fullo av min sovmorgon i morse och fick till min stora glädje sluta redan klockan 15.30 då Jenny åkte med barnen till Philaelphia för att gå på teater med svenska skolan. Måste dock erkänna att helgen har gått väldigt fort och att jag har haft toppenkul med barnen! De har verkligen uppfört sig från sin bästa sida och det känns som att de har börjat respektera mig nu, "Great timing" som Doug sa, och kommer att sakna mig då jag åker hem. En och en halv månad känns alldeles för lite tid att spendera med dem innan jag åker och jag kommer säkerligen sakna våra härliga stuner tillsammans!

Leaving or Returning?

Tjosan hejsan!
Maj har anlänt, så också regnet för visst är det självklart att den sämsta våren i Landenbergs historia (eller iallafall närapå om man ska tro de som bor här) infaller det året jag är här. Solen och värmen, som livade upp mina dagar betydligt förra veckan, är nu spårlöst försvunna och ersatta me everlasting gray clouds an pouring rain. Jag kan iallafall inte låta bli att lägga märke till hur otroligt GRÖNT allt har blivit. Gick en promenad med Lambo (familjens tennisboll-fanatiska labrador) i sönags, och det kändes som att ta en tripp till Irland. Med maj i almenackan innebär detta även att årets slut börjar göra sig påmint värre än någonsin. Nej, inte sluetet av 09 - slutet av Au pair experience och detta skrämmer mig än jag för ett år sedan trodde var möjligt.

Kan erkänna att, då jag signade upp för au pair programmet, tänkte mer på vad det skulle ge mig efteråt än vad det skulle innebära här. Ett år fritt från studier, med resande involverat, kändes inte helt fel. Att komma till USA, bo gratis och tjäna tillräckligt med pengar för att kunna se mig om i detta omtalade land känndes som ett bra sätt att "vara ledig" på. Att ha det i registret då man söker jobb samt en avserärt förbättrad engelska var inte heller följder som höll mig tillbaka, men då jag tänkte på saken innan det var dags för avresa var jag inte alls sugen på att dra till Staterna ett år. Innerst inne ville jag inte åka alls, men på något sätt  tvingade jag mig själv att ge mig av och nu är det snart dags att göra det samma i motsatt riktining.

I början var det tufft. Jag längtade hem, till tryggheten, och förbannade det faktum att jag varje morgon slog upp ögonen och insåg att jag förtfarande var här. Egentligen fanns det ingen riktig anledning till detta. Familjen var (och är) jättebra, ommrådet är perfekt och jag hade redan en massa kompisar att hänga med. Trots tänkte jag inte på annat än att komma hem. Sommaren var lång, men då hösten anlände började saker och ting gå lättare. Jag firae födelsedag och Halloween och sedan kom MIAMI. Efter återkomsten, och kärleken hade tagit ett steg in i mitt liv, var det dags att förbereda inför jul, och vips så hade jag nått hallvårssträcket! Om det första halvåret tagit ovanligt lång tid, kan jag knappast säga desamma om det andra. Med maj i kalendern innebär det att kommande månad är min sista. På misommar, den 19 juni, gör jag min sista insats som barnvakt, sedan bär det av till västkusten och den 8 juli återser jag Göteborgs flygplats och sommaridyllen på Nässjös gråa gator. Ett år har gått så extremt fort, men hur känner jag nu?

Jag är nära målet nu - ett år i Staterna och snart kan jag återgå till skolbänken...?! Vad det här året har gett mig, förutom ett break från plugget och förbättrade engelska-kunskaper, är en helt annan syn - på livet, på världen och på mig själv. Visst har jag förändrats, det gör alla i den här åldern oavsett om man flyttar över havet eller inte, men inte på det sätt jag trodde utan till något mycket bättre. Jag vill inte tillbaka till Sverige. Detta kan låta hårt, såklart vill jag vara nära min familj och mina vänner igen, men Sverige är i ärlighetens namn ett ganska deprimerande land. Ur medborgarsynpunkt måste jag säga att Sverige är ett av de bästa länderna i världen, men ur Alex-synpunkt är det mörkt, kallt och fullt av osäkra pessimistiska människor. Detta kanske låter orättist, och jag menar inget illa med det för jag var själv (och är till viss del fortfarande) likadan, antar att de svenska ränderna aldrig kommer att gå ur, men det är inte dit jag vill nu. Om inte pengar hade en så förbannat stor inverkan på livet och de drömmar man vill uppnå hade jag lätt kunnat vara borta i fem år till och bara resa runt. Jag vill utforska världen, se nya platser, träffa nya människor, bli grym på språk och bara leva. Leva för stunden, för mig själv och inte bry mig om hur jag ser ut eller vad andra tycker. Tyvärr kommer det inte att bli så, helt och hållet, men jag ska göra ett starkt försök att komma så nära en beskrivningen som möjligt!

Om ca 2 månbader kommer jag hem. Två månader är inte mycket tid att göra allt man vill, tänk er att ni enast hade två månader kvar att leva - vad skulle ni ägna dem åt ? Jag är naturligtvis excited över att få komma hem till Sverige - träffa kompisarna igen, hänga med familjen och proppa i mig så mycket lösgodis och kebab som är möjligt innan man spricker, men känslan av upprepning ligger stark över mig. Nu har jag en familj här - en halvamerikansk med tre adopterade småsyskon - jag har intressen, kompisar och ett liv. Jag kör en gagantisk automatväxlad bil till gymet, festar med collagestudenter på helgerna och lagar kyckling-wook i "vårat" kök under veckorna. Att säga hejdå till allt detta kommer inte vara helt smärtfritt. Att återgå till skolbänken, hur nödvändigt det än må vara, är inte helt ångerstfyllt efter ett år av total frihet. I ärlighetens namn är det enda som gör resan hem riktigt värd tanken på att jag snart ska åka igen. Efter tio dagar hemma ger jag mig åter av, om än bara för tre veckor, åt andra hållet - mot Australien och återföreningen med kärleken från Miami.

Trots mitt drömmande har jag ändå en känsla för realism kvar. Jag kan inte, eller såklart kan jag det för inget är omöjligt, flumma runt värlen i all evighet utan pengar. Jag behöver utbilda mig någon gång och det är lika bra att få det avklarat. För att ha möjlighet att flumma lite extra som vuxen har jag siktet inställt på ett jobb med lite högre lön än medelsvenssons och kommer satsa på en utbildning med möjligheter till utomlandsstudier och en famtid i whatever country possible. Kanske jag stannar i Sverige i det långa loppet, kanske flyttar jag till Indonesien. Det går inte att förutsäga livet - i så fall är något extremt fel - utan det är bara att ta vettiga beslut, leva i nuet, jobba hårt och så får man se vart man hamnar. Livet är fullt av möjligheter, det gäller bara att vara öppen för dem!

... and then we went club´n in New York City

Four girls one city... get ready for a crazy weekend!

I´ve gotta confess that when I sat at Starbucks coffee last Friday by myself, wondering if I would get home to the night, that I wasn´t gonna come back to THE city again - at least not this year. Our plans to go club´n in New York City got changed, and after saying goodbye to my family I had to make it on the bus to Wilmington, with or without ticket. One week later I felt confident of seeing "The Big Apple" once more as I booked a new busticket there. Hostel was booked, plans were made and bags were, as usual, not packed at all. Four gilrs were ready to go. The clubs were waiting for us...

Woke up at 6.30 Saturday morning to, of course pack my bags, and even though we had pleanty of time to begin with we somehow ran late. Emmy drove a bit faster than usual, but we made it to the bus and could all relax with a good book - "German words for kids" as we rolled out of Wilmington. Temperature was about 80 degrees at we steped out at Macy´s, and it didn´t take too long to find our hostel at Westend Avenue. Saturday meant shopping, and we made a great deal of walking through the different stores enjoying our day off. By 6pm we headed back to the hostel to get prepare for the evening and get the first look at the room which, for $15 a night, wasn´t too bad. After pre-partying for a few hours we decided it was time to head out if we were gonna be able to find the club before midnight. Since the hostel was placed at 103rd street and the club at 11th it took a while to get there, and a few stops for directions (but we didn´t talk to strangers :P).

At last we got there! The line was huge, but in some amazing way we managed to discreetly pass the whole line, and thanks to the free tickets Julia had gotten her hands on we didn´t have to pay a cent to get in! The place looked like a club should with discolights, loud music and too much people at the same time. Got a bit of a shock when we, after exactly 4 seconds at the dance floor, got surronded by guys all touching our buts (or for those with dresses even otherintimate places). It makes me mad that just because you are a girl gyus think they have free accsess to your body! In Sweden club´n is about going out dancing having a good time with your friends. It looks more like a concert than anything else with groups of people jumping up and down hugging each other and dancing their faces off. In America it´s different. Here you are axpected to dance boy/girl - tight and sexy - and the guys just come up to you from behind pressing against you expecting you to do the same. Lycklily we found a good spot to dance on without too many males at the same time - a couch on the stage up front. With relief we took off our high heels and danced barefoot. Staying together, helping each other out if we got attaced by the opposite gender, we managed to have a really awesome night with heaps of dancing. As with all workout you get warm and sweaty, feet are hurting and the ears are rining from the loud music - just as it should be.

Even though the place didn´t close till 5 we gave up at 3.30am and took a cab back to the hostel where we crashed on the beds - fully dressed. Morning broke, and after a shower the lost sleep didn´t affect us anymore, so we headed out in the sun - ready for another day in the Big City. Strolling along Broadway, visiting Battery Park (at the south end from where you can see the Statue of Liberty) and Chinatown was nice, but a bit sweaty on the 90 degrees streets. We spent the last few hours in the late afternoon chilli´n out in Central Park - enjoying life, youth and freedom - before it was time to leave for the bus, Wilmington and another working week. Sometimes life is just too good!


Two weeks of "Sweeding"

The came, they saw, they... went back to Sweden!

Vacation´s over. Two weeks along with the family, seeing everything from odd street signs to messed up proposes in front of 20 000 people. Yes, time does fly when you´re having fun!

April 4th was the day of the Thedeby reunion, after almost ten months apart, in Somerset lake - PA. It was very surreal seeing them stepping out of the rental car, like ghosts from a parallel world, beeing able to hug them and realise they actually made it across the seas. Notecing their reactions while showing them around the neighbourhood, expalining that I actually live here, felt a bit weird. So did the dinner along with my host family the followning evening. Like putting two worlds together I was the piece which combined Sweden with America, and I watched my parents talk echonomy with Dough while my brothers were teaching "my" kids how to skateboard. American bbq was on the menu and I gotta say the mixture of ages, cultures and swenglish turned out pretty well.

Arriving to the States for the first time the Thedeby´s were planning to see three of the east cost´s biggest cities: Philadelphia, Washington DC and (of course) New York. Starting out with Philly Max got to fulfill his dream skating in the LOVE-park along with the american youths with the same passion for getting bruies, out of falling off a piece of wood with wheeles, flying down a rail. While the bro was exploring the atmosphere of the legendary skatepark, the rest of us watched an interesting fight going on between some skaters and bikers about who´s park it was. When the poliece got called to the spot we decided to leave it before Max, carrying a skateboard, got arrested and headed towards the Rocky stairs. Seeing that and the Liberty bell we felt pleased with Philadelphia, and headed towards the capital instead. The weather in DC left a bit to wish for but we got to see  the White House from a fair distance, thousands of white gravestones reminding us of all the dead bodies underneath us at the Arlington cemetary and the amazing giant tooth pick. 

After getting a picture of the city from where the worlds greatest country is controled we packed ourself into the car spending 7 hours listening to the anoyingly calm voice of the GPS-woman saying "recalculating" before we got down to Charlotte, North Carolina, and our Swedish friends. There we got two days of REAL coffee, watching two-year-olds and some fun/hard yoga workout at Wii fit before getting back into the car for a 10 h drive back up to Pensylvania. After spending the night in my surroundings once more we took a fair goodbye to the car and the GPS woman, and took a shuttle to NYC. 

Even though I´ve been in "the big apple" three times before I haven´t really seen that much, except for stores and taxi cars, so the four days we spent there really gave me chance to explore and fall in love with the city with more citizens then the whole country of Sweden. With an enthusiastic father I, along with the rest of the Thedebys, got to see: the Statue of Liberty, Chinatown, Central Park, Harlem, Rockefeller Center, the Museum of natural history and Empire State Building. There was a lot of walking involved (but with converse from Australia you can do anything) but we had the greatest time. My favourites were definately Central Park, with its blooming trees and romantic atmoshere, and Time Squre. As a great ending of the trip we had two amazing nights in a row watching a real NBA game at Madison Square Garden followed by the musical HAIR on Broadway. An American basketball game has a class of its own. With 20 000 people watching live, amazing 3 pointers, cheerlearers and heaps of snackbars the experience is beyong explainability. Sports are great, but for me there is something way better - watching professional plays and musicals - and where do you go but not to Braodway if you wanna see the best of the best? Tickets are expensive, but for a once in a lifetime experience it´s definately worth it. After watching HAIR on video for the first time I had a period of hippie dreams, and seeing it live was something I really looked forward to. The story differed a bit from the one in the movie and the show was very - right hippie - with a lot of crazy dancing, potsmoking and sex-talking. In the end of the first act the cast chocked us all by taking off all of their clothes finishing the last song totally naked, and after the show the audience were welcomed up on stage to "get a hug from a sweatty hippie". It was a very special show, with a lot of amazing singers, and a super cool experience!

After watching naked people together on a Thursday night it was once more time from the Thedebys to say goodbye for a period of over two months. After having two wonderful weeks in their company I feel ready to handle two more months by myself in the States before it´s time to return home. Even though I fell in love with New York, and don´t feel a strong wish of returning to Sweden I am, and will always be, a Thedeby - cause those are the awesomest!   

Fredagstankar från Manhattan

Sitter här på Starbucks, Park Avenue - NYC, och tittar ut på de gula taxibilarna som passerar utanför fönstret. Klockan är tre, fredag eftermiddag och jag dricker mitt skållheta, smaklösa amerikanska kaffe i pappmugg medan jag filosoferar över livet. Tänk så enkelt livet kan vara som ung, oberoende och fri. Helt annonym är jag där jag sitter i mitt hörn med laptopen på bordet framför och kommer, i samma ögonblick som jag bestämmer mig för att packa ned datorn och kliva ut på trotoaren, bara vara en i mängden av människor som uppehåller sig på Manhattan denna dag. Svarta, vita, långa smala, tjocka, amerikaner, turister, lugna, stressade... Människor som driver omkring med siktet inställt någonstans, med olika mål i livet, olika bakgrund, olika framtidsplaner, men med en sak gemensamt: platsen - tiden. PARK AVENUE 04/17 - 09 - 3pm.

Tycker om det här. Känner mig konstigt lugn, trots att dagen inte varit den bästa. Sa för en timma sedan hejdå till familjen, en andra gång. De har nu förbrukat sina två veckor i staterna och har gett sig av till Newark International Airport för att bege sig tillbaka hem till Sverige. Själv stannar jag här. Två månader har jag kvar innan jobbet som au pair är över, och då väntar 2 veckor på västkusten innan det är dags att återse det kära hemlandet. Det är konstigt hur lite jag längtar dit. För ett år sedan ville jag inget hellre än att vara där, stanna kvar i Nässjö, stoppa tiden så att jag slapp bli vuxen, slapp ta ansvar. Nu har jag ingen brådska hem. Visst var det tufft att krama om familjen, efter bara två veckor tillsammans på de närmsta 10 månaderna, och se dem hoppa in i taxin för att åter lämna mig att ta hand om mig själv. Som ytterligare en byggsten i ångerst-tornet står det faktum att jag inte vet om jag kommer att komma "hem" dv.s tillbaka till Landenberg. Tanken var från början att tjejerna skulle komma upp och att vi skulle ha en girlsweekend i NYC med clubing på agendan, men ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig och jag istället boka en bussbiljett till Wilmington 4.30pm. Problemet med detta transportmedel är att det krävs en biljett för att hoppa på bussen, och en sådan har jag - på mailen. Har ännu inte iversterat i en skrivare i miniformat, utan räknade med att kunna skriva ut biljetten på hotellet där jag tillbringat veckan med familjen. Detta hade jag också blivit lovad, men inte utav surkärringen som ansvarade över skrivaren, så nu sitter jag här - biljettlös med en timma kvar tills bussen åker, med eller utan mig.

Vad gör man ensam i NYC utan bussbiljett hem? Enkelt! Sätter sig på Starbucks med en kopp blaskigt kaffe och skriver ett blogginlägg! Är det något året i USA har lärt mig är det att att allt löser sig. Efter att ha tagit mig in i detta järnridå land utan rätt tillståndspapper är att ta sig hem från NYC utan biuljett "A piece a cake". Med pengar, mobil och ett leende på läpparna kan man lösa det mesta. En dator är så klart inte heller helt fel att ha. Har kollat upp och skrivit av bokningsnumret från mailen. Skulle inte det räcka får jag helt enkelt langa upp pengar och betala en ny biljett på bussen. Skjuts från Wilmington har jag redan lyckats ordna, och med gott om tid bör jag nog lyckas ta mig upp till 34th street med bagaget tills dess att bussen anländer. Och om jag inte kommer med bussen? Tja vad gör man i en stad med fler människor än hela Sveige, med caféer, restauranfer och hotell öppna 24-7, med pengar på fickan (tack igen mamma!) och ett telefonsamtal ifrån en supportande röst vartsomhelst i världen...

Som sagt - Starbucks, Park Avenue, fredag eftermiddag. Kaffet börjar ta slut, nya människor passerar förbi - allt är gott...

The day of horror

Sunday March 29th was the day of fear. Would I handle the preassure of going to a Broadwayshow-tryout in the United Staes of America - the country of all great shows and movies...?

7.59 Sunday morning, after a long sleepless night, I woke up by the phone ringing. On the line - Australia - who wanted to wish me luck. After a fiew minutes moaning and comforting words I felt ready to step out of bed beginning the day I was convinced would be one of the most humiliating in my life. At least that phonecall gave me something else to blame, the deal which we made in Miami, insted of my own stupidity.

Forcing my thoughts as far away from this day as possible I took a shower, ate a big bowl of oatmeal and made a quick phonecall to Cat´s to check if it was alright to sneek by and borrow the GPS at 9 o´cklock in the morning. After a lovely "Feel no preassure" from the kids I left for New Jersey and my doom, singing as loud as I could in the car to shout down the pessimistic voices in my head telling me to go back. At 10.30 I arrived (thank God for the GPS or I would have been lost at some highway to nowhere), found a parkinglot, took a deep breath and walked towards the singn screaming BROADWAY at me. Got shown to a room for "sign up" and sat down to wait along with a bunch of other youths. After listening to the information about the test I realised I could sing to the CD Í had been practicing with and rushed back to the car to get it. As to show me how much it really hated me after putting in a CD with the High School Musical soundtrack, or maybe as a try to stop me from commiting the terrible misstake to commit public suecide, the CD player refused to hand me the CD. After 20 min swetty tries to, with help of  tool such as hair needles and keys, I had to consider myself defeted. With one last angry punch against it I haeded back to the others with a heart rate way above normal, and an inner voice yelling  disparaging words about me.

Five minutes later I found myself standing on a stage, number two in line, listening to a guy singing his heart out wondering how the h**** I was doing there. Luckily there was no time for my inner war to end, in which case I think  my soul would have been something like a city after a nuclear explosion, because my name was called and I realised there was no other way then the hard one. With a determined mind of doing the best of my remaining time alive I walked across the stage, handed the music sheet (which at least the evil car hadn´t got a hold on) to the pianist and said "I have never been singing this song to the piano before". He gave it a look and answered "I don´t recognize it, but let´s try". He started playing to check if I got it, and apperantly I did, so step number two was to enter the centre of the stage, place myself at the big X, say "hello" to the five juges curiosly watching me and start singing. After 1 shaky minute in which I only stopped once I heard the brutal "Thank you!", and off the stage I went.

Safely back behind the satge I get welcomed with a "Good job!" and some smiling faces which, enen though they might be lying, makes me feel a bit better while I watch all the remaining applicants. Some are actuallt worse then me, som e are better and some are WAY better. In the group there are some really talanted singers with a confidence that shows that this is not their frist time in the spotlights. The performenses are short and the "Thank you!" is heard in the same abrutp voice no matter if the singers are stars or just beginners like myslef. Fifteen minutes later I find myselt sitting at a coffeplace across the street texting "Singing is done and I´m still alive" to those I know will be calmed by this sign of life.

Three hours, and the same digit cups of coffee, later I once agian find myself in the waiting area with a bunch of youths, this time the number is a lot bigger, warming up for the dace test. This time I feel even less perpared when I look around seeing people in ballet-shoes stretching their legs over their shoulders. My body is haking as a reslut of too much nervousness, coffe and too little to eat and I sink down on the floor at the far end of the room making myself as invisible as possible. "Do you know what song we are gonna dance to?" a girl to my right suddenly asks. She says the name of a song I´ve never heard of and tells me it´s from Legally Blond the musical. "It is the workout-song and I´ve heard the choriograpy is going to be super hard." GREAT!  With pictures of splits and backflips in my mind I stand up and follow the rest back to the theatre where we get split up in two groups, of which mine gets shown up to the second floor´s corridor to learn the moves. During five minutes we get thought a serie of moves which i try to practice as well as I can whitout knocking someones teeth out moving my arms outside the 1 foot space I have to myself. After really considering asking for help we get shown down to the stage once more, devided into groups after first name (which means I´m first in line) and are asked to do the moves to music for the first time. I have been told to have fun so I smile my face off while trying to do my best remembering when to twist at which direction, and after two tries it´s time for the second group. Ten minutes later it´s time for jugement and I try once more to show how much I enjoy dancing, while doing the moves as big and controlled as I can. The last time I actually feel like I´m starting to get it, and find myself having fun, but of course then it´s over.

We get told we can leave, I grab my stuff and head back to the car, chatting with a guy from my group I managed to not hit in the face, with a big si´mile on my face. The gray moist sky that hung over me on my way there got swithed out, and is now clear blue. Sun is shining and thermometer shows 20 degreece Celsius. I leave Pitman with a feeling of pure happiness, singing my loudest to every song comming up on the radio, no matter if I´ve heard it or not. While focus is not on the GPS I end up driving on a five-lane highway, but that doesn´t bother me at all, and I enter the road-costum with "I´m yours" on max voulme and hand over the 90 cents to the guy with my most glossy "Have a good day!" The demons of my mind are blown away. Only the feeling of pure happiness is left, and I am proud of myself for doing this, for pushing myself to explore the way to my dreams, even though it´s not the most glamorous one. I didn´t to terrible, I did ok and that´s enough for me. I don´t expect getting the phonecall asking me to come back for another tryout, and that wasn´t my goal either. I just wanted to give it a try while I´m here, in the United States, to see if I could do it and come back with one more amazing experience. That was my goal and I reached it. Well done Alex!

Trapped in a hail storm

Haha snacka om väderomslag!

Söndag kväll... temperatur ca 20 grader, så jag och Emmy bestämmer oss för att ge oss ut på löparrunda. Off we go! Till en början var det riktigt härligt, men efter ett tag börjar vi se ovädersmolnen tona upp sig på himlen. Vi rycker på axlarna och fortsätter springa och efter ett tag börjar åsk-knallarna komma smygande. Stora regndroppar börjar sakta att falla över oss i takt med att mullrandet ökar i ljudstyrka till ett brakande som får det att låta som om självaste himlen håller på att bryta samman, vilket också verkar vara fallet efter ett par minuter då hårda bitar himmel börjar vräka ned över oss (läs hagel). Studen i ära är jag iförd korta träningsshorts och ett VITT linne och börjar smått hysteriskt se mig om efter någon form av skydd som inte är 5 m högt och ett perfekt mål för blixtarna att attrahera till. Något sådant finns inte innom löparhåll då vi befinner oss i perfekt position för farmens sädesfält. Med axlarna högt uppdragana och käkarna ihoppressade, för att unvika höga kvidanden över smärtan av isbitar som hammrar över kroppen, försöker jag  på snabbast möjliga vis ta mig framåt. Tankarna om vad tusan vi ska ta oss till virvlar runt i mitt huvud då Emmys kvävda rop får mig att vända mig om och genom ridån av vita snökulor få syn på vår räddning i form av en liten svart bil som sakteliga närmar sig. Det ankommande hagelskyddet på fyra hjul körs av den tjej i vår egen ålder som ivrigt vinkar åt oss att hoppa in. Utan att blinka rycker vi upp dörren och formligen dyker in under aluminiumtakets skyddande hölje, där vi huttrande och halft hysteriska bryter ihop i ett nervöst skrattanfall. Utan att bry sig om att hela hennes bil och matvaror från ACME blir  dränkta i regnvatten, vänder sig vår hjälte om och frågar vart hon ska köra oss. Tacksamma dirigerar vi henne genom hagelduscharna till vår gata, där ovädret lämpligt nog lugnar ned sig lagom tills vi anländer, och  säger hjärtligt farväl med diverse bedyranden om vilken verklig ängel om är som dök upp i rättan tid för att rädda oss undan helvetets stormar.

Efter ett fnissigt hejdå till Emmy knackar jag på altandörren och blir insläppt samt tilldelad en ett badlakan, stort som ett mindre segel, av en grupp fashinerade ungar som lyckligtvis nog klarat sig undan haglet i hemmets trygga vrå. Då jag tassat så försiktigt jag kan över parkettgolvet med mina dyblöta sockar och, utan att snava över handduken som är virad ned till anklarna, tagit mig nedför källartrappan  i badrummet är det dags att försöka kravla sig ur det slimmade, nu helt genomskinliga linnet och de dyblöta shortsen. Det krävs lite finess för att klara av detta konststycke utan att skapa en smärre översvämning eller glida med huvudet före in i duschkabinen. Efter några minuters hårt arbete har jag dock lyckats åla mig ur de blöta träningskläderna och får mig en välförtjänt, inte fullt så varm som hade behövts för att återfå normal rörelseförmåga, dusch varefter jag är redo för att dra på mig mina något större och något torrade mjukiskläder.  Efter en blick i spegeln upptäcker jag vad som närmast, även om jag aldrig spelat det själv, kan beskrivas som paintball-märken över större delen av kroppen. Rödlila smått svullna prickar  täcker nu större delen utav armarna, benen och framför allt nacken. Det är inte utan att jag känner mig lite som en krigshjälte hemkommen från krigen i "Hailania". Lär dock inte få några större men från "striden" utan ser det mest som en häftig upplevelse och ett kul minne, som smidigt glider in på listan över minnesvärda saker jag fått vara med om under mitt år i USA!  

Cultural differences

Måste bara skriva ett inlägg om kulturskillnader, för den senaste tiden har det kommit upp så många lysande exempel på hur olika syn de har på saker här gentemot hemma, att jag bara måste få utlopp för mina funderingar på något sätt.

Har ju tidigare berättat om hur skolorna ställer in snöfall och tänker därför inte förtälja mer om det. Frågan man ställer sig är ju dock varför de hellre bekymmrar sig om att lägga till extradagar i skolåret, för eventuella snöfall, istället för att utrusta skolbussarna med riktiga vinterdäck. Senast nu i veckan kom barnen hem och berättade att de nästan varit med i en bussolycka. Tydligen hade en bil kört ut precis framför bussen, som fått tvärbromsa för att undvika en kollision. Med sig hem hade de ett papper från rektorn där det stod att ingen olycka hade inträffat och att alla barnen sagt att de var ok. För "säkerhets skull" hade hon iallafall skickat dem till skolsköterskan för kontroll och inga skador hade rapporterats. Jag frågade hur de kände sig och om det hade varit obehagligt att slungas fram för att tas emot av ett stenhårt säkerhetsbälte - vilket säkerhetsbälte?!

Att Amerika är dubbelmorlaens land är nog ingen nyhet, även om de såklart inte är det enda på jorden. Bilkörning är en av de största aspekter innom detta område, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är ett land där man kör bil till grannen (nej det är ingen överdrift, det finns folk i området där jag bor som gör detta). Cat och Emmy hade snappat upp en trevlig konversasion från några hemmafruar på gymet då de väntade på att barnens dansklass skulle sluta. Dagens samtalsämne var vinprovning och en av dessa kvinnor hade uttryckt problemet med helgens träff inne i Newark. "Jag vet inte om jag ska våga åka, det ska ju bli regn." (?!) För att förtydliga detta påstående lite var alltså hennes bekymmer att hon kanske inte skulle kunna köra bil dit om det regnade, men hon hade i annat fall inte haft några problem med att köra DÄRIFRÅN, efter att ha spendera de närmsta timmarna med att dricka vin, om det inte hade gjort det. Nu är inte lagen om alkohol/bilkörning like hård här. Jämfört med Sveriges acceptans på 0,2 promille (eller har det blivit 0,0?) säger lagen här max 0,8. Därför kan man dricka mer än 1 folköl innan man sätter sig i bilen, men jag är inte säker på hur många mer glas vin det går att hälla i sig för att gå från 0,2 till 0,8 - förmodligen inte så många. Personligen skulle jag aldrig sätta mig framför ratten efter att ha druckit, men så är vi också alla olika bra bilförare.

"Frostingen på tårtan", som fick mig och Emmy att bryta ut i ett hysteriskt tårdränkt skrattanfall och som även fick mig att skriva detta inlägg, var då vi sökte på amerikanska lagar i morse. Anledningen till detta var att vi bestämt oss för att gå till Newark (den studentstad dit vi åker runt 1 gång i veckan för att hänga med våra amerikasnka vänner), som ligger ca 1 mil (15 min bilkörning) härifrån. Visst är det en långpromenad, men ingen extrem sträcka. Det som gör "uppdraget" lite extra speciellt är del att vi är svenskar som GÅR istället för att ta bilen, samt att det inte direkt finns några promenadstigar som leder dit. Vägarna är ganska stora (motsvarande motortrafikled) och några trottoarer eller gångbanor finns det inte tal om. I mitt huvud var tanken att gå "bakvägen" som leder förbi farmen, där vi brukar gå på promenad, genom "skogen" och förbi några villakvarter för att sedan komma ut på den lite större 72:an mot Newark.  Då vi informerade värdföräldrarna om våra planer tog det dock stopp. Vi fick inte tillåtelse att gå till Newark eftersom vi kunde bli "upplockade" av någon. Risken att bli påkörd var alltså inte första prioritet. Som svensk från en småstad där jag är van att traska hem ensam mitt i natten, känns detta helt absurt. Jag hade haft förståelse om det hade varit kväll och mörkt, men nu handlade det om mitt på blanka dagen - en lördag. Som sagt, svårt att förstå, men jag är inte heller härifrån och tror mig därför inte veta bättre än de som faktiskt är det, så vi beslutade oss för att lyssna och stannade därför hemma istället. Då vi fått nej blev vi dock lite nyfikna på om det ens var lagligt att gå på vägarna här, det är ju t.ex. förbjudet att gå eller cykla på motovägarna hemma, så vi sökte på Google efter "laws Delaware" och fick några intressanata träffar. I Delaware state är det bl.a. förbjudet att:

Gå baklänges och äta jordnötter
Sova utomhus på ett kylskåp
Mörda någon om man har på sig skyddsväst

Det var ju bra att jag fick reda på detta. Tänk om jag hade råkat äta mina jordnötter utan att gå framlänges, då hade jag kanske suttit i jail nu...

Kickoff for "Driveway 09"

Another week has passed...
If my life keeps going on at this speed I´ll soon be an old lady. In any chase I think I´ll be a pretty cool one. :P

So What´s new? No a whole lot. The thing with working days is that they don´t differ that much, work is work. This week has been "sticking out" by  being longer, by different meanings. First of all the schooldays have been shorter (which means longer workingdays for me) Wednesday to Friday because of Teaher/Parent conferenses (how does the families without au apirs and stay-home mums work that out?). The kids of Kindergarten, as my youngest host kid, had no school at all and the older ones got home by 1 o´cklock. Luckily the weather has been nice, and since we "turned the time" that days have also felt longer, which has been a perfect deal for the kids to play outside all day long, and for the au pairs to work on the tan - Driveway 09 has begun! Wednesday was the day for rolling up our shirts, laying in the front yard enjoying the fact that we are not in Sweden.

Unfortunately the rest of the week hasn´t been as nice and warm as it was Wednesday, it has actually been pretty cold which is not a fun fact when the sun is shining and you get the feeling of summer by looking out the window. Friday I was all in for having an awesome picknick with my little princess and our neighbour prince charming and so we did, but we ended up sitting at the neighbours deck eating our sandwishes finishing up with strawberries and brownies inside because we were too cold. At night, when I was working late for Jenny and Doug to go to a party, we made pizza with hotdogs and had movienight with new, almost as good brownies, as the ones we made the day before. 

Saturday started out pretty early by getting to the bank and the post office. After that i didn´t do more then working out and talking to my mum for over two hours. At night it was partytime! Jennifer (Cat´s host mum) had her 40´s B-day party down at the clubhouse and we were all invited.  Emmy and I got down there an hour too late (but still two hours before our host parents) and brought some kids with us. After drinking diet Coke (not what I usually prefer to put in my mouth) for a while and hanging out takling to people Doug tought us how to play REAL beerpong (or Coke-pong if you like since we were gonna work later) as playing pingpong trying to hit the cups. If I am good at playing beerpong I was probably the worst playing this game, but it was kind of fun. After loosing a match agains Doug and Emmy, my pal was a goodlooking 23 year old named Rayan, it was time to bring the kids home and put them to bed. It went pretty smoothly and afterwards I decided to watch Twilight that had come out on "On Demand" that same day. However Doug and Jenny came home pretty early so I was talking to them instead of paying attantion to the movie so I might have to watch it again...

Sunday morning started out with a wakeup phonecall from Australia - best alarmclock ever, even early Sunday mornings, after which I took a long walkj with Emmy and went in to Hockessin for breakfast. Spent most of the day writing an essay about myself for Silverbay. It is absolutely impossible to write 5 whole pages about yourself. There is not that much to tell! After finishing up four pages I gave up and went to a "party" hosted by a woman from my Scene Study class. It took us, Emmy came with me, a while to get there without GPS and we got lost a few times, but we finally got it right and there is only one "type-word"/american teenage expression for that house : OMG! The house was HUGE and sooo nice. Totally amazing! To pick out some rooms to tell about they had a movie theater, a gym in the basement and two bathrooms conected to their bedroom (one for her and one for him). We got served some apertisers and hang out for a few hours talking abouth everything from acting to French Wines (even though I didn´t have much to add in that discussion).

Tomorrow it´s Moday again, as I said - old lady coming. At least I know who I want to end my days with at age 113 and I guess it wont be to hard for you to figure out...

A weekend in Silverbay

Fick önskemål av mormor om en uppdatering. Jag är kanske inte den mest aktiva bloggaren, försöker istället hålla mig till att skriva "kvalitativa" texter då det har hänt något av intresse. Förra veckan finns det visserligen en del att skriva om i och med "Operation Vegan" genomförd av Emmy och mig, men den rapporteringen har jag tänkt överlåta åt henne i ett gästbloggsinlägg. Därför får ni nu så länge nöja er med att läsa om min helg i Silverbay och de "äventyr" jag uppleft där...

Enligt de direktiv som finns för au pairer in USA måste vi under vårt år läsa 6 credits, motsvarande 72h, på ett Universitet likvärdigt ställe. Jag kan öppet erkänna att jag varit lite lat vad det gäller att ta tag i det där. På grund av bristande intresse från cat och Emmy att läsa kurser under hösten blundade jag ssjälv för faktum och hoppades att det skulle lösa sig längre fram. Skillnaden mellan de två och mig är att deras år började (och kommer att sluta) två månader efter mig. I februari började jag så smått inse att jag nog faktiskt borde ta tag i mig själv och signa upp mig på något om jag ville få ihop de där poängen. Första steget var att börja ta classes i Scene Study at Delaware Theater i Wlimington. Ger inte några credits, men efter en koll med min LCC fick jag det godkänt om jag kunde skaffa ett intyg på att jag genomfört kursen. Då Emmy och Cat också började inse att det kanske vardags att ta tag i "läsandet" kom vi överens om att åka upp till Silverbay i norra NY-state där de erbjuder helgkurser på 3 credits. Cat, som nu är inne på sitt andra år, hade varit där en gång förut och tyckte det var ett kul och smidigt sätt att få ihop 3 poäng. Kruxet med Silverbay är att det är i stort sett omöjligt att ta sig dit på annat sätt än med bil, som även det innebär 7h resa. Ingen av våra värdfamiljer kunde erbjuda oss att låna en bil så vi enades om att hyra en för resan. För att dra ned kostnaden kom vi överens om att åka dit samma helg som två kompisar, varav den ena tyvärr var tvungen att backa ur att hon valt att avsluta sitt år i förtid. Efter en hel del velande fram och tillbaka kom vi fram till att vi ville åka i mars och signade upp oss veckan innan kursen skulle hållas, vilket såklart ledde till ökade kostnader i form av högre anmälningsavgift. Problem nummer två var att lösa fredagens barnpassning med våra värdfamiljer. Eftersom det tar så pass lång tid att ta sig dit var vi tvugna att åka på eftermiddagen då ingen av oss slutat och tre familjer stod då utan babysitter. Lyckligtvis kunde Emmys värdmamma felxa och komma hem till halv tre då vi behövde ge oss iväg för att kunna komma dit i tid till incheckningen på kvällen. Även "bilproblemet" löste sig på ett bra sätt då vi fick nys om en tjej boende i närheten som också skulle dit, så det slutade med en full bil iallafall.

I fredags eftermiddag drog vi alltså iväg. Fem tjejer, tre svenskar och två tyskar, på roadtrip. Cat, som hyrt bilen, stod för körningen vilket hon klarade med galans, förmodligen mycket på grund av GPSn´s hjälp och det faktum att hon gjort det en gång förut. Med dansmusik på högsta volym och paparazzifotografering passerade timmarna i bilen i hyfsad takt och klockan 10 anlände vi till Silverbay. Det var kolsvart då vi kom fram, stället låg mitt ute i ödemarken och var en sk. "död zon" där mobilerna inte fungerade. Om man lägger till det faktum att det var Fredagen den 13 kan ni nog förstå att en svag känsla av skräckfilmshysteri smög sig in. I vilket fall checkade vi in, precis i tid för informationsmötet där alla detaljer om helgen gicks igenom, och skrev upp oss på de listor som låg framme med helgens sessions. Eftersom vi var bland de sista att anmäla oss var de roligaste klasserna redan fulla, men vi fick försöka plocka ut de roligaste av det som fanns kvar och hoppas på att vi prickat rätt. Då klockan närmade sig 12 säckade vi ihop på rummet, som var över förväntan och faktiskt riktigt bra. I ansökan hade vi uttryckt önskemål om att få "sova tillsammans" vilket hade hörsammats. Jag, Cat och Emmy fick därför ett stort rum med två queensezie sängar plus en extra säng, med andra ord tillräckligt för att sova 5 personer i. Vi hade soffa, bord med stolar samt eget badrum och dusch.

Klockan kvart i sju lördag morgon ringde väckoarklockan och jag var först in i duschen, och därmed först att vakna till nog att rycka täcket av de andra. Vid åtta var det frukostdags och vi insåg redan då att det här var något betydligt bättre än au pair-skolan i NY. Med en frukostbuffé som på hotell fick jag äntligen njuta av en efterlängtad bagel med creamcheese samt färsk frukt. Därefter var det dags för dagens första lektion som var "Unique Family Games" där vi fick lära oss att lura barnen att vi kan läsa deras tankar. Följande kurs kom att bli den minst givande. "Kitemaking" innebar målande med dåliga markers på den vita duk som sedan, med hjälp av några plastpinnar och ett snöre, blev till en drake. Pluset med klassen var att vi lärde känna ett gäng svenska tjejer, varav en kom från Tranås och kände folk från Brinell. Dessa lunchade vi med innan det var dags för helgens längst, och delvis segaste, klass i "Theater skills and arts" där vi fick en grundlig genomgång i arke figurer (om det nu är så det heter på svenska). I slutet fick vi dock vara lite aktiva och sätta ihop en kort pjäs innehållande dessa karaktärer samt en tilldelad pryl, i vårt fall en sil, som storyn på något sätt skulle bygga på. Vår grupp fantiserade vilt och kom upp med, enligt mitt tycke, en ganska hysterisk men under omständigheterna bra pjäs. Jasmin visade sina dramaskills då hon spelade orakel och med silen på huvudet spådde framtiden och skickade instruktioner till M-team (räddningspatrullen bestående av Cat och Emmy) om hur de skulle rädda den fagra princessan (Nergis) från den onda skurkens (jag) grepp.

Efter ett långt brake, under vilket jag och Emmy traskade runt på omgivingarna och beskådade den fantastiska utsikten, var det dags för middag och gruppaktiviteter med alla deltagare. Dessa inleddes med "Spontaneous Melodrama" där olika personer blev tilldelade roller i ett pågående skådespel, vari jag och Emmy tilsammans bildade det perfekta bordet medan cat spelade  - ja just det katt. Därefter blev vi, med en hårsmån, slagna av team Australia i tävligen "gör din kompis till en mumie med en rulle toalettpapper så fort du kan".

Då dagens alla sessions var avklarade var det dags för uppfräschning, glassbuffé och sedan disco. Ett ungdomsdisco utan sprit brukar inte vara speciellt livat, men med rätt inställning - vilket vi så klart hade- går det att få ganska bra fart på det. Jag och Emmy rockade dansgolvet och fick av Yasmin en lektion i hiprolling. Lite senare då mer folk dykt upp fick vi även upp Pär och Thomas, en svensk KILLE och hans tyska kompis som passade barn (Pelle tog hand om inte mindre än 5 st!) i Connecticut, på dansgolvet. Klockan hann bli hela halv två innan vi, svettiga och med blåsor på tårna, trillade i säng efter en aktiv dag.

Söndag morgon började på samma sätt som lördagen och dagens lektioner gavs i kategorierna "Cultural Differences in patenting", som hölls av en skön kille med riktigt bra tankar om hur barnuppfostran bör gå till, samt " Optical illusions". Efter utcheckining och en snabb lunch var det åter dags att klämma in sig i bilen och ge sig av mot Landenberg. Ytterligare 7h i bil var inte det roligaste, men det har definitift varit en kul helg! Massor av nytt folk har vi träffat, tre credits har vi fått (eller ja, då jag har skrivit och skickat in mina två uppsatser på 5 sidor vardera) och nya omgivingar har vi fått uppleva i och med vår roadtrip. Silverba var ett otrligt vackert ställer där det låg mellan kullarna vid den gigantiska sjön som jag nu har glömt namnet på. Tyvärr var det lite kallare än man kunnat önska, men vi har planer på att eventuellt åka dit i maj för att få ihop de resterande tre creditsen, nu när vi vet hur kul det är.

Det var allt om den här helgen. Nu väntar ytterligare en arbetsvecka och därefter två till innan det är dags för min riktiga semester då familjen kommer. Kan knappt bärga mig! Tills Emmy knåpat ihop något om vår vegandiet får ni helt enkelt ha det så bra! So long!

An awesome weekend

The day after...
It was a wild night last night - awesomly wild! (yes I just made up that word). With wild I mean in a fun way. Going crazy for me is just doing something fun, that you don´t normally do, with your friends and are having a good time. Last night was one of those nights. Chris invited us, me and Emmy, to a houseparty and I can tell that I got a use for my new daNce moves.

The family decided, pretty unexpected, to go skiing this weekend instead and said I was welcome to join them if I wanted to. That would have been fun, and I know the kids really wanted me to, but I just didn´t feel like crashing down a hill for the entire weekend so I said "No thanks". After getting off as early as 5pm I had some time to relax before I went over to Emmy, who worked late, and we made the most awesome dinner! I cook every day for the kids, but usually never take time to make something good for myslelf. It feels kind of pointless to make something for just one person. One of the greatest things with these kids however is that they eat pretty much everything. They love seafood, eat all kinds og vegetables and Sara (who is 6 years old) even asks me for coffeee! I can just open the fridge, take out all the vegies I find, mix them together in a pan with some chicken, serve it with brown rice and they´ll love it. That is def woth an A+. To get back to the poinnt me and Emmy decided to cook something together last night and made an incredible salmond pasta. Topped it with some olives and swedish shrimp that I found in our freezer and the masterpiece was complete!

After Emmy got off we did some quick cloth changing and put on some extra makeup get into the right partymood. Chis came and picked us up, right at the time when Doug came home with Angelo to have the big opening night of his new flatscreen TV and surrond system (opening movie - The Dark Night) which would actually have been fun to join, but not as fun as a party. "All" the previous parties we´ve been to here have been at Dan´s place, but last night was at a different spot. A friend to Chis had arrenged a huge houseparty with heaps of people and even a DJ who played cool music and had discolights set up in the livingroom. Me and Emmy rocked it pretty good on the dancefloor. Got some invitations from guys who wanted to dance with the hot sweeds and we had a great time. Danced pretty close to a guy for a long time that I thought was Chis, and didn´t really care if he was a bit touchy cause I know we´re just friends, but when I turned around I realised it was someone else that I hadn´t seen before. Got a bit of a shock but I just walked away and didn´t see him more that night. He was a pretty good danced though. :P

Slept at Chis´s cousins house and got a ride home this morning. Haven´t been doing a whole lot today so far but tonight I´m gonna invite some swedish friends and have a "girlsnight". Lighted candles, soma cheese and crackers and maybe a glas of wine since Cat is now 21 and allowed to buy. I also think we might try to put on the TV and have our own opening of the amazing new piece of technology invested in. In other words this weekend seems to go to history as one of the better ones. =)

Hip-rolling is def the new way of getting fit

Time for a text in english again. Am thinking that migh be a good practise for me, cause it´s not as easy as wirte (and spell) as it is to talk - believe me!

Didn´t write anything about the weekend, simply because there wasn´t very much to tell about. As said before the skiitrip to New Jersey got canceled so I was mostly chillin and haning out with Emmy. Sunday night I went to Newark and drank coffee with Chris. We were planning to go see "Slumdog Milionare" but unfortunately it didn´t start till 8.45 and by that time I had to be home cause of the "snowstorm". As a sweed who took her drives licence December 20th I don´t get as freaked out about driving in snow as most americans, but the cars here doesn´t have the same quality tiers as we do so it´s better to be "Safe than sorry". Compared to the others "storms" this time it actually snowed pretty much, someone said 14 inches, I would say about 2,5 dm. Not surprisingly school was canceled all Monday, which ment slideing for the kids and making snowmenpirates for me. :P

After watching sick kids for a week I haven´t been able to work out a whole lot. Therefore I was ready for a new beginning Tuesday night when I, happily nad unexpected, got off at 5.30. Went to HAC with Cat who, on the way there, told me there was a Zumba class at 7 o´clock. Zumba is a new class introduced at the gym after New Years. It is a mix between a dance class and a workout one as Sweat. Have been wanting to go for a long time, but all the classes have been put on times when I either work or don´t have the opportunity to take the car there. In other words  I was a bit worried about how I would handle all the moves two months in, but it showed out there was no problem. The class was so much fun! Can tell you it was a good workout but it was not hard since you were focusing on dancing all the times. It was also the perfect class for me to improve my butt-shaking and hip-rolling skills. Right after I told Emmy about it and she was up to testing it the very next morning. Because she didn´t have to drop Eathan off as usuall we got the opportunity to do the morningclass at 8.30, which was a bit different from the one I took last night. With another instructor and different music it was a bit more workout and a bit less dance, but it was still fun (and a lot of shaking involved.P).  I love dancing, so this was really the perfect class for me! I just hope that I can find a way to be able to at leat go to one class a week.

Now I´ve done scene stydy and Zumba. The only thing missing now a some song lessons and I´ll be ready for the Broadway stage! Maybe not, but still it´s always fun to do stuff you like, and who knows? One day these skills might come in handy at some audition where Zumba skills are exactly the kind of skills needed for the "special part"... =)

All bad things come in three

Alla goda ting är tre brukar man ju säga, men hur är det med de dåliga? Den här veckan har inte varit den roligast jag varit med om, och man kan väl säga att fredag morgon på något sätt blev "höjdpunkten" med tre mindre roliga besked på samma gång.

Måndagen började med beskedet att Elin och Nik var sjuka, vilket innebar stillasittande barnpassning från 9-7. Dagen avslutades med gräl med Emmy, som lyckligtvis är överspelat nu, men än dock inte var den ultimata avslutningen på en 10 h arbetsdag. Sjukstugan fortsatte sedan tisdag, då jag jobbade 9-9, onsadg torsdag och nu slutligen fredag. Fick i onsdags beskedet att min hjälp behövdes även i helgen dåx familjen planerat en skidresa, till lika kunsinträff, i Nort New Jersey och hade behovet av en babysitter lördag kväll. Skidor är väl i och för sig ganska kul, men jag kan inte säga att jag var riktigt sugen på att tillbringa större delen av helgen i en bil då jag sett fram emot en ledig helg. Sörsta anledningen till min ovilja att följa med var att min sista class i Scene Study är på söndag kväll, förmodligen tidigare än vi hade kommit hem, och jag skulle då missa chansen att säga hejdå till alla härliga människor samt få mitt intyg på att jag faktiskt genomfört kursen.

Fredag morgon började med en motvilja att stiga ur sängen, då jag kände att även jag börjat känna mig påverkad av en vecka med sjuka barn. Vore inget vidare att bli sjuk till helgen. Klev iallafall upp för att gå en promenad och få lite frisk luft efter en veckas stillasittande. Möttes av beskedet att New Jersey trippen blivit inställd. Vore kanske något att bli bli glad över, men detta berodde på att Nik under morgonen hade spytt och jag är inte sådan att jag glädjs åt att bar mår dåligt. Barnen hade sett fram mycket mot resan och jag tycker synd om dem att de böhöver stanna hemma för att de inte mår bra. Då jag kom tillbaka från min korta men dock ansträngande promenad upptäckte jag att Dougs bil inte såg lika "fansy" som den gjorde sist jag såg den. Motorhuven var bucklig och grillen fullproppad med hår. Fick efter en stunds lirkande fram att han igårkväll kört på ett rådjur.  Lyckligtvis hade han inte fått några personliga skador, men bilen är inte lika "oskadd".

Tripplen i dåliga nyheter kom då jag fick ett samtal från Australien, vilket annars brukar vara något av ett lyckopiller. Efter de vanliga hälsningsfraserna och prat om allt och ingenting kom han fram till den verkliga anledningen för telefonsamtalet denna fredagsmorgon. Då jag frågade vad han hade för sig berättade han att han just kommit hem från sjukhuset där han vaknat upp efter att ha andats in giftig gas och förlorat medvetandet. Då han vaknat till liv igen hade de talat om att han lika gärna kunde varit död. Inte direkt det beskedet man vill få när man sitter på andra sidan jorden och inte gör annatc än längtar efter att få komma ned och träffa honom igen. Vore inte samma sak att åka dit om han var död. Saken är den att det inte är första gången han råkar ut för något i sitt jobb. För bara ett par veckor sedan berättade han att han iandats giftig gas då han rengjorde en tank och att han hade varit död om han inte hållt huvudet kallt länge nog för att ta sig ut. Denna gången hjälpte dock inte detta och han kom alltså att vakna upp på sjukhus. jagx är inte en typ av person som går runt och oroar mig för folk, jag litar på männsikor tillräckligt mycket för att tro på att de har ett eget omdöme och att sannolikheten för att något ska hända dem inte är särskilt stor. Olyckor kan hända vem som helst, när som helst och det hjäpler inte att gå runt och vara rädd hela tiden. Däremot är det svårt att inte känna sig lite bekymrad då den jag bryr mig mest om här i världen har varit nära att dö flera gånger den senaste tiden. (Förutom giftig gas har han även utsatts för sandstormar, fallande träd och extrem hetta). hans försäkringar om att allt är ok har lugnat mig något, men jag kan ändå inte låta bli att ifrågasätta sanningshalten i dessa påståenden.

Veckan har som sagt inte varit den mest upplyftande, men nu är det snart helg och jag kan bara hoppas på att den (och nästa vecka) kommer att bli bättre. Förhoppningsvis kommer det vara ganska långt på sjukdoms och olycksfronten på ett tag, om jag nu inte råkar snubbla i trappan eller något annat fånigt...    

The year of change

Vad krävs för att man ska utvecklas som människa? Förändring såklart. All förändring är jobbig på ett eller annat sätt. Man brukar ju säga att det är de svåra perioderna som stärker en, då man väl tagit sig igenom dem. Att åka iväg så här ett år som jag har gjort är definitift tufft och kommer förmodligen leda till att jag utvecklas som människa. Nackdelen kan vara att man förväntar sig så mycket att man ibland försöker pusha det och att det då går överstyr. Det här har definitift varit en tid då jag upptäckt många, både bra och dåliga, sidor av mig själv och jag har börjat lära känna en ny person som förmodligen kommer vara mer lik den jag kommer vara resten av livet.

Som någon knappast kunnat undgå att märka, om ni har läst mitt senaste inlägg, har mitt och Emmys förhållande inte varit helt friktionsfritt på senaste tiden. Feg och konflikträdd som jag är har jag inte vågat ta upp mina bekymmer med henne, och som alla vet hjälper det inte att sopa problemen under mattan, för de kommer förr eller senare komma fram i ljuset, och allt bli som bekant mycket värre om man blundar för ett problem istället för att ta tag i det. En av mina svaga sidor är att jag har svårt att prata med personer om saker som betyder något för mig, oavsett om de är positiva eller negativa. Jag har däremot lätt för att fatta mig i skrift och den här bloggen har därför blivit ett sätt för mig att sätta ord på mina tankar och känslor. Det har fört mycket gott med sig och är naturligtvis okej så länge det jag skriver om enbart rör mig, om det inte är positift vill säga. Därför var det naturligtvis orehört respektlöst att hänga ut Emmy på det sätt jag gjorde i förra inlägget. Att ta bort det vore, så här i efterhand ganska fånigt och jag kommer därför låta det finnas kvar som en påminnelse för mig själv att inte göra på det sättet igen.

Vad inlägget medförde kommer förhoppningsvis i slutändan att leda till något bra, även om det nu får mig att känna mig som en påse skit. Emmy, som till skillnad från mig inte är konflikträdd - Thanks God - läste inlägget, blev upprörd (med all rätt) och kom in för att konfrontera mig. Dålig på att yttra mig som jag är fick jag vårt samtal att bli ganska rörigt, men det var än dock ett samtal och vi fick båda chans att förmedla de känslor vi båda gått och burit på ett tag utan att våga släppa ut. Att bo som vi gör är svårt. Som tre svenska tjejer (Cat inräknad) i ett främmande land, med samma arbetsuppgifter och som dessutom bor grannar har vi på sätt och vis blivit "tvingade" att vara med varandra. Vi har såklart haft en oerhörd tur, och utan dem hade mitt år här inte varit hälften så bra som det har varit hittills, men det är påfrestande att leva så nära inpå varandra och att vara så "beroende" av varandra som vi är. Utan varandra vore vi väldigt ensamma och vi är därför alla måna om att hålla stämningen så bra som möjligt hela tiden. Därför undviker vi också att ta upp saker vi stör oss på hos varandra för att inte skapa konflikter i onödan.

Som sagt, detta är ett år av utveckling och förändring och har för min del varit en chans att bli något annat än den osäkra person, som jag innerst inne varit, tidigare. Amerikaner är helt olika oss försynta svenskar och det här är ett land där det gäller att ta för sig om man vill komma någonstans. Man känner sig lätt lite missplacerad då man kommer hit, särskilt då jag som ny kom in i en grupp med tre svenska tjejer som redan varit här ett år och därför hunnit bli mer amerikanska. För att "passa in" tog jag därför på mig en kaxigare mer frammåt roll och hoppades på att jag skulle smälta in. Denna roll var dock en roll jag spelade och helt olik hur jag normalt är som person. Mina försök att vara spantan och inte ursäkta mig själv och min excistens, har ändå på något sätt kännts fel och inte alls som den blygsamma person jag kände hemma i Sverige. Utan att själv förstå det har jag framstått som något av en jerk, påfrestande och hänsynslös. Detta gick idag upp för mig, och får mig så klart att känna mig som en jubelidiot. Inte nog med att jag spelat en roll som jag inte trivts med själv, det har dessutom lett till missförstånd och sårade känslor, vilket såklart var det sista jag ville uppnå.

Att hitta sig själv är inte alltid det lättaste, och att försöka spela någon annan än man är hjälper en inte att  komma dit. Det gäller att bli medveten om sina dåliga sidor och att succesift jobba på att förändra dem till det bättre. Allt går inte att förändra utan att ändra på den du är, och det ska man aldrig göra! Alla är vi olika och det finns så mycket att lära av andra. Att spendera tid med människor med andra personligheter än en själv är bland det mest utvecklande man kan göra. Det gäller att ge och ta och man lär sig anpassa sig till olika situationer. Att bli placerad, som jag har blivit, i ett nytt liv - en ny "familj", en ny vardag med nya sysslor samt nya vänner är påfrestande men extremt utvecklande. Att få chans att lära av andra är en verklig förmån, och jag är tacksam för att det hjälper mig att bli en ny, bättre människa. Har idag fått en belysning över mina dåliga sidor och är nu fullt inställd på att göra mitt bästa för att förändra dessa. Till att börja med ska jag sluta att spela den roll jag har kommit att ta på mig sedan jag kom hit, för det har varken jag eller min omgivning mått bra av. Högt på listan står också att ta tag i mig själv och våga möta de konflikter jag alltid är så rädd för. Emmy och jag  har nu kommit på kant med varandra och detta är jag fast besluten om att ändra på. Hon betyder alldeles för mycket för mig för att min feghet att uttrycka mina känslor ska få förstöra den tid vi har kvar tillsammans här, och förhoppningsvis den vänskap vi kommer att behålla för resten av livet.

Change is good, as long as you take it slow and think on the way!

Dan is my toast-master

Söndag eftermiddag och två timmar tills det är dags att hoppa in i monsterbilen och ge sig av mot Wilmington och scene study. Chillar därför framför datorn med en påse "Swedish Fish" (det enda vettiga amerikanska godiset som går att få tag på) och letar utbildningar medan jag accepterar min morsas freindrequest på facebook (välkommen i klubben mamma!). Har haft en bra helg "so far". Gårdagen var soft med sovmorgon och långpromenad. På kvällen var jag på fest, eller rättare sagt på natten för det var då partyt kom igång på riktigt.  För att ta det från början:

Emmy lärde på au pair-skolan känna två tjejer, som numera bor i Chicago and Washington DC, som hon håller kontakten med. Denna helgen kom de hit för att hälsa på och Dan m.fl. hade planerat en höjdarfest till deras "ära". Hade själv sett fram emot detta hela veckan och blev lite besviken då jag komn hem i frdags kväll och mina värdföräldrar berättade att de skulle iväg på middag lördag kväll och hade tänkt att jag skulle sitta barnvakt. Då de fick höra om mina planer var de dock schyssta nog att ringa upp morföräldrarna, som i sin tur var snälla nog att ställa upp som babysitters, för vilket jag är väldigt tacksam. Kunde därför ha en lugn dag för mig själv då Emmy var ute och roade sig med polarna och Cat jobbade. Ringde på kvällen upp henne för att fråga vilken tid de tänkt åka, så att jag kunde få följa med i bilen. Svaret blev att de skulle ut på middag först, som jag av någon anledning inte var välkommen att följa med på. Kunde iallafall få skjuts in till Newark och därefter försöka roa mig på egen hand tills partyt började. Fungerade bra för mig och jag gjorde mig iordning. Väntan blev dock längre än jag trodde, emn det gjorde mig inte så mycket då jag fick tillfälle att spendera lite kvalitetstid med morföräldrarna och blev bjuden på en höjdarmiddag i svensk anda. Vid nio fick jag beskedet att de gett sig iväg till en restaurang och att de skulle höra av sig då de ätit klart, men att jag på egen hand måste ta mig dit om jag ville åka med till festen. Som riddaren i skinande rustning ställde Bosse upp och hämtade sin ädla springare (läs bil) för att ge mig lift till restaurangen.  Ännu en tjänst att vara tacksam över. :)

Väl hemma hos Dan var tempot inte det högsta i början, men efter hand (tyvärr efter att Emmy och polarna bestämt sig för att ge sig av ) dök mer och mer folk och feststämningen började infinna sig. Själv tog jag det lugnt, höll mig helt nykter, och chillade mest. Hade diverse seriösa samtal med båda Dan och Chris och fick höra så många snälla ord att jag fortfarande rodnar. Träffade en hel del nytt folk, däribland en superskön gaykille som gav alla kramar och pekade ut olika kroppsdelar som han angav på tyska. Framåt fyratiden drog de flesta iväg på efterfest och jag och dan blev lämnade ensamma kvar att städa samt ta hand om en stackars 16åring som fått lite för mycket att dricka. Vi såg på "United States of tara" och Dan serverade mig de grymmaste rostade mackorna jag någonsin fått, men smör och sylt. Har annars ALDRIG smör på mina mackor och jelly är inte heller något jag föredrar att ha som pålägg, men klockan halv fem på natten fanns det inget bättre och han kommer för evigt vara min toast-master.

Vaknade vid halv tio, fullt påklädd, på en luftmadrass på golvet och det första jag fäste blicken på var en sovande Chris, som med halvöppen mun och huvudet på axeln sussade i den närmsta fotöljen. Han vaknade dock efter några minuter och vi slötittade på ABC-news tills Nate kom och gav oss en ride hem. Hann inte mer än säga "God morgon" till värdfamiljen förrän det slog mig att Cat nämnt något om ett au pair-möte idag. Då jag inte fick tag i henne ringde jag upp vår LCC som meddelade att vi skulle åka skridskor klockan ett, allt enligt informationen i det mail hon skickat ut "redan" samma morgon. Då klockan bara var 12 hann jag både ta en dusch och fråga om directions innan jag gav mig av mot Delarware University Ice Arena. Hittade till min stora glädje och förvåning dit utan problem och signade in hos Rosetta, som hör och häpna var i tid. Inne i ishallen mötte mig de enda två tjejer från gruppen som hittat dit, båda från Chile och inte särskilt vana vid skridskoåkning. Jag hade kunnat dra därifrån på en gång, men bestämde mig för att det trots allt kunde vara nyttigt att  liva upp skridskokunskaperna lite grand. (Senaste gången jag åkte skridskor var i åttan på den frusna Ryssbysjön, och innan dess vet jag inte). Efter några stappligt första skär lossnade det dock och jag åkte i en hel timma utan att ramla en enda gång. Riktigt roligt var det dessutom! Fick i slutet ge min kära LCC´s fyraåring en lektion i "balans på is" innan jag gav mig av. Kommer nog ha träningsvärk lite överallt i morgon. Innan jag körde hem mötte jag upp med (där har vi svengelskan igen) med de andra tjejerna, vi hade till trion fått ett tillskott på en tyska som var ny i gruppen, och vi gick till Panera Bread och åt en gemensam lunch. Faktiskt riktigt trevligt för att vara au pair-möte, som jag dessutom åkte ensam till.

Så där såg alltså min helg ut. Inte så illa faktiskt! Nu är det, som sagt, snart dags för teaterkurs innan en ny arbetsvecka börjar. Åtta-månaders-sträcket närmar sig med stormsteg och nu kan jag bara hoppas på att våren ska anlända snart. Ha nu en riktigt rolig arbetsvecka tills vi "hörs" nästa gång!

Tidigare inlägg
RSS 2.0